Matteus 22

¹Och swarade JEsus, och talade dem åter til genom liknelser, sägandes:

²Himmelriket är likt enom Konung, som gjorde bröllop åt sin son:

³Och sände ut sine tjenare, at de skulle kalla dem, som budne woro til bröllopet; och de wille icke komma.

⁴Åter sände han ut andra tjenare, sägandes: Säger dem som budne äro: Si, jag hafwer tilredt min måltid; mine oxar och min gödeboskap äro slagtad, och all ting äro redo; kommer til bröllop.

⁵Men de försummade det; och gingo bort, den ene til sin afwelsgård, den andre til sin köpenskap.

⁶Och somlige togo fatt på hans tjenare, hädde och dråpo dem.

⁷När Konungen det hörde, wardt han wred, och sände ut sina härar, och förgjorde de dråpare, och brände up deras stad.

⁸Då sade han til sina tjenare: Brölloppet är tilredt; men de, som woro budne, woro icke wärdige.

⁹Derföre går ut på wägarna, och alle de I finnen, kaller til bröllopet.

¹⁰Och tjenarena gingo ut på wägarna, och församlade alla, så många de funno, både onda och goda; och borden wordo all full satt.

¹¹Då gick Konungen in, at han skulle bese gästerna, och såg der en man, som war icke klädd i bröllopskläder;

¹²Och sade til honom: Min wän, huru kom du här in, och hafwer icke bröllopskläder? Och han tigde.

¹³Då sade Konungen til tjenarena; Binder honom händer och fötter, och kaster honom i det yttersta mörkret; der skall wara gråt och tandagnisslan.

¹⁴Ty månge äro kallade, och få utkorade.

¹⁵Då gingo de Phariseer bort, och lade råd, huru de måtte beslå honom med orden;

¹⁶Och sände sina lärjungar til honom, med de Herodianer, och sade: Mästar, wi wete, at du äst sannfärdig, och lärer Guds wäg rätt, och du rädes för ingen; ty du ser icke efter menniskors person.

¹⁷Så säg oss: Huru synes dig? Är det rätt, at man gifwer Kejsarenom skatt, eller ej?

¹⁸När JEsus märkte deras skalkhet, sade han: Hwi fresten I mig, I skrymtare?

¹⁹Låter mig se myntet på skattpenningen. Och de fingo honom penningen.

²⁰Och han sade til dem: Hwars beläte och öfwerskrift är detta?

²¹De sade til honom: Kejsarens. Då sade han til dem: Så gifwer Kejsarenom det Kejsarenom tilhörer, och Gudi det Gudi tilhörer.

²²När de det hörde, förundrade de sig, och öfwergåfwo honom, gångande ifrå honom.

²³På den dagen gingo til honom de Sadduceer, som säga, at ingen uppståndelse är, och frågade honom;

²⁴Sägande: Mästar, Mose sade: Om någor blifwer död barnlös, då skall hans broder taga hans hustru til ägta, och upwäcka sinom broder säd.

²⁵När oss woro sju bröder; den förste tog sig hustru, och blef död; och efter han hade ingen säd, lefde han sine hustru sinom broder.

²⁶Sammalunda ock den andre, och den tredje, allt intill den sjunde.

²⁷Sist af allom blef ock qwinnan död.

²⁸När nu uppståndelsen sker, hwilkens hustru af de sju blifwer hon? Ty de hafwa elle haft henne.

²⁹Då swarade JEsus, och sade til dem: I faren wille, och weten icke Skriftena, ej heller Guds kraft.

³⁰Ty i upståndelsen, hwarken tager man sig hustru, eller qwinna gifs manne; utan de äro lika som Guds Änglar i himmelen.

³¹Men om de dödas upståndelse hafwen I icke läsit, hwad eder sagdt är af Gudi, som sade:

³²Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? Gud är icke de dödas Gud, utan deras som lefwande äro.

³³Och när folket sådant hörde, förundrade de sig öfwer hans lärdom.

³⁴När de Phariseer hörde, at han bade stoppat de Sadduceer munnen til, församlade de sig.

³⁵Och en af dem, som war en Skriftlärd, frestade honom, sägandes:

³⁶Mästar, hwilket är det yppersta budet i lagen?

³⁷Då sade JEsus til honom: Du skall älska HERran din Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din hog.

³⁸Detta är det yppersta och största budet.

³⁹Det andra är desso likt: Du skall älska din nästa, som dig sjelf.

⁴⁰På dessa tu buden hänger all lagen och Propheterne.

⁴¹När nu de Phariseer woro tilhopa, frågade dem JEsus;

⁴²Och sade: Hwad synes eder om Christo? Hwars son är han? Sade de til honom: Davids.

⁴³Då sade han til dem: Hwi kallar då David honom i Andanom HErra? sägandes:

⁴⁴HERren sade til min HErra: Sätt dig på mina högra hand, til dess jag lägger dina fiendar dig til en fotapall.

⁴⁵Efter nu David kallar honom HErra, huru är han då hans son?

⁴⁶Och ingen kunde swara honom et ord; och ifrå den dagen dristade sig ej heller någon at fråga honom något mer.

Matteus 22

¹Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

²»Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.

³Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.

⁴Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'

⁵Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.

⁶Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.

⁷Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.

⁸Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.

⁹Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'

¹⁰Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.

¹¹Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.

¹²Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.

¹³Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

¹⁴Ty många äro kallade, men få utvalda.»

¹⁵Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.

¹⁶Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.

¹⁷Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»

¹⁸Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?

¹⁹Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning[1].

²⁰Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»

²¹De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

²²När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.

²³Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom

²⁴och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.'

²⁵Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder.

²⁶Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.

²⁷Sist av alla dog hustrun.

²⁸Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.»

²⁹Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft.

³⁰Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.

³¹Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud:

³²'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.»

³³När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

³⁴Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;

³⁵och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:

³⁶»Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»

³⁷Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'

³⁸Detta är det yppersta och förnämsta budet.

³⁹Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'

⁴⁰På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

⁴¹Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem

⁴²och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.»

⁴³Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju:

⁴⁴'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

⁴⁵Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?»

⁴⁶Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom. [1] Se Penning i Ordförklaringarna.