Lukas 5

¹Då nu en gång folket, för att höra Guds ord, trängde sig inpå honom där han stod vid Gennesarets sjö,

²fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade hade gått i land och höllo på att skölja sina nät.

³Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad honom lägga ut något litet från land. Sedan satte han sig ned och undervisade folket från båten.

⁴Och när han hade slutat att tala, sade han till Simon: »Lägg ut på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.»

⁵Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut näten.»

⁶Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina nät; och näten gingo sönder.

⁷Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda båtarna, så att de begynte sjunka.

⁸När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade: »Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.»

⁹Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med honom betagits av häpnad,

¹⁰jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, som deltogo med Simon i fisket. Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke; härefter skall du fånga människor.»

¹¹Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde honom.

¹²Och medan han var i en av städerna, hände sig, att där kom en man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.»

¹³Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom.

¹⁴Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade: »Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening ett offer, såsom Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»

¹⁵Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar.

¹⁶Men han drog sig undan till öde trakter och bad.

¹⁷Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto några fariséer och laglärare -- sådana hade nämligen kommit dit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem -- och Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom.

¹⁸Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng; och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned framför Jesus.

¹⁹Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem, framför Jesus.

²⁰När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig förlåtna.»

²¹Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder utom Gud allena?»

²²Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem: »Vad är det I tänken i edra hjärtan?

²³Vilket är lättare att säga: 'Dina synder äro dig förlåtna' eller att säga: 'Stå upp och gå'?

²⁴Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.»

²⁵Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade legat på, och gick hem, prisande Gud.

²⁶Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade, fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»

²⁷Sedan begav han sig därifrån. Och han fick se en publikan, vid namn Levi, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.»

²⁸Då lämnade han allt och stod upp och följde honom.

²⁹Och Levi gjorde i sitt hus ett stort gästabud för honom; och en stor hop publikaner och andra voro bordsgäster där jämte dem.

³⁰Men fariséerna -- särskilt de skriftlärde bland dem -- knorrade mot hans lärjungar och sade: »Huru kunnen I äta och dricka med publikaner och syndare?»

³¹Då svarade Jesus och sade till dem: »De är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka.

³²Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare, till bättring.

³³Och de sade till honom: »Johannes' lärjungar fasta ofta och hålla böner, sammalunda ock fariséernas; men dina lärjungar äta och dricka.»

³⁴Jesus svarade dem: »Icke kunnen I väl ålägga bröllopsgästerna att fasta, medan brudgummen ännu är hos dem?

³⁵Men en annan tid skall komma, och då, när brudgummen tages ifrån dem, då, på den tiden, skola de fasta.» --

³⁶Han framställde ock för dem denna liknelse: »Ingen river av en lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln icke skulle passa den gamla.

³⁷Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle det nya vinet spränga sönder läglarna, och vinet skulle spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades.

³⁸Nej, nytt vin bör man slå i nya läglar. --

³⁹Och ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava nytt; ty han tycker, att det gamla är bättre.»

Lukas 5

¹Och det begaf sig, då folket föll honom öfwer, på det de skulle höra Guds ord, och han stod utmed sjön Gennesaret:

²Och han såg twå båtar stå i sjöstranden; men fiskarena woro utgångne af dem, til at twå sin nät.

³Då gick han in uti en båt, som war Simons, och bad honom, att han skulle lägga litet ut ifrå landet. Och han satte sig, och lärde folket utu båten.

⁴Då han wände igen tala, sade han till Simon: Lägg ut på djupet, och kaster edor nät ut til drägt.

⁵Då swarade Simon, och sade till honom: Mästar, wi hafwe arbetat hela nattena, och fått intet; men på din ord will jag kasta ut näten.

⁶Och då de det gjorde, beslöto de en mägta stor hop fiskar, och deras nät gick sönder.

⁷Och de winkade til sina stallbröder, som woro uti den andra båten, at de skulle komma och hjelpa dem. Och de kommo och upfylde båda båtarna, så at de begynte sjunka.

⁸Då Simon Petrus det såg, föll han til JEsu knä, sägandes: HERre, gack ut ifrå mig; ty jag är en syndig menniska.

⁹Ty en förskräckelse war kommen öfwer honom, och öfwer alla de med honom woro, för detta fiskafängets skull som de fåttt hade:

¹⁰Sammalunda ock öfwer Jacobum och Johannem, Zebedei söner, som Simons stallbröder woro. Då sade JEsus til Simon: War icke förfärad; härefter skalt du taga menniskor.

¹¹Och de förde båda båtarna i land, och öfwergåfwo alltsammans, och följde honom.

¹²Så begaf det sig, då han war uti en stad, och si, der war en man full med spitelsko; när han fick se JEsum, föll han ned på sitt ansikte, och bad honom sägandes: HERre, om du wilt, kan du göra mig renan.

¹³Då räckte han ut handena, och tog på honom, sägandes: Jag will, war ren. Och strax gick spitelskan bort af honom.

¹⁴Och han böd honom, at han det för ingom säga skulle; utan gack (sade han), och wisa dig Prestenom, och offra för din renselse, efter som Mose budit hafwer, dem til wittnesbörd.

¹⁵Och ryktet gick ändå widare ut om honom; och mycket folk församlade sig, at de skulle höra honom, och blifwa botade af honom ifrå deras krankheter.

¹⁶Men han gick afsides bort i ödemarkena, och bad.

¹⁷Och det begaf sig på en dag, då han lärde, och der woro de Phariseer och Skriftlärde sittande, som komne woro utaf alla städer i Galileen, och Judeen, och af Jerusalem; och HERrans kraft war til at göra dem helbregda.

¹⁸Och si, någre män båro ena mennisko på en säng, hwilken borttagen war, och de sökte efter, huru de skulle komma honom in, och läggan fram för honom.

¹⁹Och då de icke funno, för folkets skull, på hwilko sidon de skulle bäst komma honom in, stego de up på taket, och släppte honom ned genom taket, med sängen, midt för JEsum.

²⁰Och då han såg deras tro, sade han till honom: Menniska, dina synder warda dig förlåtna.

²¹Och de Skriftlärda och Phariseer begynte tänka, sägande: Ho är denne, som talar Guds hädelse? Ho kan förlåta synder, utan Gud allena?

²²Då JEsus förmärkte deras tankar, swarade han, och sade til dem: Hwad tänken I uti eder hjerta?

²³Hwilket är lättare säga: Dina synder warda dig förlåtna, eller säga: Statt up, och gack?

²⁴Men på det I skolen weta, at menniskones Son hafwer magt på jordene förlåta synder, sade han til den borttagna: Dig säger jag, statt upp, tag dina säng, och gack i ditt hus.

²⁵Och han stod straxt up för deras ögon, tog sängen, deruti han legat hade, och gick sina färde hem i sitt hus, och prisade Gud.

²⁶Och de förskräcktes alle, och lofwade Gud, och wordo fulle med fruktan, sägande: Wi hafwe sett i dag sällsyn ting.

²⁷Sedan gick han ut, och fick se en Publican, benämnd Levi, sittandes wid tullen, och sade til honom: Följ mig.

²⁸Han stod up, och följde honom, och öfwergaf alltsamman.

²⁹Och Levi gjorde honom et stort gästabud i sitt hus, och der woro en stor hop Publicaner, och andre, som med dem till bords såto.

³⁰Och de Skriftlärde och Phariseer knorrade emot hans Lärjungar, sägande: Hwi äten I och dricken med Publicaner och syndare?

³¹Då swarade JEsus, och sade til dem: De behöfwa icke läkare, som helbregde äro, utan de som kranke äro.

³²Jag är icke kommen till att kalla de rättfärdiga, utan syndare, til bättring.

³³Då sade de til honom: Hwi fasta Johannis lärjungar så ofta, och bedja så mycket, sammalunda ock de Phariseers lärjungar; men dina lärjungar äta och dricka?

³⁴Sade han till dem: Icke kunnen I drifwa bröllopsfolket til at fasta, så länge brudgummen är när dem?

³⁵Men de dagar skola komma, at brudgummen warder tagen ifrå dem; då skola de fasta i de dagar.

³⁶Och han sade ock til dem en liknelse: Ingen sätter en klut af nytt kläde på gammalt kläde; annars söndersliter han det nya, och den kluten af den nya skickar sig icke efter det gamla.

³⁷Och ingen låter nytt win i gamla flaskor, annars slår det nya winet flaskorna sönder, och spilles ut, och flaskorna blifwa förderfwade.

³⁸Utan nytt win skall man låta uti nya flaskor, och så blifwa de båda förwarad.

³⁹Och ingen, som dricker gammalt win, begärer straxt nytt; ty han säger: Det gamla är bättre.