Lukas 8

¹Och det begaf sig derefter, at han wandrade i städer och byar, redikade och förkunnade Evangelium om Guds rike; och de tolf med honom:

²Dertil några qwinnor, som han hade helbregda gjort ifrå de onda andar och krankheter, nämliga: Maria, som kallas Magdalena, af hwilka sju djeflar utgångne woro;

³Och Joanna, Chuse hustru, Herodis fogdes, och Susanna, och många andra, som honom tjente af sina ägodelar.

⁴Då nu mycket folk kom tilhopa, och utaf städerna sökte til honom, talade han genom liknelse:

⁵En sädesman gick ut til at så sina säd; och wid han sådde, föll somt wid wägen, och wardt förtrampadt, och foglarne under himmelen åto det.

⁶Och somt föll på hälleberget, och då det upgick, förtorkades det; ty det hade ingen wätsko.

⁷Och somt föll ibland törne, och törnen gingo med up, och förqwafde det.

⁸Och somt föll i goda jord, och det gick up, och gjorde hundradefall frukt. Då han deta sade, ropade han: Den der hafwer Öron til at höra, han höre.

⁹Då frågade honom hans Lärjungar, hurudana denna liknelsen war.

¹⁰Han sade til dem: Eder är gifwet weta Guds rikes hemlighet, men dem androm genom liknelse; på det at ändock de se, skola de likwäl icke se, och ändock de höra, skola de likwäl icke förstå.

¹¹Så är nu denna liknelsen. Säden är Guds ord;

¹²Men de som wid wägen, det äro de som höra; sedan kommer djefwulen, och tager bort ordet utu deras hjerta, at de icke tro skola, och blifwa frälste.

¹³Men de som på hälleberget, det äro de, som när de höra, anamma de ordet med glädje, och de hafwa inga rötter; de der tro til en tid, och då frestelsen påkommer, falla de derifrå.

¹⁴Men det som föll ibland törnen, äro de som höra; och gå bort, och warda förqwafde af omsorger, och rikedomar, och lifsens wällust; och bära ingen frukt.

¹⁵Men det uti goda jord, äro de som höra ordet, och behålla det uti ganska godt hjerta; och bära frukt i tålamod.

¹⁶Men ingen uptänder et ljus, och skyler det under något kar, eller sätter under bänken; utan sätter det på ljusastakan, at de, som ingå, skola få se ljuset.

¹⁷Ty det är intet lönligit, som icke skall warda upenbart; och intet fördoldt, det icke skall kunnigt warda, och upkomma skall i ljuset.

¹⁸Ser fördenskull til, huru I hören; ty den der hafwer, honom warder gifwet, och den der intet hafwer, det han menar sig hafwa, det skall ock tagas ifrå honom.

¹⁹Så gingo til honom hans moder och hans bröder; och kunde dock icke komma til honom, för folkets skull.

²⁰Då wardt honom bodadt, och sagdt: Din moder och dine bröder stå härute, och wilja se dig.

²¹Swarade han, och sade til dem: Min moder och mine bröder äro desse, som höra Guds ord, och görat.

²²Så begaf det sig på en dag, at han steg uti et skepp, med sina Lärjungar, och sade til dem: Låt oss fara öfwer sjön. Och de lade utaf.

²³Sedan, wid de foro öfwer, somnade han; och der reste up et stort wäder på sjön; och de förfyltdes, och woro i stor fara.

²⁴Så gingo de til, och wäckte honom up, sägande: Mästar, Mästar, wi förgås. Då stod han up, och näpste wädret och watnens wåg; och så wände det igen, och blef stilla.

²⁵Och han sade til dem: Hwar är edar tro? Men de fruktade, och förundrade, sägandes emellan sig: Ho må denne wara? Ty han bjuder både wädrena och watnena; och de lyda honom.

²⁶Och de foro til de Gadareners engd, hwilken är twärtöfwer Galileen.

²⁷Och då han utgången war af skeppet på landet, mötte honom en man utaf staden, wilken hade haft djefwulen i lång tid; och han hade inga kläder på, ej heller blef i husen, utan i grifter.

²⁸Då han såg JESum, ropade han, och föll ned framför honom, och sade med höga röst: Hwad hafwer jag göra med dig, JESu, dens högstas Guds Son? Jag beder dig, at du icke qwäl mig.

²⁹Ty han böd dem orena andanom, at han skulle fara ut af mannenom; ty han hade länge plågat honom; och han wardt bunden i kedjor, och förwarad i fjättrar, och slet sönder banden, och wardt drifwen af djefwulen bort i öknen.

³⁰Då frågade JESus honom, och sade: Hwad är ditt namn? Han sade: Legio; ty månge djeflar woro inkomne i honom.

³¹Och de bådo honom, at han icke skulle bjuda dem fara uti afgrunden.

³²Men der war en stor swinahjord, som der gick och födde sig på berget. Då bådo de honom, at han wille tilstädja dem fara in i swinen; och han tilstadde dem det.

³³Då foro djeflarna utu menniskone, och foro in uti swinen; och hjorden brådstörte sig uti sjön, och fördränkte sig.

³⁴Men när de, som waktade swinen, sågo hwad der skedde, flydde de, och båro tidenden i staden, och på bygdena.

³⁵Då gingo de ut, til at se hwad der skedt war, och kommo til JESum; och funno mannen, der djeflarne utaf farne woro, klädd och wid sin sinne, sittandes wid JESu fötter; och wordo förfärade.

³⁶Och de som det sett hade, förkunnade dem desslikes, huruledes den besate war helbregda worden.

³⁷Och hele hopen af de Gadareners omliggande bådo honom, at han wille fara ifrå dem; ty dem war en stor räddhoge påkommen. Då steg han til skepps, och for tilbaka igen.

³⁸Men mannen, der djeflarna woro utaf farne, bad honom at han måtte blifwa när honom. Men JESus sände honom ifrå sig, sägandes:

³⁹Gack uti ditt hus igen, och säg utaf, huru stor ting Gud med dig gjort hafwer. Och han gick bort, och förkunnade öfwer hela staden, huru stor ting JESus hade gjort med honom.

⁴⁰Och det begaf sig, då JESus kom igen, undfick honom folket; ty alle wänte efter honom.

⁴¹Och si, der kom en man, som het Jairus, och war en Öfwerste för Synagogon; han föll ned för JESu fötter, bedjandes honom, at han wille gå i hans hus;

⁴²Ty han hade ena enda dotter, wid tolf år gammal, och hon begynte själas; men i wägen, wid han gick dit, trängde honom folket.

⁴³Och en qwinna, som blodgång hade haft i tolf år, och hade förtärt allt hwad hon ägde på läkare, och kunde dock botas af ingom;

⁴⁴Hon gick bak efter, och tog på hans klädefåll; och strax stillades hennes blodgång.

⁴⁵Och JESus sade: Ho är den, som tog på mig? Då de alle nekade, sade Petrus, och de med honom woro: Mästar, folket tränger dig, och omakar dig, och du säger: Ho tog på mig?

⁴⁶Då sade JESus: Någor hafwer ju tagit på mig; ty jag kände, at kraft gick af mig.

⁴⁷Då qwinnan såg, at det icke war lönligit, kom hon skälfwandes, och föll ned för hans fötter, och förkunnade för allo folkena, för hwad saks skull hon hade tagit på honom, och huruledes hon blef strax helbregda.

⁴⁸Då sade han til henne: Var tröst, min dotter, din tro hafwer frälst dig; gack med frid.

⁴⁹Vid han ännu talade, kom en utaf Öfwerstans hus för Synagogon, sägandes til honom: Din dotter är död; gör icke Mästaren omak.

⁵⁰Då JESus hörde det ordet, sade han til pigones fader: Räds intet; utan tro allenast, och hon warder helbregda.

⁵¹Då han kom i huset, stadde han ingom ingå med sig; utan Petrum, Jacobum och Johannem, och fadren och modren til pigona.

⁵²Men de greto alle, och jämrade sig öfwer henne. Då sade han: Gråter icke; pigan är icke död, men hon sofwer.

⁵³Då gjorde de spe af honom, wäl wetande, at hon war död.

⁵⁴Men han dref dem alla ut, och tog henne wid handena, och ropade, sägandes: Piga, stat up.

⁵⁵Och hennes ande kom igen, och hon stod strax up; och han böd gifwa henne mat.

⁵⁶Och hennes föräldrar förskräcktes. Men han böd dem, at de ingom säga skulle, hwad der skedt war.

Lukas 8

¹Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds rike. Och med honom följde de tolv,

²så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna,

³och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med sina ägodelar.

⁴Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en liknelse:

⁵»En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde, föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar åto upp det.

⁶Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet.

⁷Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans därmed och förkvävde det.

⁸Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.»

⁹Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde.

¹⁰Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå'.

¹¹Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord.

¹²Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta.

¹³Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund avfalla de.

¹⁴Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något fram till mognad.

¹⁵Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan och bära frukt i ståndaktighet.

¹⁶Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake, för att de som komma in skola se skenet.

¹⁷Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen.

¹⁸Akten fördenskull på huru I hören. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.»

¹⁹Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för folkets skull kunde de icke komma in till honom.

²⁰Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå härutanför och vilja träffa dig.»

²¹Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det.»

²²En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem: »Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut.

²³Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de voro i fara.

²⁴Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare, Mästare, vi förgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt.

²⁵Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de lyda honom.»

²⁶Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot Galileen.

²⁷Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan bland gravarna.

²⁸Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.»

²⁹Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av den onde anden blivit driven ut i öknarna.

³⁰Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade: »Legion.» Ty det var många onda andar som hade farit in i honom.

³¹Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara ned i avgrunden.

³²Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i svinen. Och han tillstadde dem det.

³³Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade.

³⁴Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och berättade härom i staden och på landsbygden.

³⁵Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.

³⁶Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte hade blivit botad.

³⁷Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända tillbaka.

³⁸Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad honom att få följa honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med de orden:

³⁹»Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort med dig.» Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru stora ting Jesus hade gjort med honom.

⁴⁰När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade de på honom.

⁴¹Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han skulle komma till hans hus;

⁴²ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal, som låg för döden. Men under det att han var på väg dit, trängde folket hårt på honom.

⁴³Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke hade kunnat botas av någon.

⁴⁴Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel, och strax stannade hennes blodgång

⁴⁵Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?» Då alla nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela folkhopen trycker och tränger dig ju.»

⁴⁶Men Jesus sade: »Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände att kraft gick ut ifrån mig.»

⁴⁷Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade blivit frisk.

⁴⁸Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.»

⁴⁹Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»

⁵⁰Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke; tro allenast, så får hon liv igen.»

⁵¹Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill flickans fader och moder.

⁵²Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: »Gråten icke; hon är icke död, hon sover.»

⁵³Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död.

⁵⁴Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå upp.»

⁵⁵Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han tillsade att man skulle giva henne något att äta.

⁵⁶Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd dem att för någon omtala vad som hade skett.