Första Korintierbrevet 13

¹Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

²Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

³Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

⁴Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

⁵Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

⁶Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

⁷Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

⁸Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.

⁹Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;

¹⁰men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.

¹¹När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

¹²Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

¹³Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

Första Korintierbrevet 13

¹Om jag talade med menniskors och Änglars tungor, och hade icke kärleken, sa vore jag en ljudande malm, eller en klingande bjellra.

²Och om jag kunde prophetera, och visste all hemlighet, och allt förstånd, och hade alla tro, sa att jag försatte berg, och hade icke kärleken, sa vore jag intet.

³Och om jag gåfve alla mina ägodelar de fattiga, och läte min lekamen brinna, och hade icke kärleken, så vore det mig intet nyttigt.

⁴Kärleken är tålig och mild; kärleken afundas intet; kärleken skalkas intet, han uppblåses icke.

⁵Han skickar sig icke ohöfveliga; han söker icke sitt, han förtörnas icke, han tänker intet argt;

⁶Han gläds icke öfver orättfärdighet; men han fröjdar sig öfver sanningen.

⁷Han fördrager all ting, han tror all ting, han hoppas all ting, han lider all ting.

⁸Kärleken vänder aldrig åter, ändock Prophetierna skola återvända, och tungomålen skola afkomma, och förståndet skall återvända.

⁹Ty vi förstå endels, och prophetere endels;

¹⁰Men då det kommer som fullkomligit är, så vänder det åter som endels är.

¹¹Då jag var ett barn, talade jag som ett barn, och hade sinne som ett barn, och hade barnsliga tankar; men sedan jag vardt man, lade jag bort det barnsligit var.

¹²Ty vi se nu genom en spegel, uti ett mörkt tal; men då ansigte emot ansikte. Nu känner jag endels; men då skall jag kännat, såsom jag ock känd är.

¹³Men nu blifver tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst ibland dem är kärleken.