Lukas 10

¹Sedan skickade Herren andra sjutio; och sände två och två framför sig, i alla städer och rum, dit han komma ville;

²Och sade till dem: Säden är stor, men arbetarena äro få; beder fördenskull sädenes Herra, att han utsänder arbetare i sina säd.

³Går; si, jag sänder eder såsom lamb ibland ulfvar.

⁴Bärer ingen säck, ej heller skräppo, ej heller skor; och helser ingen i vägen.

⁵Uti hvad hus I kommen, säger först: Frid vare desso huse.

⁶Och om der någor är fridsens barn, så skall eder frid blifva på honom; hvar ock icke, så kommer han till eder igen.

⁷Uti det samma hus blifver, äter och dricker hvad eder föresätts; ty arbetaren är sin lön värd. Går icke utu hus i hus.

⁸Och uti hvad stad I kommen, och de anamma eder, äter hvad eder föresätts;

⁹Och görer de sjuka helbregda, som der äro, och säger till dem: Guds rike är kommet hard t när eder.

¹⁰Uti hvad stad I kommen, och de icke anamma eder, så går ut på hans gator och säger:

¹¹Det stoft, som lådde vid oss af edar stad, skake vi af på eder; dock skolen I veta, att Guds rike var kommet hardt när eder.

¹²Jag säger eder, att Sodome skall drägeligare varda på den dagen, än dem stadenom.

¹³Ve dig, Chorazin; ve dig, Bethsaida; ty hade sådana krafter varit gjorda uti Tyro och Sidon, som de gjorde äro uti eder, länge sedan hade de suttit uti säck och asko, och gjort syndabättring.

¹⁴Dock skall Tyro och Sidoni drägeligare varda på domenom än eder.

¹⁵Och du, Capernaum, som upphäfven äst allt intill himmelen, du skall nedstört varda till helvete.

¹⁶Hvilken eder hörer, han hörer mig; och den eder föraktar, han föraktar mig; men den mig föraktar, han föraktar honom som mig sändt hafver.

¹⁷Men de sjutio kommo igen med glädje, och sade: Herre, djeflarna äro oss ock underdånige i ditt Namn.

¹⁸Då sade han till dem: Jag såg Satanam falla af himmelen, såsom en ljungeld.

¹⁹Si, jag hafver gifvit eder magt att trampa på ormar och scorpioner, och öfver all fiendans kraft; och eder skall intet varda skådandes.

²⁰Dock fröjder eder icke deraf, att andarna äro eder underdånige; utan fröjder eder, att edor namn äro skrifven i himmelen.

²¹I samma stundene fröjdade sig Jesus i Andanom, och sade: Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordenes Herre, att du hafver detta fördolt för de visa och kloka, och hafver det uppenbarat för de fåkunniga; ja, Fader; ty så hafver varit behageligit för dig

²²All ting äro mig an t vårdad af minom Fader; och ingen vet ho Sonen är, utan Fadren; och ho Fadren är, utan Sonen och den som Sonen vill det uppenbara.

²³Och han vände sig om till sina Lärjungar afsides, och sade: Salig äro de ögon, som se det I sen.

²⁴Ty jag säger eder: Månge Propheter och Konungar åstundade se det I sen, och fingo dock icke set; och höra det I hören, och fingo dock icke hörat.

²⁵Och si, en lagklok stod upp, och frestade honom, sägandes: Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif?

²⁶Då sade han till honom: Hvad är skrifvet i lagen? Huru läs du?

²⁷Svarade han, och sade: Du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af alla dina krafter, och af allom dinom håg; och din nästa, såsom dig sjelf.

²⁸Då sade han till honom: Rätteliga svarade du; gör det, så får du lefva.

²⁹Då ville han göra sig sjelf van rättfärdigan, och sade till Jesum: Hvilken är då min näste?

³⁰Då svarade Jesus, och sade: En man for ned af Jerusalem till Jericho, och kom i röfvarehänder; och de klädde af honom, och sargade honom, och gingo dädan, och läto honom ligga halfdödan.

³¹Så hände sig, att en Prest for neder åt samma vägen; och då han fick se honom, gick han framom honom.

³²Sammalunda ock en Levit, då han kom till det samma rummet, gick han fram, och såg på honom; och gick sedan framom honom.

³³Men en Samaritan reste samma vägen, och kom till honom; och när han säg honom, varkunnade han sig öfver honom;

³⁴Och gick till, och förband hans sår, och göt der oljo och vin in; och laden på sin ök, och förde honom till herberget, och skötte honom.

³⁵Den andra dagen for han dädan, och tog fram två penningar, och gaf värdenom, och sade till honom: Sköt honom; och hvad du mer kostar på honom, vill jag betala dig, när jag kommer igen.

³⁶Hvilken af dessa tre synes dig nu hafva varit hans näste, som för röfvarena kommen var?

³⁷Sade han: Den som beviste honom barmhertighet. Då sade Jesus till honom: Gack, och gör du sammaledes.

³⁸Men det begaf sig, då de vandrade, gick han uti en liten stad; och en qvinna, benämnd Martha, undfick honom uti sitt hus.

³⁹Och hon hade en syster, benämnd Maria; hon satte sig vid Jesu fötter, och hörde hans ord.

⁴⁰Men Martha bekymrades med idkelig tjenst. Hon gick fram, och sade: Herre, sköter du intet derom, att min syster låter mig tjena allena? Så säg henne nu, att hon hjelper mig.

⁴¹Svarade Jesus, och sade till henne: Martha, Martha, , du hafver omsorg och bekymmer om mångahanda;

⁴²Men ett är nödtorftigt; Maria hafver utkorat den goda delen, hvilken henne icke skall ifråtagas.

Lukas 10

¹Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte komma

²»Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.

³Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.

⁴Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen icke på någon under vägen.

⁵Men när I kommen in i något hus, så sägen först: 'Frid vare över detta hus.'

⁶Om då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända tillbaka över eder själva.

⁷Och stannen kvar i det huset, och äten och dricken vad de hava att giva, ty arbetaren är värd sin lön. Gån icke ur hus i hus.

⁸Och när I kommen in i någon stad där man tager emot eder, så äten vad som sättes fram åt eder,

⁹och boten de sjuka som finnas där, och sägen till dem: 'Guds rike är eder nära.'

¹⁰Men när I kommen in i någon stad där man icke tager emot eder, så gån ut på dess gator och sägen:

¹¹'Till och med det stoft som låder vid våra fötter ifrån eder stad skaka vi av oss åt eder. Men det mån I veta, att Guds rike är nära.'

¹²Jag säger eder att det för Sodom skall på 'den dagen' bliva drägligare än för den staden.

¹³Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort bättring.

¹⁴Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och Sidon än för eder.

¹⁵Och du. Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara. --

¹⁶Den som hör eder, han hör mig, och den som förkastar eder, han förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig.»

¹⁷Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje, och sade: »Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt namn.»

¹⁸Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld.

¹⁹Se, jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke kunna göra eder någon skada.

²⁰Dock, glädjens icke över att änglarna äro eder underdåniga, utan glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen.»

²¹I samma stund uppfylldes han av fröjd genom den helige Ande och sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt behag.

²²Allt har av min Fader blivit för trott åt mig. Och ingen känner vem Sonen är utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd.»

²³Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem och sade: »Saliga äro de ögon som se det I sen.

²⁴Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.»

²⁵Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»

²⁶Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»

²⁷Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'»

²⁸Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva,

²⁹Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då min nästa?»

³⁰Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd.

³¹Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi.

³²Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi.

³³Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom

³⁴och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom.

³⁵Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.' --

³⁶Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?»

³⁷Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»

³⁸När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus.

³⁹Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord.

⁴⁰Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig.»

⁴¹Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda,

⁴²men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»