Lukas 12

¹När nu församladt vardt otaliga mycket folk, så att de trampade på hvarannan, begynte han säga till sina Lärjungar: Först tager eder vara för de Phariseers surdeg, som är skrymteri.

²Ty intet är fördoldt, som icke varder uppenbaradt; och intet lönligit, som icke uppkommer.

³Derföre, hvad I sagt hafven i mörkret, det skall varda hördt i ljuset; och det I talat hafven i örat i kamrarna, det skall predikadt varda ofvanpå taken.

⁴Men jag säger eder, minom vännom: Radens icke för dem som döda kroppen, och sedan hafva de intet hvad de mer göra kunna.

⁵Men jag vill visa eder, hvem I skolen rädas: Radens honom, som, sedan han dödat hafver, hafver han ock magt att bortkasta till helvetet; ja, säger jag eder, honom radens.

⁶Köpas icke fem sparfvar för två små penningar? Och en af dem är icke förgäten för Gudi.

⁷Ja, edor hufvudhår äro ock all räknad; derföre frukter eder intet; I ären bättre än månge sparfvar.

⁸Men jag säger eder: Hvilken mig bekänner för menniskor, honom skall ock menniskones Son bekänna inför Guds Änglar.

⁹Men den mig nekar för menniskor, han skall ock nekad varda för Guds Änglar.

¹⁰Och den der talar ett ord emot menniskones Son, det skall varda honom förlåtet; men den som häder den Helga Anda, det skall icke förlåtas.

¹¹När de nu draga eder fram i Synagorna, och för Öfverheten, och för de väliga; hafver ingen omsorg, hvad och huruledes I svara, eller hvad I säga skolen;

¹²Ty den Helge Ande skall lära eder, i samma stundene, hvad I säga skolen.

¹³Då sade en af folket till honom: Mästar, säg minom broder, att han byter med mig arfvedelen.

¹⁴Sade han till honom: Menniska, ho hafver skickat mig till domare eller skiftare öfver eder.

¹⁵Och han sade till dem: Ser till, och tager eder vara för girighet; ty ens (menniskos) lif hänger icke derpå, att hon många ägodelar hafver.

¹⁶Och sade han en liknelse till dem, sågandes: Det var en riker man, hvilkens åker bar frukt nog.

¹⁷Då tänkte han vid sig sjelf, sägandes: Hvad skall jag göra? Ty jag hafver icke, der jag kan lägga mina frukt uti;

¹⁸Och sade: Detta vill jag göra: Jag vill rifva omkull mina lador, och bygga upp större; och dit vill jag församla allt det mig växt är, och mina ägodelar;

¹⁹Och säga till min själ: Själ, du hafver mycket godt förvaradt intill mång år; gör dig goda dagar, ät, drick, var glad.

²⁰Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt skall man kalla dina själ ifrå dig; ho skall då få det du tillredt hafver?

²¹Alltså går det ock honom, som sig församlar ägodelar, och icke är rik för Gudi.

²²Och han sade till sina Lärjungar: Derföre säger jag eder: Hafver icke omsorg för edart lif, hvad I äta skolen; eller för edar kropp, hvad I skolen kläda eder med.

²³Lifvet är mer än maten, och kroppen mer än kläden.

²⁴Ser på korparna; ty de så intet, ej heller uppskära; de hafva hvarken källare eller lado, och Gud föder dem; huru mycket ären I bättre än foglarna?

²⁵Hvilken af eder kan med sin omsorg föröka till sin växt en aln?

²⁶Kunnen I nu icke det som minst är, hvarföre hafven I då omsorg för det andra?

²⁷Ser på liljorna, huru de växa; de arbeta intet, och ej heller spinna; men jag säger eder: Icke Salomon i all sin härlighet var så klädd, som en af dem.

²⁸Efter nu Gud så kläder gräset, som i dag växer på markene, och i morgon kastas i ugnen; huru mycket mer skall han kläda eder, I klentrogne?

²⁹Derföre fråger ock I intet efter, hvad I skolen äta, eller dricka; och farer icke i höjdena;

³⁰Ty efter allt detta söka Hedningarna i verldene; men edar Fader vet väl, att I sådant behöfven;

³¹Utan söker heldre efter Guds rike, så faller eder allt detta till.

³²Frukta dig icke, du klene hjord; ty edar Faders godvilje är så, att han vill gifva eder riket.

³³Säljer hvad I hafven, och gifver almoso; görer eder säcker, som icke föråldras; en skatt, som aldrig minskas i himmelen, der tjufven aldrig tillkommer, ej heller någor mal förderfvar.

³⁴Ty der edar skatt är, der blifver ock edart hjerta.

³⁵Låter edra länder vara omgjordade, och edor ljus brinnande;

³⁶Och varer I de menniskor like, som vänta sin herra, då han igenkomma skall ifrå bröllopet; att, när han kommer, och klappar, lata de honom straxt upp.

³⁷Salige äro de tjenare, hvilka herren finner vakande, då han kommer; sannerliga säger jag eder: Han skall uppskörta sig, och låta dem sitta till bords, och han skall då gå och tjena dem.

³⁸Och om han kommer uti den andra vakten, och uti den tredje vakten, och finner så; salige äro de tjenare.

³⁹Men detta skolen I veta, att, om husbonden visste på hvad stund tjufven komma skulle, förvisso vakade han, och icke tillstadde uppbryta sitt hus.

⁴⁰Derföre varer ock I redo; ty den stund, I icke tanken, skall menniskones Son komma.

⁴¹Då sade Petrus till honom: Herre, säger du till oss denna liknelsen, eller ock till alla?

⁴²Då sade Herren: Hvar finner man en trogen och snäll skaffare, den hans herre sätter öfver sitt tjenstafolk, att han dem i rättan tid gifver hvad dem behörer?

⁴³Salig är den tjenaren, den herren finner så göra, då han kommer.

⁴⁴Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver allt det han äger.

⁴⁵Men om den tjenaren sade i sitt hjerta: Min herre dröjer fast att komma igen; och begynte slå tjenarena och tjenarinnorna, och äta och dricka, och varda drucken;

⁴⁶Så kommer dens tjenarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar, och på den stundene den han icke vet; och skall hugga honom i stycker, och skall sätta hans lott med de otrogna.

⁴⁷Men den tjenaren, som visste sins herras vilja, och icke beredde sig, och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida mycken hugg;

⁴⁸Men den der icke visste, och gjorde dock det som hugg värdt var, han skall få hugg lida; ty dem som mycket gifvet är, af honom skall mycket varda utkrafdt; och hvem mycket befaldt är, af honom skall varda mycket äskadt.

⁴⁹Jagar kommen till att upptända en eld på jordene; och hvad vill jag heldre än att han allaredo brunne?

⁵⁰Men jag måste med en döpelse döpas; och huru ängslas jag, tilldess hon fullbordad varder?

⁵¹Menen I, att jag är kommen till att sända frid på jordena? Nej, säger jag eder; utan visserliga tvedrägt.

⁵²Ty härefter skola fem vara skiljaktige uti ett hus; tre emot två, och två emot tre.

⁵³Fadren skall vara emot sonen, och sonen emot fadren; modren emot dottrena, och dottren emot modrena; sväran emot sina sonahustru, och sonahustrun emot sina sväro.

⁵⁴Sade han ock till folket: När I fån se en sky uppgå vesterut, straxt sägen I: Regn kommer; och det sker så.

⁵⁵Och när I sen sunnanväder blåsa, sägen I: Det blifver varmt; och det sker sä.

⁵⁶I skrymtare, himmelens och jordenes skepelse kunnen I bepröfva; hvi pröfven I icke då denna tiden?

⁵⁷Hvi domen I icke ock utaf eder sjelfva, hvad rätt är.

⁵⁸När du nu går med din trätobroder till öfverstan, så vinnlägg dig i vägen, att du blifver honom fri; att han tilläfventyrs icke drager dig fram för domaren, och domaren antvärdar dig stockmästaren, och stockmästaren kastar dig i fängelset.

⁵⁹Jag säger dig: Du varder icke ut kommandes, tilldess du betalat hafver den yttersta skärfven.

Lukas 12

¹Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg, det är för skrymteri.

²Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.

³Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det skall bliva utropat på taken.

⁴Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer.

⁵Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag säger eder: Honom skolen I frukta. --

⁶Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är förgäten hos Gud.

⁷Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar.

⁸Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför Guds änglar.

⁹Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva förnekad inför Guds änglar.

¹⁰Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall det icke bliva förlåtet.

¹¹Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I skolen försvara eder, eller vad I skolen säga;

¹²ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen säga.»

¹³Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min broder att han skiftar arvet med mig.»

¹⁴Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder?»

¹⁵Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.»

¹⁶Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar.

¹⁷Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.'

¹⁸Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min gröda och allt mitt goda.

¹⁹Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.

²⁰Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?' --

²¹Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud.»

²²Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.

²³Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna.

²⁴Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru mycket mer ären icke I än fåglarna!

²⁵Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin livslängd?

²⁶Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då bekymmer för det övriga?

²⁷Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.

²⁸Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda eder, I klentrogne!

²⁹Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I skolen dricka, och begären icke vad som är för högt.

³⁰Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader vet att I behöven detta.

³¹Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla eder.

³²Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket.

³³Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når, och där man icke fördärvar.

³⁴Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.

³⁵Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande.

³⁶Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och klappar.

³⁷Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och betjäna dem.

³⁸Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under den tredje och finner dem så göra -- saliga äro de då.

³⁹Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig in i hans hus.

⁴⁰Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.»

⁴¹Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna liknelse, eller är det om alla?»

⁴²Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare, som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt tid giva dem deras bestämda kost --

⁴³salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så.

⁴⁴Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger.

⁴⁵Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', och han begynner att slå de andra tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han bliver drucken,

⁴⁶då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de otrogna. --

⁴⁷Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva straffad med många slag.

⁴⁸Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera.

⁴⁹Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna ville jag icke att den redan brunne!

⁵⁰Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess att det är fullbordat!

⁵¹Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej, säger jag eder, fastmer söndring.

⁵²Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre:

⁵³fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru och sonhustrun mot sin svärmoder.

⁵⁴Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i väster, sägen I strax: 'Nu kommer regn'; och det sker så.

⁵⁵Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: 'Nu kommer stark hetta'; och detta sker.

⁵⁶I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda; huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden?

⁵⁷Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är?

⁵⁸När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar dig i fängelse.

⁵⁹Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har betalt ända till den yttersta skärven.»