Lukas 22

¹Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.

²Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.

³Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv.

⁴Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.

⁵Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar.

⁶Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.

⁷Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet.

⁸Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»

⁹De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»

¹⁰Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in.

¹¹Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?'

¹²Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.»

¹³Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

¹⁴Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom.

¹⁵Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;

¹⁶ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»

¹⁷Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan;

¹⁸ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»

¹⁹Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»

²⁰Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder.

²¹Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.

²²Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!»

²³Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.

²⁴En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste.

²⁵Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'.

²⁶Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare.

²⁷Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. --

²⁸Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;

²⁹och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder,

³⁰så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.

³¹Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete;

³²men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»

³³Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.»

³⁴Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.»

³⁵Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.»

³⁶Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant.

³⁷Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»

³⁸Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.»

³⁹Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom.

⁴⁰Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.»

⁴¹Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad

⁴²och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»

⁴³Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom.

⁴⁴Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.

⁴⁵När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.

⁴⁶Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.»

⁴⁷Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom.

⁴⁸Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?»

⁴⁹Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»

⁵⁰Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat.

⁵¹Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom.

⁵²Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar.

⁵³Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.»

⁵⁴Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd.

⁵⁵Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

⁵⁶Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.

⁵⁷Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»

⁵⁸Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.»

⁵⁹Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»

⁶⁰Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.

⁶¹Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.»

⁶²Och han gick ut och grät bitterligen.

⁶³Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom.

⁶⁴De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?»

⁶⁵Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

⁶⁶Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd

⁶⁷och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke.

⁶⁸Och om jag frågar, så svaren I icke.

⁶⁹Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.»

⁷⁰Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.»

⁷¹Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»

Lukas 22

¹Då tillstundade Sötbrödshögtiden, den Påska kallas.

²Och de öfverste Presterna och Skriftlärde sökte efter, huru de kunde dräpa honom; men de fruktade för folket.

³Och gick Satanas in uti Judas, som kallades Ischarioth, och var en af de tolf.

⁴Han gick bort, och talade med de öfversta Presterna och föreståndarena, huruledes han skulle fly honom dem i händer.

⁵Och de gladdes, och voro öfverens med honom, att de skulle gifva honom penningar.

⁶Och han lofvade dem det, och sökte efter läglighet, att han måtte öfverantvarda honom dem utan buller.

⁷Så kom då Sötbrödsdagen, på hvilkom man måste offra Påskalambet.

⁸Då sände han Petrum, och Johannem, sägandes: Går, och bereder oss Påskalambet, att vi det äte.

⁹Då sade de till honom: Hvar vill du, att vi skole bereda det?

¹⁰Sade han till dem: Si, när I kommen in i staden, varder eder mötandes en man, som bär ena vattukruko; följer honom i huset, der han in går;

¹¹Och säger husbondanom: Mästaren låter säga dig: Hvar är herberget, der jag må äta Påskalambet med mina Lärjungar?

¹²Och han skall visa eder en storan sal bereddan; reder der till.

¹³De gingo åstad, och funno som han dem sagt hade; och redde till Påskalambet.

¹⁴Och då tid var, satte han sig ned, och de tolf Apostlar med honom.

¹⁵Och han sade till dem: Jag hafver, med mycken åstundan, begärat äta detta Påskalambet med eder, förr än jag lider.

¹⁶Ty jag säger eder, att jag härefter icke skall äta deraf, tilldess det fullkomnadt varder i Guds rike.

¹⁷Och han tog kalken, tackade, och sade: Tager honom, och skifter eder emellan;

¹⁸Ty jag säger eder, att jag icke skall dricka det af vinträ kommet är, tilldess Guds rike kommer.

¹⁹Och han tog brödet; tackade, och bröt, och gaf dem, sägandes: Detta är min lekamen, som för eder gifven varder; det görer till min åminnelse;

²⁰Sammalunda ock kalken, efter Nattvarden, sägandes: Detta är kalken, det nya Testamentet i mitt blod, som för eder utgjutet varder.

²¹Dock si, mins förrädares hand är med mig på bordet.

²²Och menniskones Son varder gångandes, efter som det beslutet är; dock ve den mennisko, af hvilko han varder förrådder.

²³Och de begynte fräga emellan sig, hvilken den var af dem som det göra skulle.

²⁴Så vardt ock en träta emellan dem, hvilkendera skulle synas vara ypperst.

²⁵Då sade han till dem: Verldslige Konungar regera; och de, som magtena hafva, kallas nådige herrar;

²⁶Men I icke sä; utan den som störst är ibland edor, han skall vara som den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare.

²⁷Ty hvilkendera är större, den som sitter, eller den som tjenar? Är icke han som sitter? Men jag är midt ibland eder, såsom den som tjenar.

²⁸Men I ären de samme, som med mig blifvit hafven uti mina frestelser.

²⁹Och jag vill beställa eder riket, såsom min Fader hafver det beställt mig;

³⁰Att I skolen äta och dricka öfver mitt bord, i mitt rike; och skolen sitta på stolar, och döma tolf Israels slägter.

³¹Och Herren sade: Simon, Simon, si, Satanas hafver begärat eder, att han skulle sålla eder såsom hvete;

³²Men, jag hafver bedit för dig, att din tro skall icke omintet varda; och när du nu omvänder äst, så styrk dina bröder.

³³Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen gå med dig, både i häktelse och i döden.

³⁴Då sade han: Jag säger dig, Petre, i dag skall icke hanen gala, förr än du tre resor nekar att känna mig.

³⁵Och han sade till dem: När jag sände eder utan säck, utan skräppo, och utan skor, hafver eder något fattats? Då sade de: Intet.

³⁶Då sade han till dem: Men nu, ho som säck hafver, han tage honom, sammalunda ock skräppo; och den der icke hafver, han sälje sin kjortel, och köpe svärd.

³⁷Ty jag säger eder, att det ännu måste fullbordas på mig, som skrifvet är: Han är räknad ibland ogerningsmän; ty hvad som skrifvet är om mig, det hafver en ända.

³⁸Då sade de: Herre, si, här äro tu svärd. Då sade han till dem: Det är nog.

³⁹Och han gick ut, som hans seder var, till Oljoberget; och hans Lärjungar följde honom till det rummet.

⁴⁰Och då han kom dit, sade han till dem: Beder, att I icke kommen uti frestelse.

⁴¹Och han gick ifrå dem vid pass ett stenkast, och föll ned på sin knä, och bad,

⁴²Sägandes: Fader, är så din vilje, tag denna drycken ifrå mig; dock likväl, ske icke min vilje, utan din.

⁴³Och syntes honom en Ängel af himmelen, och styrkte honom.

⁴⁴Och han vardt betagen af en mägta stor ångest, och bad länge; och hans svett var såsom blodsdroppar, löpande ned på jorden.

⁴⁵Och då han uppstod af bönene, och kom till sina Lärjungar, fann han dem sofvande af bedröfvelse;

⁴⁶Och sade till dem: Hvi sofven I? Står upp, och beder, att I icke kommen uti frestelse.

⁴⁷Vid han ännu talade, si, en hop med folk, och en utaf de tolf, som het Judas, gick för dem, och trädde fram till Jesum, till att kyssa honom.

⁴⁸Men Jesus sade till honom: Juda, förråder du menniskones Son med kyssande?

⁴⁹Då sågo de som när voro, hvad på färde var, och sade till honom: Herre, skole vi taga till svärds?

⁵⁰Och en af dem slog öfversta Prestens tjenare, och högg af hans högra öra.

⁵¹Då svarade Jesus, och sade: Låter kommat härtill; och så tog han på hans öra, och helade honom.

⁵²Och Jesus sade till de öfversta Presterna, och föreståndarena i templet, och till de äldsta, som till honom komne voro: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och med stafrar;

⁵³Ändock jag hafver dagliga varit med eder i templet, och I kommen edra händer intet vid mig; men detta är edar stund, och mörksens magt.

⁵⁴Så grepo de honom, och ledden, och haden in i öfversta Prestens hus. Men Petrus följde långt efter.

⁵⁵Då gjorde de en eld midt i palatset, och såto dervid; och Petrus satte sig ibland dem.

⁵⁶Då en tjensteqvinna fick se honom sittandes vid ljuset, såg hon på honom, och sade: Denne var ock med honom.

⁵⁷Då nekade han honom, och sade: Qvinna, jag känner honom intet.

⁵⁸Och litet efter såg honom en annar, och sade: Du äst ock af dem. Men Petrus sade: Menniska, jag är det icke.

⁵⁹Och litet derefter, vid en timma, kom en annar, och sannade det samma, sägandes: Sannerliga var han ock med honom; ty han är ock en Galileisk man.

⁶⁰Och Petrus sade: Menniska, jag vet icke hvad du säger. Och i det samma, vid han ännu talade, gol hanen.

⁶¹Och Herren vände sig om, och såg på Petrum; och då begynte Petrus tänka på Herrans ord, huru han honom sagt hade: Förr än hanen hafver galit, skall du tre resor neka mig.

⁶²Och Petrus gick ut, och gret bitterliga.

⁶³Och de män, som höllo Jesum, begabbade honom, och slogo honom;

⁶⁴Bundo för hans ögon, slogo hans ansigte, och frågade honom, sägande: Spå, ho är den som dig slog?

⁶⁵Och mycken annor förhädelse sade de till honom.

⁶⁶Och som det dagades, församlade sig de äldste i folket, och de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och hade honom in för sitt Båd,

⁶⁷Sägande: Äst du Christus, säg det oss? Och han sade till dem: Om jag eder det säger, så tron I det intet;

⁶⁸Frågar jag ock, så svaren I intet; ej heller släppen I mig.

⁶⁹Härefter skall menniskones Son sitta på Guds krafts högra hand.

⁷⁰Då sade de alle: Så äst du ju Guds Son? Sade han: I sägen att jag så är.

⁷¹Då sade de: Hvarefter begärom vi ännu vittnesbörd? Vi hafve sjelfve hört det af hans mun.