Matteus 25 Jämförelse: Karl XII Bibeln vs Swedish 1917

Matteus 25

¹Då warder himmelriket likt tio jungfrur, som togo sina lampor, och gingo ut emot brudgumman.

²Men fem af dem woro wisa, och fem fåwitska.

³De fåwitska togo sina lampor, och togo inga oljo med sig;

⁴Men de wisa togo oljo i sin kärille, samt med lampomen.

⁵Då nu brudgummen dröjde, blefwo de alla sömniga, och sofwo.

⁶Men om midnattstid wardt et anskri: Si, brudgummen kommer; går ut emot honom.

⁷Då stodo alla de jungfrurna up, och redde sina lampor til.

⁸Då sade de fåwitska til de wisa: Gifwer oss af edra oljo; ty wåra lampor slockna.

⁹Då swarade de wisa, sägande: Ingalunda; på det både oss och eder icke skall fattas; utan går heldre til dem som sälja, och köper til eder sjelfwa.

¹⁰När de gingo och skulle köpa, kom brudgummen; och de som redo woro, gingo in med honom i bröllopet, och dören tilstängdes.

¹¹På det sista kommo ock de andra jungfrurna, och sade: Herre, Herre, låt up för oss.

¹²Då swarade han, och sade: Sannerliga säger jag eder: Jag känner eder intet.

¹³Waker fördenskull; ty I weten hwarken dag eller stund, när menniskones Son är kommandes.

¹⁴Ty lika som en man, den utländes for, kallade sina tjenare, och fick dem sina ägodelar i händer.

¹⁵Och fick enom fem pund, enom tu, och enom et, hwarjom efter hans magt; och for strax bort.

¹⁶Då gick den bort, som fem pund hade fått, och handlade med dem; och wann annor fem pund.

¹⁷Sammaledes ock den, som tu hade fått, wann ock annor tu.

¹⁸Men den, som et hade fått, gick bort, grof i jordena, och bortgömde sins herras penningar.

¹⁹En lång tid derefter, kom de tjenares herre, och höll räkenskap med dem.

²⁰Då steg han fram, som hade fått fem pund, och sade: Herre, du fick mig fem pund; si, annor fem pund hafwer jag wunnit med dem.

²¹Då sade hans herre til honom: Ack, du gode och trogne tjenare, öfwer en ringa ting hafwer du warit trogen, jag skall sätta dig öfwer mycket; gack in i dins herras glädje.

²²Då gick ock den fram, som hade fått tu pund, och sade: Herre, du fick mig tu pund, si, annor tu hafwer jag wunnit dermed.

²³Då sade hans herre til honom: Ack, du gode och trogne tjenare, öfwer en ringa ting hafwer du warit trogen, jag skall sätta dig öfwer mycket; gack in i dins herras glädje.

²⁴Då kom ock den fram, som hade fått et pund, och sade: Herre, jag wisste, at du äst en sträng man; du upskär der du intet sådde, och uphemtar der du intet strödde:

²⁵Och jag fruktade mig, gick bort, och gömde ditt pund i jordene; si, här hafwer du det dig tilhörer.

²⁶Då swarade hans herre, och sade til honom: Du onde och late tjenare; wisste du, at jag upskär der jag intet sådde, och uphemtar der jag intet strödde;

²⁷Så skulle du hafwa fått wexlarena mina penningar; och när jag hade kommit, hade jag ju fått mitt med winning:

²⁸Derföre tager af honom pundet, och gifwer honom, som tio pund hafwer.

²⁹Ty hwarjom och enom, som hafwer, skall warda gifwiet, och han skall hafwa nog; men den som icke hafwer, det som han hafwer, skall ock tagas ifrå honom:

³⁰Och den onyttiga tjenaren kaster uti det yttersta mörkret; der skall wara gråt och tandagnisslan.

³¹Men när menniskones Son kommer i sitt majestät, och alle helige Änglar med honom, då skall han sitta på sins härlighets stol.

³²Och för honom skola församlas all folk; och han skall skilja dem, den ena ifrå den andra, såsom en herde skiljer få-ren ifrå getterna.

³³Och fåren skall han ställa på sina högra sido, och getterna på den wenstra.

³⁴Då skall Konungen säga til dem, som äro på hans högra sido: Kommer, I mins Faders wälsignade, och besitter det riket, som eder är tilredt ifrå werldenes begynnelse.

³⁵Ty jag war hungrig, och I gåfwen mig äta: Jag war törstig, och I gåfwen mig dricka: Jag war huswill, och I herbergaden mig;

³⁶Nakot, och I klädden mig; sjuk, och I sökten mig: Jag war i häktelse, och I kommen til mig.

³⁷Då skola de rättfärdige swara honom, och säga: HERre, när sågom wi dig hungrigan, och spisadom dig? eller törstigan, och gåfwom dig dricka?

³⁸När sågom wi dig wara huswillan, och herbergadom dig? eller nakotan, och kläddom dig?

³⁹Eller när sågom wi dig sjukan, eller i häktelse, och kommom til dig?

⁴⁰Då skall Konungen swara, och säga til dem: Sannerliga säger jag eder: Det I hafwen gjort enom af dessa minsta mina bröder, det hafwen I gjort mig.

⁴¹Då skall han ock säga til dem på wenstra sidone: Går bort ifrå mig, I förbannade, uti ewinnerlig eld, som djeflenom och hans änglom tilredd är.

⁴²Ty jag war hungrig, och I gåfwen mig icke äta: Jag war törstig, och I gåfwen mig icke dricka:

⁴³Jag war huswill, och I herbergaden mig icke; nakot, och I klädden mig icke: jag war sjuk och i häktelse, och I sökten mig icke.

⁴⁴Då skola ock de swara honom, och säga: HERre, när såge wi dig hungrigan, eller törstigan, eller huswillan, eller nakotan, eller sjukan, eller i häktelse, och hafwom icke tjent dig?

⁴⁵Då skall han swara dem, och säga: Sannerliga säger jag eder: Hwad I icke hafwen gjort enom af dessa minsta, det hafwen I ock icke gjort mig.

⁴⁶Och desse skola då gå uti ewiga pino; men de rättfärdige i ewinnerligit lif.

Matteus 25

¹»Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.

²Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga.

³De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig.

⁴De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna.

⁵Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.

⁶Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.'

⁷Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.

⁸Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.'

⁹Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.'

¹⁰Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen.

¹¹Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, låt upp för oss.'

¹²Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.'

¹³Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.

¹⁴Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar;

¹⁵åt en gav han fem pund[1], åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes.

¹⁶Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund.

¹⁷Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.

¹⁸Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar.

¹⁹En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem.

²⁰Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.'

²¹Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'

²²Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.'

²³Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'

²⁴Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött;

²⁵och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.'

²⁶Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött?

²⁷Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.

²⁸Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.

²⁹Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.

³⁰Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

³¹Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron.

³²Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna.

³³Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra.

³⁴Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.

³⁵Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge,

³⁶naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig.'

³⁷Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att dricka?

³⁸Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig?

³⁹Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?'

⁴⁰Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.'

⁴¹Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade[2], till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.

⁴²Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka;

⁴³jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.'

⁴⁴Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig icke?'

⁴⁵Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.'

⁴⁶Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.» [1] Se Pund i Ordförklaringarna. [2] Eller: Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig i förbannelse' osv.