Daniel 9

¹Uti första årena Darios, Ahasveros sons, utaf de Meders slägte, hwilken öfwer de Chaldeers rike Konung wardt;

²Uti de samma första årena af hans rike förmärkte jag, Daniel, i böckerna, uppå det åratalet, der HERren om talat hade til Propheten Jeremia, at Jerusalem skulle öde ligga i sjutio år.

³Och jag wände mig til HERran Gud, til at bedja och åkalla med fasto, uti säck och asko.

⁴Och jag bad til HERran min Gud, bekände och sade: Ack! HERre, du store och förskräcklige Gud, du som håller förbund och nåde dem, som dig älska, och hålla din bud.

⁵Wi hafwe syndat, gjort orätt, hafwe warit ogudaktige, och wordet affällige; wi hafwe wikit ifrå din bud och rätter.

⁶Wi lydde icke dina tjenare, Propheterna, som predikade i ditt Namn wårom Konungom, Förstom, fädrom, och allo folkena i landena.

⁷Du, HERre, äst rättfärdig; men wi måstom skämma oss, såsom det ock nu går dem af Juda, och dem af Jerusalem, och hela Israel, både dem som när, och dem som fjerran äro, i all land, dit du dem utkastat hafwer, för deras missgerningars skull, som de emot dig bedrifwit hafwa.

⁸Ja, HERre, wi, wåre Konungar, wåre Förstar och wåre Fäder, måstom skämma oss, at wi hafwe syndat emot dig;

⁹Men din, HERre wår Gud, är barmhertighet och förlåtelse; ty wi äre affällige wordne:

¹⁰Och lydde icke HERrans wår Guds röst, at wi hadom mått wandrat i hans lag, som han oss genom sina tjenare, Propheterna, förelade;

¹¹Utan hele Israel öfwerträdde din lag, och weko af, så at de icke lydde dine röst; derföre hafwer ock den förbannelse och ed kommit öfwer oss, som i Mose, Guds tjenares, lag skrifwen står; ty wi hafwe syndat emot honom.

¹²Och han hafwer hållit sin ord, som han talat hafwer emot oss, och wåra domare, som oss döma skulle; så at han hafwer låtit gå så stor olycka öfwer oss, at sådant är icke skedt under hela himmelen, såsom öfwer Jerusalem skedt är.

¹³Såsom det skrifwit är i Mose lag, så är allt detta stora onda öfwer oss gånget: Icke bådom wi heller inför HERran wår Gud, at wi måttom wändt oss ifrå wåra synder, och tänkt uppå dina sanning.

¹⁴Derföre hafwer icke heller HERren försummat sig med denna olyckone, utan hafwer låtit henne gå oss utöfwer; ty HERren wår Gud är rättfärdig i alla sina gerningar, som han gör; ty wi lydde icke hans röst.

¹⁵Och nu, HERre wår Gud, du som ditt folk utur Egypti land med starka hand förde, och gjorde dig et Namn såsom det nu är: Wi hafwe ju syndat, och hafwe, thy wärr! warit ogudaktige.

¹⁶Ack HERre! för alla dina rättfärdighets skull, hålt up af dine wrede och grymhet öfwer din stad Jerusalem, och öfwer ditt helga berg; ty för wåra synders skull, och för wåra Fäders missgerningars skull, lider Jerusalem och ditt folk försmädelse, när alla de som här omkring äro.

¹⁷Och nu, wår Gud, hör dins tjenares bön och hans begäran, och war miskundsam öfwer din helgedom, som förlagd är, för HERrans skull.

¹⁸Böj neder din öron, min Gud, och hör; låt up din ögon, och skåda, huru wi förstörde äro, och staden, som efter ditt Namn nämnder är; ty wi ligge inför dig med wåra böner, icke uppå wåra rättfärdighet, utan på dina stora barmhertighet.

¹⁹Ack HERre! hör; ack HERre! war miskundsam; ack HERre! akta uppå, och gör det: Fördröj icke, för din egen skull, min Gud; ty din stad och ditt folk är nämndt efter ditt Namn.

²⁰Som jag ännu så talade och bad, och mina och mins folks Israels synder bekände, och låg med mine bön upför HERranom minom Gud, för mins Guds helga bergs skull;

²¹Rätt då jag så talade i mine bön, slög den mannen Gabriel fram, den jag tilförene i synene sett hade, och tog uppå mig i aftonoffrens tid.

²²Och han underwiste mig, och talade til mig, och sade: Daniel, nu är jag utsänd til at underwisa dig.

²³Ty då du begynte at bedja, gick denna befallningen ut; och jag kommer fördenskull til at underwisa dig; ty du äst behagelig och täck; så märk nu til, at du må förstå synena.

²⁴Sjutio weckor äro bestämda öfwer ditt folk, och öfwer din helga stad; så skall öfwerträdelsen blifwa förtagen, och synden betäckt, och missgerningen försonad, och den ewiga rättfärdigheten framhafd, och synen och prophetien beseglad, och den Aldraheligaste smord warda.

²⁵Så wet nu, och märk til, ifrå den tiden, då befallningen utgår, at Jerusalem skall igen upbygd warda, intil den Förstan Christum, äro sju weckor; och twå och sextio weckor, så skola gatorna och murarne åter upbygde warda, ändock i bullersam tid.

²⁶Och efter de twå och sextio weckor skall Christus dödad warda, och de skola icke wilja honom: Och et Förstans folk skall komma, och förstöra staden och helgedomen, så at det skall blifwa ändadt, såsom igenom en flod, och efter stridena skall det öde blifwa.

²⁷Men han skall mångom stadfästa förbundet i ena wecko långt: Och midt i weckone skall offret och spisoffret återwända, och förödningens styggelse stå bredowid wingarna; och är beslutet, at det skall öde blifwa allt intil ändan.

Daniel 9

¹I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår -- hans som var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung över kaldéernas rike --

²i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde.

³Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan, och fastade därvid i säck och aska.

⁴Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände och sade: »Ack Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina bud!

⁵Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter.

⁶Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra konungar, furstar och fader och till allt folket i landet.

⁷Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu göra, vi Juda man och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både de som bo nära och de som bo fjärran i alla andra länder dit du har fördrivit dem, därför att de voro otrogna mot dig.

⁸Ja, Herre, vi med våra konungar, furstar och fäder måste blygas, därför att vi hava syndat mot dig.

⁹Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse. Ty vi voro avfälliga från

¹⁰och hörde icke HERRENS, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter hans lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare profeterna.

¹¹Nej, hela Israel överträdde din lag och vek av, utan att höra din röst. Därför utgöt sig ock över oss den förbannelse som han hade svurit att sända, och som står skriven i Moses, Guds tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom.

¹²Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss, och mot domarna som dömde oss; och han lät en så stor olycka komma över oss, att ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som nu har skett i Jerusalem.

¹³I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna olycka över oss, men ändå sökte vi icke att blidka HERREN, vår Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta på din sanning.

¹⁴Därför vakade ock HERREN över att olyckan drabbade oss; ty HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar som han gör, men hörde icke hans röst.

¹⁵Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand, och så gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag! Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga.

¹⁶Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga berg; ty genom våra synder och genom våra faders missgärningar hava Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bo omkring oss.

¹⁷Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom, för Herrens skull.

¹⁸Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty icke i förlitande på vad rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet.

¹⁹O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför ditt verk utan att dröja -- för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn.»

²⁰Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, frambar min förbön för min Guds heliga berg --

²¹medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn; och det var vid tiden för aftonoffret.

²²Han undervisade mig och talade till mig och sade: »Daniel, jag har nu begivit mig hit för att lära dig förstånd.

²³Redan när du begynte din bön, utgick befallning, och jag har kommit för att giva dig besked, ty du är högt benådad. Så giv nu akt på ordet, och akta på synen.

²⁴Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhavd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig helgedom bliver smord.

²⁵Så vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste, kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i tider av trångmål.

²⁶Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras, utan att någon efterföljer honom. Och staden och helgedomen skall en anryckande furstes folk förstöra; men själv skall denne få sin ände i störtfloden. Och intill änden skall strid vara; förödelse är oryggligt besluten.

²⁷Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka, och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren komma. Detta skall fortgå, till dess att förstöring och oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren.»