Matteus 18

¹I den tiden gingo Lärjungarne til JEsum, och sade: Hwilken är den störste i himmelriket?

²Då kallade JEsus fram et barn, och stälde det midt ibland dem;

³Och sade: Sannerliga säger jag eder, utan I omwänden eder, och warden såsom barn, skolen I icke komma i himmelriket.

⁴Hwilken nu sig sjelf så förnedrar, som detta barnet, han är den störste i himmelriket:

⁵Och hwilken som undfår et sådant barn i mitt Namn, han undfår mig.

⁶Men hwilken som förargar en af dessa små, som tro på mig, honom wore bättre at en qwarnsten wore bunden wid hans hals, och han sänktes ned i hafsens djup.

⁷We werldene för förargelses skull; ty förargelse måste ju komma; dock, we de mennisko, genom hwilka förargelse kommer.

⁸Är det så, at din hand, eller din fot, är dig til förargelse, så hugg honom af, och kastan ifrå dig; bättre är dig ingå uti lifwet halt, eller lemmalös, än du skulle hafwa twå händer och twå fötter, och kastas i ewinnerlig eld.

⁹Och är det så at ditt öga är dig til förargelse, rif det ut, och kastat ifrå dig; bättre är dig, at du ingår uti lifwet enögder, än du skulle hafwa tu ögon, och kastas i helwetes eld.

¹⁰Ser til, at I förakten ingen af dessa små; ty jag säger eder, at deras Änglar i himmelen se alltid mins Faders ansigte, i himlom.

¹¹Ty menniskones Son är kommen til at frälsa det, som förtappadt war.

¹²Huru synes eder? Om en menniska hade hundrade får, och et af dem fore wildt; öfwergifwer hon icke de nio och niotio på bergen, och går bort, och söker efter det, som for wildt?

¹³Och händer det så, at hon finner det igen, sannerliga säger jag eder, hon gläds mera deröfwer, än öfwer de nio och niotio, som icke foro wildt.

¹⁴Så är ock icke edar himmelske Faders wilje, at någor af dessa små skall borttappad warda.

¹⁵Men om din broder syndar dig emot, så gack och straffa honom emellan dig och honom allena: Hörer han dig, så hafwer du förwärfwat din broder;

¹⁶Men hörer han dig icke, så tag ännu med dig en eller twå, på det all sak skall bestå wid twegga eller tregga wittnes mun.

¹⁷Hörer han dem icke, så säg det församlingene; hörer han icke församlingena, så håll honom såsom en Hedning och Publican.

¹⁸Sannerliga säger jag eder: Allt det I binden på jordene, det skall wara bundet i himmelen; och allt det I lösen på jordene, det skall wara löst i himmelen.

¹⁹Yttermera säger jag eder: Der twå af eder komma öfwerens på jordene, hwad ting det helst kan wara, som de bedja om, skal dem det wederfaras af minom Fader, som är i himlom.

²⁰Ty hwar twå eller tre äro församlade i mitt Namn, der är jag midt ibland dem.

²¹Då steg Petrus fram til honom, och sade: HERre, huru ofta skall min broder synda emot mig, och jag skall förlåta honom det? Är sju resor nog?

²²Då sade JEsus til honom: Jag säger dig, icke sju resor; utan sjutio sinom sju resor.

²³Fördenskull är himmelriket liknadt wid en Konung, som wille hålla räkenskap med sina tjenare.

²⁴Och när han begynte räkna, kom en fram för honom, som honom war skyldig tiotusend pund:

²⁵Och efter han hade icke der han kunde betala med, böd Herren at han skulle säljas, och hans hustru, och barn, och allt det han ägde. och betalas med.

²⁶Då föll den tjenaren ned, och tilbad honom, och sade: Herre, haf tålamod med mig, jag will allt betala dig.

²⁷Då warkunnade herren sig öfwer den tjenaren, och lät honom lös, och gaf honom til det han war skyldig.

²⁸Då gick den tjenaren ut, och fann en af sina medtjenare, som honom war skyldig hundrade penningar; och han tog fatt på honom, och fick honom i halsen, drog honom, och sade: Betala det du äst skyldig.

²⁹Då föll hans medtjenare til hans fötter, och bad honom, sägandes: Haf tålamod med mig, jag will allt betala dig.

³⁰Men han wille icke; utan gick bort, och kastade honom i fängelse, så länge han betalade det han war skyldig.

³¹Då nu andre hans medtjenare sågo det som skedde, tyckte dem det ganska illa wara, och kommo, och kungjorde sinom Herra allt det skedt war.

³²Då kallade hans Herre honom för sig, och sade til honom: Du skalkaktige tjenare, allt det du skyldig wast, gaf jag dig til, ty du bad mig:

³³Skulle du ock icke hafwa förbarmat dig öfwer din medtjenare, såsom jag förbarmade mig öfwer dig?

³⁴Och hans Herre wardt wred, och antwardade honom bödlarna i händer, til dess det war allt betaladt, som han honom skyldig war.

³⁵Så skall ock min himmelske Fader göra eder, om I icke förlåten af edor hjerta, hwar och en sinom broder det de bryta.

Matteus 18

¹I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vilken är den störste i himmelriket?»

²Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem

³och sade: »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.

⁴Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han är den störste i himmelriket.

⁵Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager emot mig.

⁶Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup.

⁷Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!

⁸Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden.

⁹Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna.

¹⁰Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte.

¹¹[1]

¹²Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker efter det som har kommit vilse?

¹³Och händer det då att han finner det -- sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio som icke hade kommit vilse.

¹⁴Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.

¹⁵Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder.

¹⁶Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att 'var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago'.

¹⁷Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan.

¹⁸Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen.

¹⁹Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det beskäras dem av min Fader, som är i himmelen.

²⁰Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.»

²¹Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?»

²²Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.

²³Alltså är det med himmelriket, såsom när en konung ville hålla räkenskap med sina tjänare.

²⁴Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom en som var skyldig honom tio tusen pund[2].

²⁵Men då denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle säljas, så ock hans hustru och barn och allt vad han ägde, för att skulden måtte bliva betald.

²⁶Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: 'Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans.'

²⁷Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och efterskänkte honom hans skuld.

²⁸Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar[3]; och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade: 'Betala vad du är skyldig.'

²⁹Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: 'Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig.'

³⁰Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i fängelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig.

³¹Då nu hans medtjänare sågo det som skedde, togo de mycket illa vid sig och gingo och berättade för sin herre allt som hade skett.

³²Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: 'Du onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig, eftersom du bad mig därom.

³³Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare, såsom jag förbarmade mig över dig?'

³⁴Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig.

³⁵Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjärtat förlåten var och en sin broder.» [1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna. [2] Se Pund i Ordförklaringarna. [3] Se Silverpenningar i Ordförklaringarna.