Lukas 7

¹Då han all sin ord uttalat hade för folket, gick han till Capernaum.

²Och en höfwitsmans tjenare låg dödssjuk, och han war honom kär.

³Då han hörde af JEsu, sände han de äldsta af Judarna til honom, och bad honom, at han wille komma, och göra hans tjenare helbregda.

⁴Då de kommo till JEsum, bådo de honom fliteliga, sägande: Han är wärd, at du gör honom det;

⁵Ty han hafwer wårt folk kärt; och hafwer byggt oss Synagogon.

⁶Då gick JEsus med dem. Och då han icke långt war ifrå huset, sände höfwitsmannen sina wänner til honom, och sade: HERre, gör dig icke omak; ty jag är icke wärdig, att du går under mitt tak;

⁷Hwarföre jag ock icke räknade mig sjelfwan wärdigan til at komma till dig; utan säg med ett ord, så warder min tjenare helbregda.

⁸Ty jag är ock en man, stadder under härskap, och hafwer krigsknektar under mig, och jag säger til den ena: Gack, och han går, och til den andra: Kom, och han kommer; och til min tjenare: Gör det, och han gör så.

⁹Då JEsus detta hörde, förundrade han sig på honom, och wände sig om, och sade til folket som följde honom: Det säger jag eder, så stora tro hafwer jag icke funnit i Israel.

¹⁰Och de som utsände woro, gingo hem igen, och funno tjenaren helbregda, som sjuk war.

¹¹Så begaf det sig sedan, att han gick uti den staden, som kallas Nain, och med honom gingo månge hans Lärjungar, och mycket folk.

¹²Då han nu kom in til stadsporten, si, då bars der ut en döder, sine moders ende son, och hon war enka; och en stor hop folk af staden gick med henne.

¹³Då HERren såg henne, warkunnade han sig öfwer henne, och sade til henne: Gråt icke.

¹⁴Och han gick til, och tog på bårena, och de som båro, stadnade. Då sade han: Jag säger dig, unger man, statt up.

¹⁵Och den döde satte sig up, och begynte tala, och han fick honom åt hans moder.

¹⁶Och en räddhoge kom öfwer alla, och de prisade Gud, sägande: En stor Prophet är upkommen ibland oss, och Gud hafwer sökt sitt folk.

¹⁷Och detta ryktet om honom gick ut öfwer allt Judeska landet, och all de land deromkring.

¹⁸Och Johannis lärjungar underwiste honom om allt detta.

¹⁹Och han kallade til sig twå af sina lärjungar, och sände dem til JEsum, sägandes: Äst du den som komma skall, eller skole wi wänta någon annan?

²⁰Då männerne kommo til honom, sade de: Johannes Döparen sände oss til dig, sägandes: Äst du den som komma skall, eller skola wi wänta en annan?

²¹På samma tiden gjorde han många helbregda af sjukdomar och plågor, och onda andar; och gaf mångom blindom syn.

²²Då swarade JEsus, och sade til dem: Går, och säger Johanni igen, hwad I sett och hört hafwen: De blinde se, de halte gå, de spitelske warda rene, de döfwe höra, de döde stå up igen, dem fattigom warder Evangelium predikadt;

²³Och salig är den, som icke förargas på mig.

²⁴Och då Johannis sändebod woro sin wäg gångne, begynte JEsus tala til folket om Johanne: Hwad gingen I ut i öknen til at se? Willen I se en rö, som drifs af wädret?

²⁵Eller hwad gingen I ut til att se? Willen I se en mennisko klädd i len kläder? Si, de som hafwa herlig kläder uppå, och lefwa i kräslighet, äro i Konungsgårdarna.

²⁶Eller hwad gingen I ut til att se? Willen I se en Prophet? Ja, säger jag eder, ock mer än en Prophet.

²⁷Han är den, derom skrifwit är: Si, jag sänder min Ängel för ditt ansikte, hwilken din wäg bereda skall för dig.

²⁸Ty jag säger eder, at ibland dem, som af qwinnor födde äro, är ingen större Prophet uppkommen än Johannes Döparen; dock likwäl, den der minst är i Guds rike, han är större än han.

²⁹Och allt folket som honom hörde, och de Publicaner, gåfwo Gudi rätt, och läto sig döpa med Johannis döpelse.

³⁰Men de Phariseer och de lagkloke föraktade Guds råd emot sig sjelfwa, och läto sig intet döpa af honom.

³¹Sedan sade HERren: Wid hwem skall jag dock likna menniskorna af detta slägtet? Och hwem äro de like?

³²De äro like wid barn, som sitta på torget, och ropa emot hwaranan och säga: Wi hafwe pipat för eder, och I hafwen intet dansat; wi hafwe sungit sorgasång för eder, och I greten intet.

³³Ty Johannes Döparen kom, och hwarken åt bröd, eller drack win; och I sägen: Han hafwer djefwulen.

³⁴Menniskones Son är kommen, äter och dricker; och I sägen: Si, den mannen är en fråssare och windrinkare, de Publicaners och syndares wän.

³⁵Och wisdomen warder rätt gifwit af all sin barn.

³⁶Så bad Honom en af de Phariseer, at han skulle få sig mat med honom; och han gick uti Phariseens hus, och satt der til bords.

³⁷Och si, en qwinna i staden, som hade warit en synderska, då hon förnamn, at han til bords satt i Phariseens hus, bar hon dit et glas med smörjelse:

³⁸Och stod bakför honom wid hans fötter, gråtandes, och begynte wäta hans fötter med tårar, och torkade med sitt hufwudhår; och kysste hans fötter, och smorde dem med smörjelse.

³⁹Då den Phariseen, som honom bjudit hade, såg detta, sade han wid sig sjelf: Wore denne en Prophet, wisserliga wisste han, ho och hurudana denna qwinna är, som handterar honom; ty hon är en synderska.

⁴⁰Så swarade JEsus, och sade til honom: Simon, jag hafwer något säga dig. Han sade: Mästar, säg.

⁴¹En man hade twå gäldenärer; en war honom skyldig femhundrade penningar, och den andre femtio:

⁴²När de icke makt hade at betala, gaf han dem bådom til. Säg nu, hwilken af dem warder honom mera älskandes?

⁴³Swarade Simon, och sade: Jag menar, att den som han gaf mera til. Då sade han till honom: Rätt dömde du.

⁴⁴Och så wände Han sig till qwinnona, och sade til Simon: Ser du denna qwinnona? Jag gick in i ditt hus; du hafwer intet watn gifwit mig til mina fötter; men hon hafwer wätt mina fötter med tårar, och torkat med sitt hufwudhår.

⁴⁵Du hafwer icke kyst mig; men hon, sedan jag här ingick, hafwer icke låtit af kyssa mina fötter.

⁴⁶Mitt hufwud hafwer du icke smort med oljo, men hon hafwer smort mina fötter med smörjelse.

⁴⁷Hwarföre säger jag dig; henne warda många synder förlåtna; ty hon älskade mycket; men den som mindre förlåtes, han älskar mindre.

⁴⁸Sedan sade han til henne: Synderna förlåtas dig.

⁴⁹Då begynte de, som med honom til bords såto, säga wid sig: Ho är denne, som ock synder förlåter?

⁵⁰Då sade han till qwinnona: Din tro hafwer frälst dig; gå med frid.

Lukas 7

¹När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick han in i Kapernaum.

²Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk och var nära döden; och denne var högt skattad av honom.

³Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare.

⁴När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade: »Han är värd att du gör honom detta,

⁵ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt synagogan åt oss.»

⁶Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att du går in under mitt tak.

⁷Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk.

⁸Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»

⁹När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.»

¹⁰Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren vara frisk.

¹¹Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med honom gingo hans lärjungar och mycket folk.

¹²Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor hop folk ifrån staden gick med henne.

¹³När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade till henne: »Gråt icke.»

¹⁴Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade. Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.»

¹⁵Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt hans moder.

¹⁶Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt folk.»

¹⁷Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet däromkring.

¹⁸Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar.

¹⁹Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?»

²⁰När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har sänt oss till dig och låter fråga: 'Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?'»

²¹Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många blinda gav han deras syn.

²²Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'.

²³Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»

²⁴När sedan Johannes' sändebud hade gått sin väg, begynte han tala till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?

²⁵Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet, dem finnen I ju i konungapalatsen.

²⁶Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han.

²⁷Han är den om vilken det är skrivet: 'Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.'

²⁸Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är likväl större än han.

²⁹Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl publikanerna, och läto döpa sig med Johannes' dop.

³⁰Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om dem själva och läto icke döpa sig av honom.

³¹Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad äro de lika?

³²De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och säga: 'Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke gråtit.'

³³Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond ande.'

³⁴Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!'

³⁵Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»

³⁶Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick in i fariséens hus och lade sig till bords.

³⁷Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse

³⁸och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen.

³⁹Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska.»

⁴⁰Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det.

⁴¹»En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.

⁴²Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?»

⁴³Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du»

⁴⁴Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.

⁴⁵Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter.

⁴⁶Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse.

⁴⁷Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet.»

⁴⁸Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.»

⁴⁹Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?»

⁵⁰Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»