Romarbrevet 8

¹Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.

²Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag.

³Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet.

⁴Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden.

⁵Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till vad Anden tillhör.

⁶Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid.

⁷Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.

⁸Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.

⁹I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande, han hör icke honom till.

¹⁰Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden, för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull.

¹¹Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.

¹²Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet, så att vi skola leva efter köttet.

¹³Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande döden kroppens gärningar, så skolen I leva.

¹⁴Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.

¹⁵I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: »Abba! Fader!»

¹⁶Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn.

¹⁷Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade.

¹⁸Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss.

¹⁹Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse.

²⁰Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en förhoppning skulle finnas,

²¹att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör Guds barns härlighet.

²²Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas.

²³Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning.

²⁴Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser?

²⁵Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet.

²⁶Så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.

²⁷Och han som rannsakar hjärtan, han vet vad Anden menar, ty det är efter Guds behag som han manar gott för de heliga.

²⁸Men vi veta att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut.

²⁹Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder.

³⁰Och dem som han har förut bestämt, dem kallar han ock, och dem som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.

³¹Vad skola vi nu säga härom? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?

³²Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?

³³Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör.

³⁴Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss.

³⁵Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd?

³⁶Så är ju skrivet: »För din skull varda vi dödade hela dagen; vi hava blivit aktade såsom slaktfår.»

³⁷Nej, i allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har älskat oss.

³⁸Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma,

³⁹varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Romarbrevet 8

¹Så är nu intet fördömeligit i dem som äro i Christo Jesu, de icke vandra efter köttet, utan efter Andan.

²Ty Andans lag, som lif gifver i Christo Jesu, hafver gjort mig fri ifrå syndenes och dödsens lag.

³Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det hon vardt försvagad af köttet, det gjorde Gud, sandandes sin Son i syndelig kötts liknelse, och fördömde syndena i köttet genom synd;

⁴På det den rättfärdighet, som lagen äskar, skulle varda fullbordad i oss, som icke vandrom efter köttet, utan efter Andan.

⁵Ty köttsens sinne är döden; men Andans sinne är lif och frid. Ty köttsens sinne är döden; men Andans sinne är lif och frid.

⁶

⁷Ty köttsligit sinne är en fiendskap emot Gud; efter det är icke Guds lag underdånigt; icke kan det heller.

⁸Men de, som äro köttslige, kunna icke vara Gudi täcke.

⁹Men I ären icke köttslige, utan andelige, om Guds Ande annars bor i eder; ty hvilken icke hafver Christi Anda, han hörer icke honom till.

¹⁰Men om Christus är i eder, så är väl lekamenen död, för syndenes skull; men Anden är lifvet, för rättfärdighetenes skull.

¹¹Om nu hans Ande, som Jesum uppväckte ifrå de döda, bor i eder, så skall ock den, som Christum uppväckte ifrå de döda, göra edor dödeliga lekamen lefvande, för sin Andas skull, som i eder bor.

¹²Så äre vi nu, käre bröder, skyldige, icke köttena, att vi skole lefva efter köttet;

¹³Ty om I lefven efter köttet, så skolen I dö; men om I döden köttsens gerningar med Andanom, så skolen I lefva.

¹⁴Ty alle de som drifvas af Guds Anda, de äro Guds barn.

¹⁵Den samme Anden vittnar med vår Anda, att vi äre Guds barn. Den samme Anden vittnar med vår Anda, att vi äre Guds barn.

¹⁶

¹⁷Äre vi nu barn, så äre vi ock arfvingar; nämliga Guds arfvingar, och Christi medarfvingar; om vi annars lidom med honom, att vi ock med honom komma mågom till härligheten.

¹⁸Ty jag håller det så före, ätt denna tidsens vedermöda är icke lika emot den härlighet, som på oss uppenbaras skall.

¹⁹Ty kreaturens högeliga åstundan väntar efter, att Guds barn skola uppenbaras;

²⁰Efter kreaturen äro vanskelighetene underkastade emot sin vilja.; men för hans skull, som dem underkastat hafver, på en förhoppning.

²¹Ty kreaturen skola ock varda fri af förgängelighetenes träldom, tall Guds barnas härliga frihet.

²²Ty vi vete, att hvart och ett kreatur suckar och ängslas med oss, allt härtill.

²³Och icke de allenast; utan ock vi sjelfve, som hafvom Andans förstling, suckom ock vid oss sjelfva efter barnaskapet. och väntom vår kropps förlossning.

²⁴Ty vi äre väl salige vordne, dock i hoppet; men hoppet, om det synes, är det icke hopp; ty huru kan man hoppas det man ser?

²⁵Sammaledes hjelper ock Anden våra skröplighet; ty vi vete icke hvad vi skolom bedja, såsom det bör sig; utan sjelfver Anden manar godt för oss, med osägeliga suckan. Sammaledes hjelper ock Anden våra skröplighet; ty vi vete icke hvad vi skolom bedja, såsom det bör sig; utan sjelfver Anden manar godt för oss, med osägeliga suckan.

²⁶

²⁷Men han, som skådar hjertan, han vet hvad Andans sinne är; ty han manar för helgonen, efter Guds behag.

²⁸Men vi vete att dem, som hafva Gud kär, tjena all ting till det bästa, de som efter uppsåtet äro kallade.

²⁹Ty hvilka han hafver föresett, dem hafver han ock beskärt, att de skulle vara hans Sons beläte like; på det han skall vara den förstfödde ibland många bröder.

³⁰Men dem som han hafver beskärt, dem hafver han ock kallat; och dem han hafver kallat, dem hafver han ock gjort rättfärdiga; men dem som han hafver gjort rättfärdiga, dem hafver han ock gjort härliga.

³¹Hvad vilje vi nu säga härtill? Är Gud för oss, ho kan vara emot oss?

³²Hvilken ock icke hafver skonat sin egen Son, utan gifvit honom ut för oss alla; huru skulle han icke ock gifva oss all ting med honom?

³³Hvilken vill åklaga dem som Gud hafver utkorat? Gud är den som rättfärdigar.

³⁴Hvilken är den som vill fördöma? Christus är den som lidit hafver döden; ja, han är ock den som uppväckt är; den ock sitter på Guds högra hand, och manar godt för oss.

³⁵Såsom skrifvet är: För dina skull vardom vi dödade hela dagen; vi vardom hållne såsom slagtofår. Såsom skrifvet är: För dina skull vardom vi dödade hela dagen; vi vardom hållne såsom slagtofår.

³⁶

³⁷Men i allt detta öfvervinne vi, genom honom som oss älskat hafver.

³⁸Ty jag är viss derpå, att hvarken död, eller lif, eller Änglar, eller Förstadöme, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola;

³⁹Eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur, skall skilja oss ifrå Guds kärlek, som är i Christo Jesu, vårom Herra.