Lukas 9

¹Sedan kallade Jesus tillhopa de tolf, och gaf dem magt och våld öfver alla djeflar, och att de sjukdomar bota kunde;

²Och sände dem ut till att predika Guds rike, och göra de sjuka helbregda;

³Och sade till dem: Tager intet med eder till vägs, icke käpp, eller skräppo, icke bröd, icke penningar; hafver ej heller två kjortlar.

⁴Och i hvad hus I ingån, der blifver, tilldess I dragen dädan.

⁵Och hvilke icke anamma eder, så går ut af den staden, och skudder ock stoftet af edra fötter, till vittnesbörd öfver dem.

⁶Och de gingo ut, och vandrade omkring i byarna, predikade Evangelium, och gjorde helbregda allestäds.

⁷Då fick Herodes Tetrarcha höra allt det som bedrefs af honom, och honom begynte misshaga; ty det sades af somligom, att Johannes var uppstånden af döda;

⁸Af somligom, att Elias var uppenbarad; af somligom, att någor Prophet af de gamla var uppstånden.

⁹Och Herodes sade: Johannem hafver jag halshuggit; men ho är denne, der jag sådant af hörer? Och begärade se honom.

¹⁰Och Apostlarna kommo igen, och förtäljde honom allt det de gjort hade. Då tog han dem med sig, och gick afsides uti ena ödemark, som ligger vid den staden, som kallas Bethsaida.

¹¹Då folket det förnam, kommo de efter honom; och han undfick dem, och talade med dem om Guds rike, och gjorde dem helbregda, som det behöfde.

¹²Men dagen begynte varda framliden; då gingo de tolf fram, och sade till honom: Lät folket ifrå dig, att de gå uti köpstäderna, och nästa bygdena, der de måga gästa, och finna mat; ty vi äre här i ödemarkene.

¹³Han sade till dem: Gifver I dem äta. Då sade de: Vi hafve icke flera bröd än fem, och två fiskar; utan att vi gå bort, och köpe mat till allt detta folket.

¹⁴Och voro de icke långt ifrå femtusend män. Då sade han till sina Lärjungar: Later dem sätta sig ned, i hvart matskåpet femtio.

¹⁵Och de gjorde så, och läto dem alla sätta sig ned.

¹⁶Då tog han de fem bröd och de två fiskar; upplyfte sin ögon i himmelen, tackade deröfver, bröt och fick Lärjungarna, att de skulle sedan läggat fram för folket.

¹⁷Och de åto alle, och vordo mätte. Sedan vardt upptaget det som dem öfverlopp, tolf korgar fulle med styck er.

¹⁸Och det begaf sig, då han var allena i sina böner, voro ock någre hans Lärjungar med honom; dem frågade han, och sade: Hvem säga folket mig vara?

¹⁹Då svarade de, och sade: Johannes Döparen; somlige Elias, och somlige, att någon Prophet af de gamla är uppstånden.

²⁰Då sade han till dem: Hvem sägen då I mig vara? Svarade Petrus, och sade: Du äst Guds Christ.

²¹Och han hotade dem, och förböd, att de skulle det någrom säga;

²²Och sade: Menniskones Son måste mycket lida, och bortkastas af de äldsta, och öfversta Presterna, och Skriftlärda, och dräpas, och tredje dagen uppstå igen.

²³Sade han ock till dem alla: Hvilken mig efterfölja vill, han vedersäge sig sjelf, och tage sitt kors på sig livar dag, och följe mig.

²⁴Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och ho som mister sitt lif för mina skull, han skall det behålla.

²⁵Och hvad kommer det menniskone till godo, om hon vunne hela verldena, och förtappar sig sjelf, eller gör skada på sig sjelf?

²⁶Hvilken som blyges vid mig och min ord, vid honom skall ock menniskones Son blygas, då han kommer i sin, och sins Faders, och de heliga Änglars härlighet.

²⁷Men jag säger eder förvisso, att någre äro af dem som här stå, de der icke skola smaka döden, tilldess de fä se Guds rike.

²⁸Så begaf det sig, vid åtta dagar efter dessa orden, att han tog till sig Petrum, och Johannem, och Jacobum; och gick upp på ett berg till att bedja.

²⁹Och vid han bad, vardt hans ansigte förvandlad t, och hans klädnad var hvit och skinande.

³⁰Och si, två män talade med honom, som voro Moses och Elias;

³¹Och syntes i härlighet, och talade om hans afgång, som han fullborda skulle i Jerusalem.

³²Men Petrus, och de med honom voro, förtyngdes af sömn; då de uppvaknade, sågo de hans klarhet, och de t va män stå när honom.

³³Och det begaf sig, då de gin go ifrå honom, sade Petrus till Jesum: Mästar, oss är godt här vara; lät oss göra tre hyddor, en till dig, och en till Mosen, och en till Eliam; och vissto icke hvad han sade.

³⁴Och vid han så sade, kom en sky, och kringskyggde dem; och de vordo förfärade, vid de vordo invefvade i skyn.

³⁵Och en röst hördes utu skyn om, den der sade: Denne är min älskelige Son; honom hörer.

³⁶Och i det samma rösten hördes, funno de Jesum vara allena. Och de tigde, och förkunnade ingom, i de dagar, något af det de sett hade.

³⁷Så hände sig dagen derefter, då de gin go ned af berget, mötte honom mycket folk.

³⁸Och si, en man af folket ropade, och sade: Mästar, jag beder dig, se till min son; ty han är mitt enda barn.

³⁹Si, anden begriper honom, och straxt ropar han; och han sliter honom, så att han fradgas; och han far med nöd ifrå honom, då han honom slitit hafver.

⁴⁰Och jag bad dina Lärjungar, att de skulle utdrifva honom; och de kunde icke.

⁴¹Då svarade Jesus, och sade: O! du otrogna och genstörtiga slägte, huru länge skall jag vara när eder, och lida eder? Haf din son hit.

⁴²Och vid han nu framgick, ref och slet djefvulen honom. Men Jesus näpste den orena andan, och gjorde pilten helbregda, och fick honom sinom fader igen.

⁴³Och alle vordo förskräckte öfver Guds härlighet. Då alle undrade på allt det han gjorde, sade han till sina Lärjungar:

⁴⁴Fatter dessa orden uti edor öron, ty det skall ske, menniskones Son varder öfverantvardad i menniskors händer.

⁴⁵Men de förstodo icke detta ordet; och det var fördoldt för dem, att de det icke kunde förstå; och de fruktade att fråga honom om det ordet.

⁴⁶Och kom ibland dem en tanke, hvilkendera skulle störst vara

⁴⁷Då Jesus såg deras hjertas tankar, tog han ett barn, och ställde det när sig;

⁴⁸Och sade till dem: Hvilken som anammar detta barnet i mitt Namn, han anammar mig; och den mig anammar, han anammar honom, som mig sändt hafver; men den der minst är ibland eder alla, han skall vara störst.

⁴⁹Då svarade Johannes, och sade: Mästar, vi sågom en, som utdref djeflar under ditt Namn, och vi förbödom honom det; efter det han icke följer med oss.

⁵⁰Sade Jesus till honom: Förbjuder honom intet; ty den der. icke emot oss är, han är med oss.

⁵¹Och det begaf sig, då tiden fullbordad var, att han skulle hädantagen varda, vände han sitt ansigte till att fara åt Jerusalem.

⁵²Och han sände båd framför sig; de gingo, och kommo intill en stad, som de Samariter uti bodde, att de skulle reda för honom.

⁵³Och de undfingo honom intet; ty han hade vändt sitt ansigte till att draga till Jerusalem.

⁵⁴Då hans Lärjungar, Jacobus och Johannes, det sågo, sade de: Herre, vill du, så vilje vi säga, att elden måtte komma ned af himmelen, och förtära dem, såsom ock Elias gjorde?

⁵⁵Men Jesus vände sig om, och näpste dem, sågandes: I veten icke, hvars andas I aren;

⁵⁶Ty menniskones Son är icke kommen till att förderfva menniskornas själar, utan till att frälsa dem. Och de gingo dädan uti en annan by.

⁵⁷Och det begaf sig, vid de gingo på vägen, sade en till honom: Jag vill följa dig, b vart du går, Herre.

⁵⁸Sade Jesus till honom: Räfvarna hafva kulor, och foglarna under himmelen näste; men menniskones Son hafver icke, der han kan luta sitt hufvud till.

⁵⁹Men han sade till en annan: Följ mig. Då sade han: Herre, låt mig först gå bort, och begrafva min fader.

⁶⁰Da sade Jesus till honom: Låt de döda begrafva sina döda; men du, gäck, och förkunna Guds rike.

⁶¹En annar sade: Herre, jag vill följa dig; men låt mig först gå, och skilja mig ifrå dem som i mitt hus äro.

⁶²Sade Jesus till honom: Hvilken som sätter sin hand till plogen, och ser tillbaka, han är icke beqväm för Guds rike.

Lukas 9

¹Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar.

²Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att bota sjuka.

³Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke heller dubbla livklädnader.

⁴Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.

⁵Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

⁶Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.

⁷Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade: »Det är Johannes, som har uppstått från de döda.»

⁸Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.»

⁹Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter tillfälle att få se honom.

¹⁰Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena.

¹¹Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem som behövde botas gjorde han friska.

¹²Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få mat; vi äro ju här i en öde trakt.»

¹³Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola gå bort och köpa mat åt allt detta folk.»

¹⁴Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så omkring i vart.»

¹⁵Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned.

¹⁶Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket.

¹⁷Och de åto alla och blevo mätta. sedan samlade man upp de stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar.

¹⁸När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem säger folket mig vara?»

¹⁹De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias; andra åter säga: 'Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.'»

²⁰Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade: »Guds Smorde.»

²¹Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon.

²²Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, och han skall bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han uppstå igen.»

²³Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig.

²⁴Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det.

²⁵Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad?

²⁶Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och de heliga änglarnas härlighet.

²⁷Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.»

²⁸Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för att bedja.

²⁹Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och hans kläder blevo skinande vita.

³⁰Och de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa voro Moses och Elias.

³¹De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken han skulle fullborda i Jerusalem.

³²Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som stodo hos honom.

³³När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus: »Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen icke vad han sade.

³⁴Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de blevo förskräckta, när de trädde in i skyn.

³⁵Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den utvalde; hören honom.»

³⁶Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där allena. -- Och de förtego detta och omtalade icke för någon på den tiden något av vad de hade sett.

³⁷När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att mycket folk kom honom till mötes.

³⁸Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästare, jag beder dig, se till min son, ty han är mitt enda barn.

³⁹Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper honom, sedan han har sönderbråkat honom.

⁴⁰Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de kunde det icke.»

⁴¹Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din son.»

⁴²Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom tillbaka åt hans fader.

⁴³Och alla häpnade över Guds stora makt. Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde, sade han till sina lärjungar:

⁴⁴»Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer.

⁴⁵Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att fråga honom om det som han hade sagt.

⁴⁶Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst.

⁴⁷Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och ställde det bredvid sig

⁴⁸och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han är störst.

⁴⁹Och Johannes tog till orda och sade: »Mästare, sågo huru en man drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom, eftersom han icke följde med oss.»

⁵⁰Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke är emot eder, han är för eder.»

⁵¹Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han att ställa sin färd till Jerusalem.

⁵²Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom.

⁵³Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på färd till Jerusalem.

⁵⁴När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta, sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?»

⁵⁵Då vände han sig om och tillrättavisade dem.

⁵⁶Och de gingo till en annan by.

⁵⁷Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag vill följa dig, varthelst du går.

⁵⁸Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.»

⁵⁹Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade: »Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»

⁶⁰Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå du åstad och förkunna Guds rike.»

⁶¹Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.»

⁶²Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»