Daniel 5

¹Konung Belsassar gjorde ett stort gästabud för sina tusen stormän och höll dryckeslag med de tusen.

²Medan nu Belsassar var under vinets välde, befallde han att man skulle bära fram de kärl av guld och silver, som hans fader Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem; ur dem skulle så konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur dricka.

³Då bar man fram de gyllene kärl som hade blivit tagna ur tempelsalen i Guds hus i Jerusalem; och konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur drucko ur dem.

⁴Medan de så drucko vin, prisade de sina gudar av guld och silver, av koppar, järn, trä och sten.

⁵Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand, vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.

⁶Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän slogo emot varandra.

⁷Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna. Och konungen lät säga så till de vise i Babel: »Vemhelst som kan läsa denna skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och han skall bliva den tredje herren i riket.»

⁸Då kommo alla konungens vise tillstädes, men de kunde icke läsa skriften eller säga konungen dess uttydning.

⁹Då blev konung Belsassar ännu mer förskräckt, och färgen vek bort ifrån hans ansikte, och hans stormän stodo bestörta.

¹⁰Men när konungens och hans stormäns tal kom för konungamodern, begav hon sig till gästabudssalen; där tog hon till orda och sade: »Må du leva evinnerligen, o konung! Låt icke oroliga tankar uppfylla dig, och må färgen icke vika bort ifrån ditt ansikte.

¹¹I ditt rike finnes en man i vilken heliga gudars ande är. I din faders dagar befanns han hava insikt och förstånd och vishet, lik gudars vishet; och din fader, konung Nebukadnessar, satte honom till den överste bland spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna; ja, detta gjorde din fader konungen,

¹²eftersom en övermåttan hög ande och klokhet och förstånd och skicklighet att uttyda drömmar och lösa gåtor och reda ut invecklade ting fanns hos denne Daniel, åt vilken konungen hade givit namnet Beltesassar. Låt därför nu tillkalla Daniel; han skall meddela uttydningen.»

¹³När så Daniel hade blivit hämtad till konungen, talade denne till Daniel och sade: »Du är ju Daniel, en av de judiska fångar som min fader konungen förde hit från Juda?

¹⁴Jag har hört sägas om dig att gudars ande är i dig, och att du har befunnits hava insikt och förstånd och övermåttan stor vishet.

¹⁵Nu är det så, att de vise och besvärjarna hava blivit hämtade hit till mig för att läsa denna skrift och säga mig dess uttydning; men de kunna icke meddela mig någon uttydning därpå.

¹⁶Men om dig har jag hört att du kan giva uttydningar och reda ut invecklade ting. Om du alltså nu kan läsa skriften och säga mig dess uttydning, så skall du bliva klädd i purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om din hals, och du skall bliva den tredje herren i riket.»

¹⁷Då svarade Daniel och sade till konungen: »Dina gåvor må du själv behålla, och dina skänker må du giva åt en annan; dem förutan skall jag läsa skriften för konungen och säga honom uttydningen:

¹⁸Åt din fader Nebukadnessar, o konung, gav den högste Guden rike, storhet, ära och härlighet;

¹⁹och för den storhets skull som han hade givit honom darrade alla folk och stammar och tungomål, i förskräckelse för honom. Vem han ville dödade han, och vem han ville lät han leva; vem han ville upphöjde han, och vem han ville ödmjukade han.

²⁰Men när hans hjärta förhävde sig och hans ande blev stolt och övermodig, då störtades han från sin konungatron, och hans ära togs ifrån honom.

²¹Han blev utstött från människors barn, och hans hjärta blev likt ett djurs, och han måste bo ibland vildåsnor och äta gräs såsom en oxe, och av himmelens dagg vättes hans kropp -- detta till dess han besinnade att den högste Guden råder över människors riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.

²²Men du, Belsassar, hans son, som har vetat allt detta, har ändå icke ödmjukat ditt hjärta,

²³utan förhävt dig mot himmelens Herre och låtit bära fram inför dig kärlen från hans hus; och du och dina stormän, dina gemåler och bihustrur haven druckit vin ur dem och du har därunder prisat dina gudar av silver och guld, av koppar, järn, trä och sten, som varken se eller höra eller veta något. Men den Gud som har i sitt våld din ande och alla dina vägar, honom har du icke ärat.

²⁴Därför har nu av honom denna hand blivit sänd och denna skrift blivit tecknad.

²⁵Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel u-farsin.

²⁶Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har räknat[1] ditt rikes dagar och gjort ände på det

²⁷Tekel, det betyder: du är vägd[2] på en våg och befunnen för lätt.

²⁸Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat[3] och givet åt meder och perser[4].»

²⁹Då befallde Belsassar att man skulle kläda Daniel i purpur, och att den gyllene kedjan skulle hängas om hans hals, och att man skulle utropa om honom att han skulle vara den tredje herren i riket.

³⁰Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad.

³¹Och Darejaves av Medien mottog riket, när han var sextiotvå år gammal. [1] På arameiska mená. [2] På arameiska tekiltá. [3] På arameiska perisát. [4] På arameiska u-farás.

Daniel 5

¹Konung Belsazar gjorde et härligit gästabod til sina wäldiga och höfwitsmän, och drack sig drucken med dem.

²Och då han drucken war, böd han bära fram de gyldene och silfwer kärille, som hans fader, NebucadNezar, utu templet i Jerusalem borttagit hade, at Konungen, med sina wäldiga, med sina hustrur, och med sina frillor, skulle dricka deraf.

³Alltså wordo framburne de gyldene kärille, som utu templet, utu Guds huse, i Jerusalem tagne woro; och Konungen, hans wäldige, hans hustrur och frillor, drucko deraf.

⁴Och då de så drucko, lofwade de de gyldene, silfwer-, koppar-, jern-, trä och stengudar.

⁵På samma stund syntes finger, såsom ene menniskos hand, de skrefwo twärs öfwer ifrå ljusa stakan, på den hwitmenade wäggene i Konungssalenom; och Konungen wardt warse handena som skref.

⁶Då förwandlades Konungens ansikte, och hans tankar förskräckte honom, så at hans länder bäfwade, och hans ben darrade.

⁷Och Konungen ropade öfwerljudt, at man skulle låta komma wisa, Chaldeer och spåmän, och lät säga til de wisa i Babel: Den menniska, som denna skriftena läs, och kan säga hwad hon betyder, han skall warda klädd i purpur, och bära en gyldene kädjo om halsen, och warea den tredje herren i mitt rike.

⁸Så wordo alle Konungens wise uphafde; men de kunde hwarken läsa skriftena, eller underwisa Konungenom uttydningen.

⁹Deraf förfärades Konungen Belsazar ännu fastare, och tappade platt sin hy; och hans wäldige wordo illa tilfrids.

¹⁰Då gick Drottningen, för sådana Konungens och hans wäldigas ärendes skull, up i salen, och sade: Herre Konung, Gud unne dig länge lefwa; låt dina tankar icke så förskräcka dig, och omskift icke så din hy.

¹¹Det är en man i ditt rike, som hafwer de helga gudars anda; ty uti dins faders tid wardt i honom funnen uplysning, klokhet och wishet, sådana, som de gudars wishet är; och din fader, Konung NebucadNezar, satte honom öfwer de stjernokikare, wisa, Chaldeer och spåmän;

¹²Derföre, at en hög ande wardt funnen i honom; dertil förstånd och klokhet til at uttyda drömar, råda uppå mörkt tal, och uppenbara hemlig ting, nämliga, Daniel, den Konungen lät Beltesazar kalla: Så låt nu kalla Daniel, han warder wäl sägandes uttydningen.

¹³Då hade man Daniel up för Konungen, och Konungen sade til Daniel: Äst du Daniel, en af de fångar utaf Juda, hwilka Konungen, min fader, utu Juda fört hafwer?

¹⁴Jag hafwer hört sägas om dig, at du hafwer de helga gudars anda, och at uplysning, förstånd och hög wishet, i dig funnen är.

¹⁵Nu hafwer jag låtit komma för mig kloka och wisa, at de skola läsa mig denna skriftena, och underwisa mig hwad hon betyder, och de kunna intet säga mig hwad sådant betyder;

¹⁶Men om dig hörer jag, at du kant gifwa uttydning, och uppenbara det hemligt är; kant du nu läsa denna skriftena, och underwisa mig hwad hon betyder, så skalt du med purpur klädd warda, och bära en gyldene kädjo om din hals, och wara den tredje herren i mitt rike.

¹⁷Då swarade Daniel, och sade inför Konungen: Behålt dina gåfwor sjelf, och gif din skänk enom androm; jag will dock wäl läsa Konungenom skriftena, och underwisa hwad hon betyder.

¹⁸Herre Konung, Gud den högse gaf dinom fader, NebucadNezar, rike, magt, äro och härlighet.

¹⁹Och för sådana magts skull, som honom gifwen war, fruktade och räddes för honom all land, och folk, och tungomål: Han drap hwem han wille, han slog hwem han wille, han uphöjde hwem han wille, han nedertryckte hwem han wille.

²⁰Men då hans hjerta uphof sig, at han wardt stolt och högmodig, wardt han kastad ifrå sin Konungsliga sol, och miste sina härlighet:

²¹Och wardt drifwen ifrå menniskor; och hans hjerta wardt likt wid wilddjur, och han måste löpa ibland wildåsnar, och åt gräs såsom oxar, och hans kropp låg under himmelens dagg, och wardt wåt, til dess han lärde weta, at den Högste hafwer wåld öfwer menniskors rike, och gifwer dem hwem han will.

²²Och du Belsazar, hans son, hafwer icke ödmjukat ditt hjerta, ändock du allt sådant wetst;

²³Utan hafwer uphäfwit dig emot himmelens Herra, och man hafwer måst bära hans hus kärille fram för dig, och du, dine wäldige, dina hustrur och dina frillor, hafwen druckit win deraf: Dertil lofwat de silfwer-, gyldene, koppar-, jern-, trä- och stengudar, hwilke hwarken se, eller höra, eller känna; men den Guden, som hafwer din anda och alla dina wägar i sine hand, hafwer du intet ärat.

²⁴Derföre är denna handen sänd ifrå honom, och den skrift, som der upteknad står.

²⁵Och detta är skriften, som der upteknad är: Mene Mene, Thekel Upharsin.

²⁶Och hon betyder detta: Mene, det är: Gud hafwer räknat ditt rike, och ändat det.

²⁷Thekel, det är: Man hafwer wägit dig på ene wåg, och funnit dig allt för lättan.

²⁸Peres, det är: Ditt rike är åtskildt, och gifwit de Meder och Perser.

²⁹Då befallte Belsazar, at man skulle kläda Daniel uti purpurkläde, och gifwa honom ena gyldene kädjo om hans hals; och lät förkunna om honom, at han war den tredje herren i rikena.

³⁰I den samma nattene wardt de Chaldeers Konung Belsazar ihjälslagen.

³¹Och Darios utaf Meden tog riket in, då han tu och sextio år gammal war.