Matteus 27

¹Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom.

²Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen.

³När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna[1] tillbaka till översteprästerna och de äldste

⁴och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.»

⁵Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig.

⁶Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar.»

⁷Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.

⁸Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern.

⁹Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna -- priset för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat --

¹⁰och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet med Herrens befallning till mig.»

¹¹Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?» Jesus svarade honom: »Du säger det själv.»

¹²Men när översteprästerna och de äldste framställde sina anklagelser mot honom, svarade han intet.

¹³Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att vittna mot dig?»

¹⁴Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att landshövdingen mycket förundrade sig.

¹⁵Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en fånge lös, vilken de ville.

¹⁶Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.

¹⁷När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?»

¹⁸Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit Jesus inför rätta.

¹⁹Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.»

²⁰Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att begära Barabbas och låta förgöra Jesus.

²¹När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de: »Barabbas.»

²²Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.»

²³Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Låt korsfästa honom.»

²⁴När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför.»

²⁵Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och över våra barn.»

²⁶Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

²⁷Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet och församlade hela den romerska vakten omkring honom.

²⁸Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd mantel

²⁹och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas konung!»

³⁰Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i huvudet.

³¹Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till att korsfästas.

³²Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene, som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans kors.

³³Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats),

³⁴räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat därpå, ville han icke dricka det.

³⁵Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.

³⁶Sedan sutto de där och höllo vakt om honom.

³⁷Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus, judarnas konung.»

³⁸Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra.

³⁹Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet

⁴⁰och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset.»

⁴¹Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och de äldste, begabbande ord och sade:

⁴²»Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom.

⁴³Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'»

⁴⁴På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med honom.

⁴⁵Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen.

⁴⁶Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli, Eli, lema sabaktani[2]?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?»

⁴⁷Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han kallar på Elias.»

⁴⁸Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka.

⁴⁹Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper honom.»

⁵⁰Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.

⁵¹Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade,

⁵²och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp.

⁵³De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många.

⁵⁴Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.»

⁵⁵Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde.

⁵⁶Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder.

⁵⁷Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge;

⁵⁸denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom.

⁵⁹Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk

⁶⁰och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången till graven, gick han därifrån.

⁶¹Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de sutto gent emot graven.

⁶²Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus

⁶³och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall jag uppstå.'

⁶⁴Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver den sista villan värre än den första.»

⁶⁵Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden graven så gott I kunnen.»

⁶⁶Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen. [1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna. [2] Se Betoning i Ordförklaringarna.

Matteus 27

¹Men om morgonen höllo alle öfwerste Presterna, och de Äldste i folket, råd emot JEsum, at de måtte dräpa honom:

²Och ledde honom bundnan, och öfwerantwardaden Landshöfdinganom Pontio Pilato.

³När Judas, som honom förrådde, såg at han war dömder, ångrade det honom, och bar igen de tretio silfpenningar til de öfwersta Presterna, och til de Äldsta:

⁴Och sade: Jag hafwer illa gjort, at jag hafwer förrådt menlöst blod. Då sade de: Hwad kommer det oss wid? Der må du se dig om.

⁵Och han kastade silfpenningarna i templet, och gick sin wäg; och gick bort, och hängde sig sjelf.

⁶Men de öfwerste Presterna togo silfpenningarna, och sade: Man må icke kasta dem i offerkistona; ty det är blodswärd.

⁷Och när de hade hållit råd, köpte de dermed en krukomakares åker, til främmandes begrafning;

⁸Af hwilko den platsen heter Blodplats, intil denna dag.

⁹Då wardt fullkomnadt det, som sagdt war genom Jeremias Propheten, som sade: Och de hafwa tagit tretio silfpenningar, der den sålde med betalad wardt, hwilken de köpte af Israels barn.

¹⁰Och de hafwa dem gifwit för en krukomakares åker, som HERren mig befallt hade.

¹¹Och JEsus stod för Landshöfdinganom; och Landshöfdingen frågade honom, och sade: Äst du Judarnas Konung? Då sade JEsus til honom: Du säger det.

¹²Och när han anklagades af de öfwersta Presterna, och af de Äldsta, swarade han intet.

¹³Då sade Pilatus til honom: Hörer du icke, huru mycket de betyga emot dig?

¹⁴Och han swarade honom icke til et ord, så at Landshöfdingen förundrade sig storliga.

¹⁵Men om högtidsdagen plägade Landshöfdingen gifwa folkena en fånga lös, hwilken som de begärade.

¹⁶Och hade han på den tid en beryktad fånga, som het Barabbas.

¹⁷Och när de woro församlade, sade Pilatus til dem: Hwilken wiljen I, at jag skall gifwa eder lös, Barabbam, eller JEsum, som kallas Christus?

¹⁸Ty han wisste, at de hade öfwerantwardat honom för afunds skull.

¹⁹Och när han satt på domstolen, sände hans hustru til honom, och lät säga honom: Befatta dig intet med denna rättfärdiga mannen; jag hafwer mycket lidit i dag i sömnen för hans skull.

²⁰Men de öfwerste Presterne, och de Äldste, gåfwo folkena in, at de skulle begära Barabbam, och förgöra JEsum.

²¹Då swarade Landshöfdingen, och sade til dem: Hwilken af dessa twå wiljen I, at jag skall gifwa eder lös? De sade: Barabbam.

²²Då sade Pilatus til dem: Hwad skall jag då göra af JEsu, som kallas Christus? Sade de til honom alle: Låt korsfästa honom.

²³Då sade Landshöfdingen: Hwad hafwer han dock illa gjort? Då skriade de ännu mer, och sade: Låt korsfästa honom.

²⁴Men när Pilatus såg, at han kunde intet skaffa, utan sorlet blef ju mer, tog han watn, och twådde sina händer för folkena, och sade: Oskyldig är jag i denna rättfärdiga mansens blod; I mågen se eder der om.

²⁵Då swarade allt folket, och sade: Hans blod komme öfwer oss, och öfwer wår barn.

²⁶Då gaf han dem Barabbam lös; men JESUM lät han hudflänga, och öfwerantwardade honom, at han skulle korsfästas.

²⁷Då togo Landshöfdingans krigsknektar JEsum til sig, in på Rådhuset, och församlade hela skaran til honom:

²⁸Och afklädde honom, och klädde på honom en purpurmantel:

²⁹Och wredo samman ena törnekrono, och satte på hans hufwud, och fingo honom en rö i sina högra hand, och böjde knä för honom, och begabbade honom, och sade: Hel Judarnas Konung.

³⁰Och de spottade på honom, och togo rön, och slogo dermed hans hufwud.

³¹Och när de hade begabbat honom, klädde de mantelen af honom, och klädde på honom hans kläder, och ledde honom bort, til at korsfästan.

³²Och när de gingo ut, funno de en man af Cyrene, som het Simon; honom twingade de til, at han skulle bära hans kors.

³³Och då de kommo til det rummet, som kallas Golgatha, det är, til hufwudskallaplatsen;

³⁴Gåfwo de honom ättiko dricka, blandad med galla; och när han smakade det, wille han icke drickat.

³⁵Men sedan de hade korsfäst honom, bytte de hans kläder, och kastade lott derom; på det fullbordas skulle, det som sagdt war genom Propheten: De hafwa bytt min kläder emellan sig, och på min klädnad hafwa de kastat lott.

³⁶Och de såto der, och togo wara på honom.

³⁷Och de satte hans sak, skrifwen öfwer hans hufwud: Denne är JEsus, Judarnas Konung.

³⁸Och då wordo twå röfware korsfäste med honom, den ene på den högra sidon, och den andre på den wenstra.

³⁹Men de, som gingo der fram, hädde honom, och riste sin hufwud;

⁴⁰Och sade: Du, som bryter ned Guds tempel, och bygger det i tre dagar up, hjelp dig sjelf; äst du Guds Son, så stig ned af korset.

⁴¹Sammaledes ock de öfwerste Presterne, med de Skriftlärda och de Äldsta, begabbade honom och sade:

⁴²Andra hafwer han hulpit, sig sjelf kan han icke hjelpa; är han Israels Konung, så stige nu ned af korset, och wi wilje tro honom:

⁴³Han hafwer tröst på Gud; han frälse nu honom, om han är något om honom; ty han hafwer sagt: Jag är Guds Son.

⁴⁴Det samma kastade ock röfwarena honom före, som med honom korsfäste woro.

⁴⁵Och ifrå sjette timman wardt et mörker öfwer hela landet, intil nionde timan.

⁴⁶Och wid den nionde timan ropade JEsus med höga röst, och sade: Eli, Eli, Lama Sabachthani? det är: Min Gud, min Gud, hwi hafwer du öfwergifwit mig?

⁴⁷Men någre som der stodo, när de det hörde, sade de: Han åkallar Elias.

⁴⁸Och strax lopp en af dem, och tog en swamp, och fyllde honom med ättiko, och satte den på en rö, och gaf honom dricka.

⁴⁹Men de andre sade: Håll, låt se om Elias kommer, och hjelper honom.

⁵⁰Åter ropade JEsus med höga röst, och gaf up andan.

⁵¹Och si, förlåten i templet remnade i tu stycken, ifrån ofwan och ned igenom; och jorden skalf, och hällebergen remnade.

⁵²Och grafwarna öpnades; och mång de heligas lekamen, som sofwit hade, stodo up;

⁵³Och gingo ut af sina grafwar, efter hans upståndelse, och kommo i den heliga staden, och uppenbarades mångom.

⁵⁴Men höfwitsmannen, och de som med honom woro, och waktade på JEsum, när de sågo jordbäfningen, och de ting som skedde, räddes de swårliga, och sade: Wisserliga war denne Guds Son.

⁵⁵Och der woro många qwinnor, ståndande långt ifrån, och sågo uppå, de som hade följt JEsum af Galileen, och tjent honom.

⁵⁶Ibland hwilka war Maria Magdalena, och Maria, Jacobi och Jose moder, och Zebedei söners moder.

⁵⁷Men om aftonen kom en rik man af Arimathia, benämnd Joseph, hwilken ock war JEsu Lärjunge:

⁵⁸Han gick til Pilatum, och beddes JEsu lekamen; då böd Pilatus, at han skulle warda honom gifwen.

⁵⁹Och när Joseph hade tagit lekamen, swepte han honom i et rent linkläde:

⁶⁰Och lade honom i sina nya graf, som han uthuggit hade uti et hälleberg; och wälte en stor sten för dörena åt grafwene, och gick sina färde.

⁶¹Då woro der Maria Magdalena, och den andra Maria, sittande emot grafwena.

⁶²Dagen efter tilredelsedagen kommo tilsamman de öfwerste Presterna, och de Phariseer, inför Pilatus;

⁶³Och sade: Herre, oss kommer ihåg, at den förföraren sade, när han än lefde: Efter tre dagar will jag stå up.

⁶⁴Bjud fördenskull, at man förwarar grafwena, intil tredje dagen, at hans Lärjungar icke komma, och stjäla honom bort, och säga folkena: Han är upstånden ifrå de döda; och blifwer så den sista willan wärre än den första.

⁶⁵Då sade Pilatus til dem: Der hafwen I waktena; går, och förwarer, som I kunnen.

⁶⁶Då gingo de bort, och förwarade grafwena med wäktare, och beseglade stenen.