Lukas 6

¹Och det begaf sig på en Eftersabbath, at han gick igenom säd, och hans Lärjungar ryckte up ax och gnuggade sönder med händerna och åto.

²Då sade somliga af de Phariseer till dem: Hwi gören I det, som icke är lofligt göra om Sabbatherna?

³Swarade JEsus och sade til dem: Hafwen I icke läst hwad David gjorde, då han hungrade, och de med honom woro?

⁴Huru han gick in i Guds hus, och tog skådobröden, och åt, och gaf desslikes dem, som med honom woro, hwilket ingom låfligt war att äta, utom allenast Prestomen.

⁵Och sade han til dem: Menniskones Son är en HERre, desslikes ock öfwer Sabbathen.

⁶Och det begaf sig på en annan Sabbath, at han gick in uti synagogon, och lärde; och der war en menniska, hwilkens högra hand war borttwinad.

⁷Och de Skriftlärda och Phariseer waktade på honom, om han någon helbregda gjorde på Sabbathen, at de måtte finna något, der de kunde anklagan före.

⁸Men han förstod deras tankar, och sade til menniskona, som den twinade handen hade: Statt up, och gack fram. Han stod up, och gick fram.

⁹Då sade JEsus til dem: Jag skall spörja eder: Må man göra wäl om Sabbatherna, eller göra illa? Hjelpa lifwet, eller förspillat?

¹⁰Och han såg sig om på dem alla, och sade till menniskona: Räck ut dina hand. Han ock så gjorde, och hans hand wardt honom färdig, såsom den andra.

¹¹Men de wordo ursinnige, och talades wid emellan sig, hwad de skulle göra åt JEsus.

¹²Så hände det uti de dagar, at han utgick uppå ett berg til att bedja; och blef der öfwer nattena i bönen till Gud.

¹³Och då dager wardt, kallade han sina Lärjungar; och utwalde tolf af dem, hwilka han ock kallade Apostlar:

¹⁴Simon, den han ock kallade Petrus, och Andreas, hans broder, Jacobus och Johannes, Philippus och Bartholemeus:

¹⁵Mattheus och Thomas, Jacobus, Alphei son, och Simon, som kallas Zelotes;

¹⁶Och Judas, Jacobs (son), och Judas Ischariothes, den ock förrädaren war.

¹⁷Och han gick neder med dem, och stod på en plats i markene, och hele hopen af hans Lärjungar, och ganska mycket folk utaf allt Judeska landet, och Jerusalem, och ifrå Tyrus och Sidon, som wid hafwet ligga;

¹⁸Hwilke komne woro, på det de wille höra honom, och warda botade af sina sjukdomar. Och de som qwalde woro af de orena andar wordo helbregde.

¹⁹Och allt folket for efter at taga på honom; ty af honom gick kraft, som alla botade.

²⁰Och han lyfte upp sin ögon öfwer sina Lärjungar, och sade: Salige ären I fattige; ty Guds rike hörer eder til.

²¹Salige ären I, som nu hungren; ty I skolen blifwa mättade. Salige ären I, som nu gråten; ty I skolen le.

²²Salige warden I, då menniskorna hata eder, och afskilja eder, och banna eder; och bortkasta edart namn, såsom det ondt wore, för menniskones Sons skull.

²³Glädjens och fröjdens på den dagen; ty si, eder lön är mycken i himmelen; sammalunda hafwa deras fäder ock gjort Prophetomen.

²⁴Men we eder, som rike ären; ty I hafwen eder hugnad.

²⁵We eder, som mätte ären; ty I skolen hungra. We eder, som nu len; ty I skolen gråta och sörja.

²⁶We eder, då alla menniskor lofwa eder; ty sammalunda hafwa ock deras fäder gjort dem falska Prophetomen.

²⁷Men eder, som hören, säger jag: Älsker edra owänner, gören dem godt, som hata eder:

²⁸Wälsigner dem, som eder banna, och beder för dem, som eder orätt göra.

²⁹Den dig slår på det ena kindbenet, dem håll ock det andra till; och den dig tager manteln ifrå, honom förhåll icke heller kjortelen.

³⁰Hwarjom och enom som något begärar af dig, honom gif; och af dem som dina ting tager ifrån dig, beds intet igen.

³¹Och såsom I wiljen, att menniskorna skola göra eder, gören ock I dem sammalunda.

³²Och om I älsken dem, som eder älska, hwad tack hafwen I derföre? Ty syndarena älska ock dem, af hwilka de älskade warda.

³³Och om I gören dem godt, som eder godt göra, hwad tack hafwen I derföre? Ty syndarena göra det ock.

³⁴Och om I lånen dem, der I hoppens få något igen, hwad tack hafwen I derföre? Ty syndarena låna ock syndarom, på det de skola få lika igen.

³⁵Utan heldre älsker edra owänner, och görer wäl, och låner, förhoppandes der intet af, och edor lön skall wara mycken, och I skolen wara den Högstas barn; ty han är mild emot de otacksama och onda.

³⁶Waren fördenskull barmhertige, såsom edar Fader ock barmhertig är.

³⁷Dömer icke, så warden I icke dömde; fördömer icke, så warden I icke fördömde; förlåten, så warder eder förlåtit.

³⁸Gifwer, så warder eder gifwit; Et godt mått, wäl stoppadt, skakadt och öfwerflödande, skall man gifwa uti edart sköt; ty med samma mått, som I mäten, skola andra mäta eder.

³⁹Och han sade til dem en liknelse: Kan ock en blinder leda en blindan? Falla de icke båda i gropena?

⁴⁰Lärjungen är icke öfwer sin mästare; men hwar och en är fullkommen, då han är såsom hans mästare.

⁴¹Hwad ser du et grand uti din broders öga; men en bjelka uti ditt eget öga warder du icke warse?

⁴²Eller huru kan du säga til din broder: Broder, håll, jag will borttaga grandet, som uti ditt öga är; och du ser icke sjelf bjelkan uti ditt öga? Du skrymtare, tag först bort bjelkan utu ditt öga, och sedan se til, att du kant uttaga grandet, som är i din broders öga.

⁴³Ty det är icke godt trä, som gör onda frukt, ej heller ondt trä, som gör goda frukt.

⁴⁴Ty hwart och et trä warder kändt af sine frukt; ty icke hemtar man heller fikon af törne; ej heller hemtar man winbär af tistelen.

⁴⁵En god menniska bär godt fram utaf sins hjertas goda fatabur, och en ond menniska bär ondt fram utaf sins hjertas onda fatabur; ty deraf hjertat fullt är, det talar munnen af.

⁴⁶Hwad kallen I mig HERra, HERra; och gören dock icke hwad jag säger eder?

⁴⁷Hwilken som kommer til mig, och hörer min ord, och gör derefter, jag will låta eder se, hwem han lik är.

⁴⁸Han är lik enom man, som bygger et hus; hwilken grof djupt, och lade grundwalen på hälleberget; då floden kom, strömade hon in på huset, och kunde dock intet röra det; ty det war grundadt på hälleberget.

⁴⁹Men den der hörer, och icke gör, han är lik enom man, som byggde sitt hus på jordene, utan grundwal; der strömade floden in på, och straxt föll det; och dess hus fall war stort.

Lukas 6

¹Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder dem med händerna och åto.

²Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är lovligt att göra på sabbaten?

³Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo hungriga:

⁴huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant bröd?»

⁵Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över sabbaten.»

⁶På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och undervisade. Där var då en man vilkens högra hand var förvissnad.

⁷Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något att anklaga honom för.

⁸Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.» Då stod han upp och trädde fram.

⁹Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en fråga. Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att förgöra det?»

¹⁰Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen.

¹¹Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de skulle kunna företaga sig mot Jesus.

¹²Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud.

¹³Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar:

¹⁴Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus

¹⁵och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som kallades ivraren;

¹⁶vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en förrädare.

¹⁷Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade på en jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon.

¹⁸Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar. Och jämväl de som voro kvalda av orena andar blevo botade.

¹⁹Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut ifrån honom och botade alla.

²⁰Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade: »Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till.

²¹Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade. Saliga ären I, som nu gråten, ty I skolen le.

²²Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn såsom något ont.

²³Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen. På samma satt gjorde ju deras fäder med profeterna.

²⁴Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!

²⁵Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta!

²⁶Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna.

²⁷Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner, gören gott mot dem som hata eder,

²⁸välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta eder.

²⁹Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra honom icke heller livklädnaden.

³⁰Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig vad som är ditt, så kräv det icke igen.

³¹Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem.

³²Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför? Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade.

³³Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen I få därför? Också syndare göra ju detsamma.

³⁴Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få något, vad tack kunnen I få därför? Också syndare låna ju åt syndare för att få lika igen.

³⁵Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att hoppas på någon gengäld. Då skall eder lön bliva stor, och då skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma och onda.

³⁶Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.

³⁷Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva förlåtet.

³⁸Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.»

³⁹Han framställde ock för dem denna liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i gropen?

⁴⁰Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik.

⁴¹Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?

⁴²Huru kan du säga till din broder: 'Broder, låt mig taga ut grandet i ditt öga', du som icke ser bjälken i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.

⁴³Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet finnes något dåligt träd som bär god frukt;

⁴⁴vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt. Icke hämtar man väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av törnbuskar.

⁴⁵En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är; ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun. --

⁴⁶Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke vad jag säger?

⁴⁷Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter dem, vem han är lik, det skall jag visa eder.

⁴⁸Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt.

⁴⁹Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett hus på blotta jorden, utan att lägga någon grund. Och vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman, och det husets fall blev stort.»