Daniel 10

¹Uti tredje årena Konungs Cores af Persien wardt Daniel, den Beltesazar het, något uppenbaradt, det wist, och om dråplig ting är; och han aktade deruppå, och förstod synena wäl.

²På samma tid war jag, Daniel, sorgse i tre weckor långt.

³Jag åt ingen kräselig mat; kött och win kom intet i min mun, och jag smorde mig ej heller, til dess tre weckor framledna woro.

⁴På fjerde och tjugonde dagen i första månadenom war jag wid den stora älfwena Hiddekel:

⁵Och uplyfte min ögon, och såg: Och si, der stod en man i linkläder, och hade et gyldene bälte omkring sig.

⁶Hans kropp war såsom en hyacint, hans anlete syntes såsom en ljungeld, hans ögon såsom brinnande bloss, hans armar och fötter såsom en glödandes koppar, och hans tal war såsom en stor dön.

⁷Och jag, Daniel, såg sådana syn allena, och de män, som när mig woro, sågo henne intet; dock föll en stor förskräckelse öfwer dem, så at de flydde bort, och gömde sig.

⁸Och jag blef allena, och såg den stora synena; men ingen magt blef uti mig, och min hy wardt förwandlad på mig, och jag hade ingen magt mer.

⁹Och jag hörde hans tal; och i det jag det hörde, seg jag neder uppå mitt ansikte til jordena.

¹⁰Och si, en hand tog uppå mig, och halp mig uppå knän, och uppå händerna:

¹¹Och sade til mig: Du älskelige Daniel, gif akt uppå orden, som jag med dig talar, och res dig up; ty jag är nu sänder til dig. Och då han sådant sade til mig, reste jag mig up, och darrade.

¹²Och han sade til mig: Frukta dig intet Daniel; ty ifrå första dagenom, då du af hjertat begärade förstå, och betwingade dig inför din Gud, äro din ord hörd, och jag är för dina skull kommen.

¹³Men den Försten öfwer det riket i Persien hafwer ståndit mig emot i en och tjugu dagar, och si, Michael, en af de ypperste Förstar, kom mig til hjelp; då behöll jag segren när Konungenom i Persien.

¹⁴Men nu kommer jag til at underwisa dig, huru dino folke härefter gå skall; ty synen skall ske efter någon tid.

¹⁵Och som han detta med mig talade, slog jag mitt ansikte neder åt jordena, och teg stilla.

¹⁶Och si, en som war lik ene mennisko tog uppå mina läppar: Då öppnade jag min mun, och talade, och sade til honom, som för mig stod: Min Herre, mine ledamöter bäfwa mig öfwer synena, och jag hafwer ingen magt mer:

¹⁷Och huru kan mins Herras tjenare tala med minom Herra, efter ingen magt är nu mer uti mig, och jag hafwer ej heller någon anda mer?

¹⁸Då tog åter en uppå mig, hwilken war såsom en menniska, och han stärkte mig;

¹⁹Och han sade: Frukta dig intet, du älskelige man, frid ware med dig, war tröst, war tröst. Och som han med mig talade, förmannade jag mig, och sade: Tala, min Herre; ty du hafwer stärkt mig.

²⁰Och han sade: Wetst du ock, hwarföre jag är kommen til dig? Nu will jag åter mina färde, och skrida med Förstanom i Persien; men när jag far mina färde, si, så skall Försten af Grekeland komma.

²¹Dock will jag låta dig förstå, hwad skrifwit är, det wisserliga ske skall: Och ingen är den mig hjelper derutinnan, utan edar Förste Michael.

Daniel 10

¹I den persiske konungen Kores' tredje regeringsår fick Daniel, som ock kallades Beltesassar, en uppenbarelse; den uppenbarelsen är sanning och bådar stor vedermöda. Och han aktade på uppenbarelsen och lade märke till synen.

²Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid.

³Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin kommo icke i min mun, ej heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna hade gått till ända.

⁴På tjugufjärde dagen i första månaden, när jag var vid stranden av den stora floden, nämligen Hiddekel,

⁵fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte av guld från Ufas.

⁶Hans kropp var såsom av krysolit hans ansikte liknade en ljungeld hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett väldigt dån.

⁷Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde bort och gömde sig.

⁸Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen, förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.

⁹Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med ansiktet mot jorden,

¹⁰rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skälvande kunde resa mig på mina knän och händer.

¹¹Sedan sade han till mig: »Daniel, du högt benådade man, giv akt på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina fötter; ty jag har nu blivit sänd till dig.» När han så talade till mig, reste jag mig bävande upp.

¹²Och han sade till mig: »Frukta icke, Daniel, ty redan ifrån första dagen, då när du vände ditt hjärta till att söka förstånd och till att ödmjuka dig inför din Gud, hava dina ord varit hörda; och jag har nu kommit för dina ords skull.

¹³Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjuguen dagar; men då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp, under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens konungar.

¹⁴Och nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hända ditt folk i kommande dagar; ty också detta är en syn som syftar på framtiden.»

¹⁵Under det han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum.

¹⁶Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar. Då upplät jag min mun och talade och sade till honom som stod framför mig: »Min herre, vid den syn jag såg har jag känt mig gripen av vånda, och jag har ingen kraft mer kvar.

¹⁷Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna tala med en sådan som min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i mig och förmår icke mer att andas.»

¹⁸Då rörde han som såg ut såsom en människa åter vid mig och styrkte mig.

¹⁹Han sade: »Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig, var stark, ja, var stark.» När han så talade med mig, kände jag mig styrkt och sade: »Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig.»

²⁰Då sade han: »Kan du nu förstå varför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten för Persien, och när jag är fri ifrån honom, kommer fursten för Javan.

²¹Dock vill jag förkunna för dig vad som är upptecknat i sanningens bok. Och ingen enda står mig bi mot dessa, förutom Mikael, eder furste.