Lukas 11

¹Och det begaf sig, att han bad uti ett rum; då han vände igen, sade en af hans Lärjungar till honom: Herre, lär oss bedja, såsom ock Johannes lärde sina Lärjungar.

²Då sade han till dem: När I bedjen, säger så: Fader vår, som äst i himlom, helgadt varde ditt Namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilje, såsom i himmelen, så ock på jordene.

³Gif oss alltid vårt dageliga bröd.

⁴Och förlät oss våra synder; ty ock vi förlåte allom, som oss skyldige äro. Och inled oss icke uti frestelse; utan fräls oss ifrån ondo.

⁵Och sade han till dem: Hvilken är ibland eder, som hafver en vän, och han går till honom om midnattstid, och säger till honom: Käre vän, låna mig tre bröd;

⁶Ty min vän är kommen till mig, vägfarandes, och jag hafver intet lägga för honom.

⁷Och den, som innanföre är, svarar, och säger: Gör mig icke omak; dörren är nu stängd, och min barn äro med mig i säng; jag kan icke stå upp, och få dig det.

⁸Jag säger eder: Om han än icke uppstår, och får honom det, derföre att han är hans vän; likväl, derföre att han så trägen är, står han upp, och får honom så mycket han behöfver.

⁹Så säger ock jag eder: Beder, och eder skall gifvet varda; söker, och I skolen finna; klapper, och eder skall varda upplåtet.

¹⁰Ty den der beder, han fär; och den der söker, han finner: och den der klappar, honom varder upplåtet.

¹¹Hvilken ibland eder är den fader, om hans son bedes bröd af honom, som gifver honom en sten? Eller om han bedes fisk, månn han gifva honom en orm för fisk?

¹²Eller om han bedes ägg, månn han få honom en scorpion?

¹³Kunnen nu I, som onde ären, gifva edor barn goda gåfvor; huru mycket mer skall edar himmelske Fader gifva den Helga Anda dem som bedja honom?

¹⁴Och han utdref en djefvul, som var en dumbe; och när djefvulen var utdrifven, talade dumben; och folket förundrade sig.

¹⁵Men somlige af dem sade: Han utdrifver djeflar med Beelzebub, djenarnas öfversta.

¹⁶Och somlige frestade honom, begärandes af honom tecken af himmelen.

¹⁷Men efter han visste deras tankar, sade han till dem: Hvart och ett rike, som söndrar sig emot sig sjelf t, det varder förödt, och hus faller på hus.

¹⁸Är ock nu Satan söndrad emot sig sjelf, huru varder då hans rike ståndandes? Efter I sägen, att jag utdrifver djeflar med Beelzebub.

¹⁹Men om jag utdrifver djeflar med Beelzebub, med hvem drifva då edor barn dem ut? Derföre skola de vara edra domare.

²⁰Men om jag utdrifver djeflar med Guds finger, så är ju Guds rike kommet till eder.

²¹Då en stark beväpnad bevarar sitt hus, så blifver det i frid, som han äger.

²²Men der en starkare tillkommer, och öfvervinner honom, tager han bort all hans vapen, der han tröste uppå, och skifter hans rof.

²³Den icke med mig är, han är emot mig; och den icke församlar med mig, han förskingrar.

²⁴När den orene anden går ut af menniskone, vandrar han omkring torra platser, söker efter hvilo, och finner ingen. Då säger han: Jag vill komma igen uti mitt hus, der jag utgick.

²⁵Och när han kommer, finner han det rent sopadt, och väl tillpyntadt.

²⁶Då går han åstad, och tager till sig sju andra andar, som skadeligare äro än han; och de gå derin, och bo der; och den menniskones sista varder värre än det första.

²⁷Och det begaf sig, då han detta sade, hof en qvinna sina röst upp ibland folket, och sade till honom: Salig är den qveden, som dig burit hafver, och de spenar, som du ditt hafver.

²⁸Men han sade: Ja, salige äro de som höra Guds ord, och gömma det.

²⁹Då folket trängdes intill, begynte han säga; Detta är ett ondt slägte; de begära tecken; och tecken skall dem icke gifvet varda, utan Jone Prophetens tecken.

³⁰Ty såsom Jonas var de Nineviter ett tecken, så skall ock menniskones Son vara desso slägte.

³¹Drottningen af söderlanden skall uppstå på domen, med de män af detta slägtet, och skall fördöma dem; ty hon kom ifrå verldenes ända, till att höra Salomons visdom; och si, här är mer än Salomon.

³²De Ninevitiske män skola uppstå på domen, med detta slägtet, och skola fördöma det; ty de gjorde bättring efter Jone predikan; och si, här är mer än Jonas.

³³Ingen upptänder ett ljus, och sätter det uti något hemligit rum, eller under en skäppo; utan på ljusastakan, att de, som inkomma, skola få se af ljuset.

³⁴Ögat är kroppsens ljus; när nu ditt öga är enfaldigt, så varder ock all din kropp ljus; är det ock argt, så varder ock din kropp mörk.

³⁵Derföre se till, att ljuset, som i dig är, icke varder mörker.

³⁶Om nu din kropp är allsammans ljus, och hafver ingen del af mörkret, så varder han allersamman ljus, och upplyser dig, såsom en klar ljungeld.

³⁷Och vid han talade, bad honom en Pharisee, att han skulle få sig mat med honom. Då gick han in med honom, och satte sig till bords.

³⁸Men då Phariseen såg, att han icke tvådde sig, förr än han gick till bords, förundrade han sig.

³⁹Då sade Herren till honom: I Phariseer gören rent det som utvärtes är på, dryckekaret och fatet; och det invärtes är i eder, är fullt med rof och ondsko.

⁴⁰I dårar, den som gjorde det utvärtes är, hafver han ock icke gjort det invärtes är?

⁴¹Dock gifver almoso af det I hafven; och si, så äro eder all ting ren.

⁴²Men ve eder, Phariseer; ty I gören tiond af mynto och ruto, och allahanda kål; och domen, och Guds kärlek låten I blifva tillbaka; ja, man måste detta göra, och dock det andra icke låta.

⁴³Ve eder, Phariseer; ty I sitten gerna främst i Synagogorna, och viljen helsade varda på torgen.

⁴⁴Ve eder, Skriftlärde och Phariseer, I skrymtare; ty I ären såsom de grifter, som intet synas, der folket går uppå, och vet der intet af.

⁴⁵Då svarade en af de lagkloka, och sade till honom: Mästar, du försmäder ock oss med dessa orden.

⁴⁶Då sade han: Ve ock eder, I lagkloke; ty I läggen bördor på menniskorna, hvilka de icke draga kunna, och I tagen icke sjelfva på bördona med ett edart finger.

⁴⁷Ve eder, I som byggen de Propheters grifter; men edre fäder slogo dem ihjäl.

⁴⁸Sannerliga, I betygen, att I hållen deraf, som edre fäder gjort hafva; ty de slogo dem ihjäl, och I byggen deras grifter upp.

⁴⁹Derföre säger ock Guds visdom: Jag skall sända till dem Propheter och Apostlar; och af dem skola de några döda och förfölja;

⁵⁰På det att af detta slägtet skall utkrafdt varda alla Propheters blod, som utgjuten är, sedan verlden var skapad;

⁵¹Ifrån Abels blod intill Zacharie blod, som förgjordes emellan altaret och templet; visserliga säger jag eder, varder det utkrafdt af detta slägtet.

⁵²Ve eder, I lagkloke; ty I hafven fått nyckelen till förståndet; sjelfve gån I intet in, och förvägren dem som ingå vilja.

⁵³När han nu detta sade till dem, begynte de lagkloke och Phariseer gå hårdt åt honom, och listeliga fråga honom om mäng stycker, med försåt;

⁵⁴Sökande efter, att de något veda kunde af hans mun, der de måtte beklaga honom före.

Lukas 11

¹När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina lärjungar.»

²Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: 'Fader, helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike;

³vårt dagliga bröd giv oss var dag;

⁴och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.'»

⁵Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och mitt i natten kommer till denne och säger till honom: 'Käre vän, låna mig tre bröd;

⁶ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har intet att sätta fram åt honom'

⁷så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: 'Gör mig icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.'

⁸Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och giva honom så mycket han behöver.

⁹Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet.

¹⁰Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.

¹¹Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm,

¹²eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg?

¹³Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig ande åt dem som bedja honom!»

¹⁴Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket förundrade sig.

¹⁵Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.»

¹⁶Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom ett tecken från himmelen.

¹⁷Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus faller på hus.

¹⁸Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna.

¹⁹Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare.

²⁰Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. --

²¹När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans ägodelar fredade.

²²Men om någon som är starkare än han angriper honom och övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom.

²³Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.

²⁴När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.'

²⁵Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt,

²⁶då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första.»

²⁷När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig, och de bröst som du har diat.»

²⁸Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma det.»

²⁹Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken.

³⁰Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock Människosonen vara ett tecken för detta släkte.

³¹Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har är vad som är mer än Salomo.

³²Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.

³³Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet.

³⁴Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker.

³⁵Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker.

³⁶Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser dig med sitt klara sken.»

³⁷Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet.

³⁸Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden, förundrade han sig.

³⁹Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och ondska.

⁴⁰I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det inre?

⁴¹Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver allt hos eder rent.

⁴²Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken till Gud! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.

⁴³Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna och gärna viljen bliva hälsade på torgen!

⁴⁴Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över vilka människorna gå fram utan att veta det!»

⁴⁵Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom: »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.»

⁴⁶Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett enda finger röra vid de bördorna!

⁴⁷Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra fäder dräpte!

⁴⁸Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar.

⁴⁹Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och andra skola de förfölja.

⁵⁰Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt det som är utgjutet från världens begynnelse,

⁵¹ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes mellan altaret och templet.' Ja, jag säger eder: Det skall utkrävas av detta släkte.

⁵²Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma dit haven I lagt hinder.»

⁵³När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med honom om många stycken;

⁵⁴de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.