Lukas 23

¹Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus.

²Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.»

³Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.»

⁴Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag finner intet brottsligt hos denne man.»

⁵Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.»

⁶När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från Galileen.

⁷Och då han fick veta att han var från det land som lydde under Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under dessa dalar också var i Jerusalem.

⁸När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken.

⁹Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade denne honom intet.

¹⁰Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade honom häftigt.

¹¹Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus.

¹²Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.

¹³Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna och folket

¹⁴och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något av det som I anklagen honom för.

¹⁵Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort något som förtjänar döden.

¹⁶Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.»

¹⁷

¹⁸Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss Barabbas lös.»

¹⁹(Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.)

²⁰Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva Jesus lös.

²¹Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»

²²Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom.»

²³Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga.

²⁴Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.

²⁵Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att med honom skulle ske efter deras vilja.

²⁶När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus.

²⁷Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor som jämrade sig och gräto över honom.

²⁸Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn.

²⁹Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.'

³⁰Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och till höjderna: 'Skylen oss.'

³¹Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!»

³²Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillika med honom.

³³Och när de hade kommit till den plats som kallades »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan och den andre på vänstra.

³⁴Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. --

³⁵Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.»

³⁶Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte honom ättikvin

³⁷och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»

³⁸Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är judarnas konung.»

³⁹Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.»

⁴⁰Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?

⁴¹Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.»

⁴²Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.»

⁴³Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.»

⁴⁴Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen,

⁴⁵i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu.

⁴⁶Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp andan.

⁴⁷Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»

⁴⁸Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen.

⁴⁹Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.

⁵⁰Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man,

⁵¹som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike.

⁵²Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.

⁵³Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd.

⁵⁴Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå.

⁵⁵Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri.

⁵⁶Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.

Lukas 23

¹Då stod upp hele hopen af dem, och ledde honom bort till Pilatum;

²Och begynte till att klaga nå honom, sägande: Denna hafve vi beslagit dermed, att han förvänder folket, och förbjuder gifva Kejsarenom skatt, och säger sig vara Christus en Konung.

³Och Pilatus frågade honom, sägandes: Äst du Judarnas Konung? Då svarade han honom, och sade: Du säger det.

⁴Då sade Pilatus till öfversta Presterna, och till folket: Jag finner intet brott med denna mannen.

⁵Men de höllo sitt tal fram, sägande: Han gör uppror ibland folket, lärandes öfver allt Judiska landet, begynnandes i Galileen, och sedan allt hit.

⁶Då Pilatus hörde nämnas Galileen, frågade han, om han var en Galileisk man.

⁷Och då han förnam, att han var under Herodis välde, försände han honom till Herodes; ty han var ock i Jerusalem på den tiden.

⁸Då Herodes fick se Jesum, vardt han ganska glad; ty han hade i lång tid haft stundan till att se honom; ty han hade mycket hört om honom, och hoppades fä se något tecken göras af honom.

⁹Och han frågade honom om mång stycker; men han svarade honom intet.

¹⁰Stodo ock öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och klagade svårliga på honom.

¹¹Men Herodes med sitt folk föraktade honom, och begabbade honom, och klädde honom uti ett hvitt kläde, och sände honom igen till Pilatum.

¹²Och Pilatus och Herodes vordo vänner emellan sig på samma dag; ty emellan dem hade tillförene varit ovänskap.

¹³Då kallade Pilatus tillhopa de öfversta Presterna, och föreståndarena, och folket;

¹⁴Och sade till dem: I hafven fått mig denna mannen, såsom den der hafver förvändt folket; och si, jag hafver förhört honom i edor närvaro, och finner dock ingen af de ogerningar med denna mannen, er I anklagen honom före;

¹⁵Och ej heller Herodes; ty jag försände eder till honom; och si, man kunde intet komma på honom, det döden värdt var.

¹⁶Derföre vill jag näpsan och släppan.

¹⁷Ty han skulle om högtidena gifva dem en lös.

¹⁸Då ropade hele hopen, och sade: Tag denna af vägen, och gif oss Barabbam lös;

¹⁹Den der låg i fängelset, för ett upplopps skull, som i staden skedt var, och för ett mandråp.

²⁰Åter talade Pilatus till dem, och ville gifva Jesum lös.

²¹Då ropade de, och sade: Korsfäst, korsfäst honom.

²²Då sade han tredje resona till dem: Hvad hafver han då illa gjort? Jag finner ingen dödssak med honom; derföre vill jag näpsan, och gifvan lös.

²³Men de lade åt med stort rop, och begärade att han skulle korsfästas; och deras och de öfversta Presternas rop vardt ju mer och mer.

²⁴Då dömde Pilatus, att så ske skulle, som de begärade;

²⁵Och gaf dem lös den i fängelset satt var för upploppets och dråpets skull, den de begärat hade; men Jesum öfverantvardade han deras vilja.

²⁶Och då de ledde honom ut, fingo de en fatt, som het Simon af Cyrene, den der kom af markene; honom lade de korset uppå, att han skulle bära det efter Jesum.

²⁷Men honom följde en stor hop folk, och qvinnor, de der greto och ömkade sig öfver honom.

²⁸Då vände sig Jesus om till dem, och sade: I Jerusalems döttrar, gråter icke öfver mig; utan gråter öfver eder sjelf va, och öfver edor barn.

²⁹Ty si, de dagar varda kommande, i hvilkom de skola säga: Saliga äro de ofruktsamma, och de qveder som intet födt hafva, och de spenar som ingom hade dia gifvit.

³⁰Då skola de begynna säga till bergen: Faller öfver oss; och till högarna: Skyler oss.

³¹Ty är detta skedt på det färska trät, hvad skall då ske på det torra?

³²Leddes der ock ut två andre ogerningsmän med honom, till att aflifvas.

³³Och då de kommo till det rummet, som kallas hufvudskallaplatsen, der korsfäste de honom, och de ogerningsmän med honom; den ena på den högra sidon, den andra på den venstra.

³⁴Och sade Jesus: Fader, förlåt dem det; ty de veta icke hvad de göra. Och de bytte hans kläder, kastandes lott på dem.

³⁵Och folket stod och såg uppå; och de öfverste, samt med dem, begabbade honom, sägande: Androm hafver han hulpit, hjelpe sig nu sjelfvom, om han är Christus, den Guds ut korade.

³⁶Begabbade honom ock krigsknektarna, och gingo till, och räckte ättiko till honom;

³⁷Sägande: Äst du Judarnas Konung, så hjelp dig sjelf.

³⁸Var ock en öfverskrift skrifven öfver honom, med Grekiska, Latinska och Ebreiska bokstäfver: Denne är Judarnas Konung.

³⁹Men en af de ogerningsmän, som upphängde voro, hadde honom, och sade: Äst du Christus, så hjelp dig sjelf och oss.

⁴⁰Då svarade den andre, straffade honom, och sade: Fruktar du icke heller Gud, du som äst i samma fördömelsen?

⁴¹Och är det väl rätt med oss; ty vi lide det våra gerningar värda äro; men denne hafver intet ondt gjort.

⁴²Och sade han till Jesum: Herre, tänk på mig, då du kommer i ditt rike.

⁴³Och sade Jesus till honom: Sannerliga säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradis.

⁴⁴Och var detta vid sjette timman; och ett mörker vardt öfver hela landet, allt intill nionde timman.

⁴⁵Och solen miste sitt sken; och förlåten i templet remnade midt i tu.

⁴⁶Och Jesus ropade med höga röst, och sade: Fader, jag befaller min anda i dina händer; och då han hade det sagt, gaf han upp andan.

⁴⁷Då höfvitsmannen såg hvad der skedde, prisade han Gud, och sade: Sannerliga var denne en rättfärdig man.

⁴⁸Och allt folket, som ditgånget var att se härpå, då de sett hade hvad der skedde, slogo de sig för sin bröst, och gingo hem igen.

⁴⁹Men alle hans kände vänner, och qvinnor, som honom följt hade af Galileen, stodo långt ifrån, och sågo derpå.

⁵⁰Och si, en man, benämnd Joseph, en rådherre, den var en god och rättfärdig man;

⁵¹Och hade icke samtyckt deras råd och gerning; och han var bördig af den Judarnas stad Arimathia; den der ock åstundade efter Guds rike;

⁵²Han gick till Pilatum, och beddes Jesu lekamen;

⁵³Och tog honom ned, svepte honom uti ett linkläde, och laden ned i ena graf, som uthuggen var uti sten, der än då ingen hade uti lagd varit.

⁵⁴Och det var tillredelsedagen, och Sabbathen begynte gå uppå.

⁵⁵Och följde der några qvinnor efter, som med honom komna voro af Galileen och besågo grafvena, och huruledes hans lekamen lagd var;

⁵⁶Och gingo sedan tillbaka igen, och tillredde välluktandes krydder och smörjelse; men om Sabbathen voro de stilla, som budet var i lagen.