Daniel 8

¹Uti tredje årena af Konung Belsazars rike syntes mig, Daniel, en syn, efter den som mig i förstone synts hade.

²Men jag war, då jag denna syn såg, i Susan, hufwud stadenom i Elams land, wid den älfwen Ulai.

³Och jag hof up min ögon, och såg; och si, en wädur stod för älfwene, och han hade tu hög horn; dock det ena högre än det andra, och det högsta wäxte sidst.

⁴Jag såg, at wäduren stötte med hornen wäster ut, norr ut och söder ut, och intet djur kunde bestå för honom, eller fria sig ifrå hans hand; utan han gjorde hwad han wille, och wardt stor.

⁵Och wid jag gaf der akt uppå, så kom en getabock, wästan efter, öfwer hela jordena, så at han intet kom wid jordena; och den bocken hade et skönt horn emellan sin ögon.

⁶Och han kom allt intil den wäduren, som en horn hade, den jag såg stå för älfwene, och han lopp i sine wrede wäldeliga intil honom.

⁷Och jag såg, at han kom hardt intil wäduren, och förgrymmade sig öfwer honom, och stötte til wäduren, och sönderslog hans tu horn; och wäduren hade ingen magt til att stå honom emot, utan han stötte honom til markena, och trampade uppå honom; och ingen förmåtte hjelpa wäduren utu hans hand.

⁸Och den getabocken wardt ganska stor, och då han som starkast worden war, gick det stora hornet sönder, och i dess stad wäxte fyra sköna, emot fyra himmelens wäder.

⁹Och af eno dera wäxte et litet horn, det wardt ganska stort, söder ut, öster ut, och in emot det lustiga landet.

¹⁰Och det wäxte allt intil himmelens här, och kastade somliga neder dädan, och af stjernorna til jordena, och trampade uppå dem.

¹¹Ja, det wäxte allt intil Förstan för hären, och tog bort ifrå honom det dageliga offret, och förödde hans helgedoms boning.

¹²Och sådana magt wardt honom gifwen emot det dageliga offret för syndernas skull, så at han skulle slå neder sanningena, och hwad han gjorde, skulle framgång hafwa.

¹³Men jag hörde en Heligan tala; och den samme Helige sade til en som talade: Huru länge skall dock denna synen, om det dagliga offret, wara, och om synderna, för hwilkas skull denna förödning skre, så at både helgedomen och hären förtrampad warder?

¹⁴Och han swarade mig: Det är tu tusende och trehundrade dagar, efter afton och morgon räknandes, så skall helgedomen åter wigder warda.

¹⁵Och då jag, Daniel, såg den synena, och hade gerna förståndit henne, si, då stod för mig såsom en man.

¹⁶Och jag hörde emellan Ulai ene menniskos röst, som ropade och sade: Gabriel, uttyd dessom synena, så at han förstår henne.

¹⁷Och han kom hardt intil mig: Och jag wardt förskräckt, då han kom, och föll neder uppå mitt ansikte, och han sade til mig: Gif akt häruppå, du menniskobarn, ty denna synen lyder uppå ändans tid.

¹⁸Och då han talade med mig, dignade jag af wanmägtighet neder på mitt ansikte til jordena; men han tog uppå mig, och rätte mig up, så at jag blef ståndandes.

¹⁹Och han sade: Si, jag will wisa dig, huru det gå skall på yttersta wredenes tid; ty änden hafwer sin bestämda tid.

²⁰Wäduren med de tu horn, som du sågst, äro de Konungar i Meden och Persien;

²¹Men getabocken är Konungen i Grekeland: Det stora hornet emellan hans ögon är den förste Konungen.

²²Men at fyra stodo i dess stad, då det sönderslagit wardt, betyder, at fyra rike skola upkomma af det folket; men icke så mägtig, som han war.

²³Efter dessa riken, när öfwerträdelsen stor worden är, skall upkomma en arg och listig Konung.

²⁴Han skall wara mägtig, dock icke genom sina kraft: Han skall underliga föröda, och skall hafwa framgång, at han det uträttar; han skall förstöra de starka, och det heliga folket.

²⁵Och genom hans klokhet skall hans bedrägeri framgå, och han skall uphäfwa sig i sitt hjerta, och genom framgång skall han många förderfwa, och skall upsätta sig emot alla Förstars Första; men han skall utan hand förlagd warda.

²⁶Denna synen, om afton och morgon, som dig sagd är, hon är sann; men du skalt hålla synena hemliga, ty det är ännu en lång tid dit.

²⁷Och jag, Daniel, wardt swag, och låg i några dagar krank: Sedan stod jag up, och bestälte Konungens ärende, och förundrade mig uppå synena; och ingen war, som kunde reda mig henne ut.

Daniel 8

¹I konung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn, en som kom efter den jag förut hade sett.

²Då jag nu i denna syn såg till, tyckte jag mig vara i Susans borg i hövdingdömet Elam; och då jag vidare såg till i synen, fann jag mig vara vid floden Ulai.

³Och när jag lyfte upp mina ögon, fick jag se en vädur stå framför floden, och han hade två horn; och båda hornen voro höga, men det ena var högre än det andra, och detta som var högre sköt sist upp.

⁴Jag såg väduren stöta med hornen västerut och norrut och söderut, och intet djur kunde stå honom emot, och ingen kunde rädda ur hans våld; han for fram såsom han ville och företog sig stora ting.

⁵Och när jag vidare gav akt, fick jag se en bock komma västerifrån och gå fram över hela jorden, dock utan att röra vid jorden; och bocken hade ett ansenligt horn i pannan.

⁶Och han nalkades väduren med de båda hornen, den som jag hade sett stå framför floden, och sprang emot honom i väldig vrede.

⁷Jag såg honom komma ända inpå väduren och störta över honom i förbittring, och han stötte till väduren och krossade hans båda horn, så att väduren icke hade någon kraft att stå emot honom. Sedan slog han honom till jorden och trampade på honom; och ingen fanns, som kunde rädda väduren ur hans våld.

⁸Och bocken företog sig mycket stora ting. Men när han hade blivit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra andra ansenliga horn sköto upp i dess ställe, åt himmelens fyra väderstreck.

⁹Och från ett av dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet, och det växte övermåttan söderut och österut och åt »det härliga landet» till.

¹⁰Och det växte ända upp till himmelens härskara och kastade några av denna härskara, av stjärnorna, ned till jorden och trampade på dem.

¹¹Ja, till och med mot härskarornas furste företog han sig stora ting: han tog bort ifrån honom det dagliga offret, och hans helgedoms boning slogs ned.

¹²Jämte det dagliga offret bliver ock en härskara prisgiven, för överträdelses skull. Och det slår sanningen ned till jorden och lyckas väl i vad det företager sig.

¹³Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan helig frågade denne som talade: »Huru lång tid avser synen om det dagliga offret, och om överträdelsen som kommer åstad förödelse, och om förtrampandet av både helgedom och härskara?»

¹⁴Då svarade han mig: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.»

¹⁵När nu jag, Daniel, hade sett denna syn och sökte att förstå den, fick jag se en som såg ut såsom en man stå framför mig.

¹⁶Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en människa som ropade och sade: »Gabriel, uttyd synen för denne.»

¹⁷Då kom han intill platsen där jag stod, men jag blev förskräckt, när han kom, och föll ned på mitt ansikte. Och han sade till mig: »Giv akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens tid.»

¹⁸Medan han så talade med mig, låg jag i vanmakt, med mitt ansikte mot jorden; men han rörde vid mig och reste upp mig igen.

¹⁹Därefter sade han: »Se, jag vill kungöra för dig vad som skall ske, när det lider mot slutet med vreden ty på ändens tid syftar detta.

²⁰Väduren som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och Persiens konungar.

²¹Men bocken är Javans konung, och det stora hornet i hans panna är den förste konungen.

²²Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstodo i dess ställe, det betyder att fyra riken skola uppstå av hans folk, dock icke jämlika med honom i kraft.

²³Och vid slutet av deras välde, när överträdarna hava fyllt sitt mått, skall en fräck och arglistig konung uppstå;

²⁴han skall bliva stor i kraft, dock icke jämlik med den förre i kraft och han skall komma åstad så stort fördärv att man måste förundra sig; och han skall lyckas väl och få fullborda sitt uppsåt. Ja, han skall fördärva många, och jämväl de heligas folk.

²⁵Därigenom att han är så klok, skall han lyckas så väl med sitt svek, han skall föresätta sig stora ting, oförtänkt skall han fördärva många. Ja, mot furstarnas furste skall han sätta sig upp; men utan människohand skall han då varda krossad.

²⁶Och synen angående aftnarna och morgnarna, varom nu är talat, är sanning. Men göm du den synen, ty den syftar på en avlägsen framtid.»

²⁷Men jag, Daniel, blev maktlös och låg sjuk en tid. Sedan stod jag upp och förrättade min tjänst hos konungen; och jag var häpen över synen, men ingen förstod den.