Matteus 17

¹Och sex dagar derefter tog JEsus Petrum, och Jacobum, och Johannem, hans broder, til sig; och hade dem afsides up på et högt berg;

²Och wardt förklarad för dem, och hans ansikte sken som solen, och hans kläder wordo hwit som et ljus.

³Och si, dem syntes Mose, och Elias, talande med honom.

⁴Då swarade Petrus, och sade til JEsum: HERre, här är oss godt wara; wilt du, så wilje wi här göra tre hyddor; dig ena, och Mosi ena, och Elie ena.

⁵wid han ännu talade, si, en ljus sky omskygde dem; och si, en röst utur skyn sade: Denne är min käre Son, i hwilkom jag hafwer et godt behag; honom hörer.

⁶Och när Lärjungarne det hörde, föllo de på sitt ansikte, och wordo swårliga förfärade.

⁷Men JEsus gick til, och tog på dem, och sade: Står up, och rädens icke.

⁸Men då de uplyfte sin ögon, sågo de ingen, utan JEsum allena.

⁹Och när de gingo ned af berget, böd JEsus dem, och sade: Säger för ingen denna synena, til dess menniskones Son är uppstånden ifrå de döda.

¹⁰Och frågade honom hans Lärjungar, och sade: Hwi säga då de Skriftlärde, at Elias måste komma tilförene?

¹¹JEsus swarade, och sade til dem: Elias skall ju komma först, och skicka all ting i lag igen.

¹²Men jag säger eder: Elias är allaredo kommen, och de kände honom intet; utan gjorde honom hwad de wille. Sammalunda skall ock menniskones Son lida af dem.

¹³Då förstodo Lärjungarne, at han sade dem om Johanne Döparen.

¹⁴Och när de kommo til folket, steg en man fram, böjde för honom sin knä;

¹⁵Och sade: HERre, förbarma dig öfwer min son, ty han är månaderasande, och lider stor jämmer; ty han faller ofta i elden, och ofta i wattnet:

¹⁶Och jag hade honom fram för dina Lärjungar, och de kunde intet hjelpa honom.

¹⁷Då swarade JEsus, och sade: O du otrogna och genwördiga slägte, huru länge skall jag wara med eder? Huru länge skall jag lida eder? Hafwer honom hit.

¹⁸Och JEsus hotade honom, och djefwulen gick ut af honom; och drängen wardt helbregda i samma stund.

¹⁹Då gingo Lärjungarna til JEsum afsides, och sade: Hwi kunde icke wi drifwa honom ut?

²⁰JEsus sade til dem: För edra otros skull. Sannerliga säger jag eder: Om I hafwen trona som et senapskorn, då mågen I säga til detta berget: Gack hädan dit bort, och det skall gå; och eder warder intet omöjeligit.

²¹Men detta slaget går icke ut, utan med bön och fasto.

²²Men då de wistades i Galileen, sade JEsus til dem: Det skall ske, at menniskones Son warder öfwerantwardad i menniskors händer:

²³Och de skola dräpa honom, och tredje dagen skall han stå up igen. Och de wordo storliga bedröfwade.

²⁴Och när de kommo til Capernaum, gingo de, som skattpenningen plägade upbära, til Petrum, och sade: Plägar icke edar mästare gifwa skattpenning?

²⁵Då sade han: Ja; och som han kom i huset, förekom honom JEsus, och sade: Hwad synes dig, Simon? Af hwem taga jorderikes Konungar tull eller skatt? Af sin barn, eller af de främmande?

²⁶Sade Petrus til honom: Af de främmande. Då sade JEsus til honom: Så äro ju barnen fri.

²⁷Men på det wi icke skole förarga dem, så gack til hafwet, och kasta ut kroken, och den första fisk du får, tag; Och när du låter up hans mun, warder du finnandes en penning; den tag, och få honom ut, för mig och dig.

Matteus 17

¹Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där de voro allena.

²Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset.

³Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom.

⁴Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss gott att vara[1]; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.»

⁵Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom.»

⁶När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i stor förskräckelse.

⁷Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och varen icke förskräckta.»

⁸När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.

⁹Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade: »Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har uppstått från de döda.»

¹⁰Men lärjungarna frågade honom och sade: »Huru kunna då de skriftlärde säga att Elias först måste komma?»

¹¹Han svarade och sade: »Elias måste visserligen komma och upprätta allt igen;

¹²men jag säger eder att Elias redan har kommit. Men de ville icke veta av honom, utan förforo mot honom alldeles såsom de ville. Sammalunda skall ock Människosonen få lida genom dem.»

¹³Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes döparen som han talade till dem.

¹⁴När de därefter kommo till folket, trädde en man fram till honom och föll på knä för honom

¹⁵och sade: »Herre, förbarma dig över min son ty han är månadsrasande och plågas svårt; ofta faller han i elden och ofta i vattnet.

¹⁶Och jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde icke bota honom.»

¹⁷Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara bland eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom hit till mig.»

¹⁸Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur honom; och gossen var botad från den stunden.

¹⁹Sedan, när de voro allena, trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Varför kunde icke vi driva ut honom?»

²⁰Han svarade dem: »För eder otros skull. Ty sannerligen säger jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: 'Flytta dig härifrån dit bort', och det skall flytta sig; ja, intet skall då vara omöjligt för eder.»

²¹[2]

²²Medan de nu tillsammans vandrade omkring i Galileen, sade Jesus till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer,

²³och man skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå igen.» Då blevo de mycket bedrövade.

²⁴Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo tempelskatten fram till Petrus och sade: »Plägar icke eder mästare betala tempelskatt?»

²⁵Han svarade: »Jo.» När han sedan hade kommit hem, förekom honom Jesus med frågan: »Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra människor?»

²⁶Han svarade: »Av andra människor.» Då sade Jesus till honom: »Alltså äro då sönerna fria.

²⁷Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du drager upp, och när du öppnar munnen på den skall du där finna en silverpenning[3]. Tag den, och giv den åt dem for mig och dig.» [1] Eller: Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, det är gott att vi äro här tillstädes» osv. [2] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna. [3] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.