Markus 7

¹Och till honom församlades de Phariseer, och någre af de Skriftlärda, som ifrå Jerusalem komne voro.

²Och då de fingo se, att somlige hans Lärjungar åto bröd med menliga, det är, med otvagna händer, straffade de det;

³Ty de Phariseer och alle Judar äta icke, utan de alltid två händerna, hållande de äldstas stadgar;

⁴Och när de komne äro utaf torget, äta de icke, utan de äro tvagne. Och mycket sådant är, som de hafva tagit sig uppå att hålla, som är, att två dryckekar, och krukor, och kopparkar, och bord.

⁵Sedan frågade honom de Phariseer och de Skriftlärde: Hvi vandra icke dine Lärjungar efter de stadgar, som de äldste uppåbudit hafva; utan äta bröd med otvagna händer?

⁶Då svarade han, och sade till dem: Väl hafver Esaias propheterat om eder, I skrymtare, som skrifvet är: Detta folket ärar mig med läpparna; men deras hjerta är långt ifrå mig.

⁷Men fåfängt dyrka de mig, lärande den lärdom, som är menniskors bud;

⁸Ty I bortkasten Guds bud, och hållen menniskors stadgar, som är, att två krukor, och dryckekar; och mycket sådant gören

⁹Och han sade till dem: Skönliga bortkasten I Guds bud, på det att I skolen hålla edar stadga.

¹⁰Ty Mose hafver sagt: Ära din fader och dina moder; och: Den der bannar fader eller moder, han skall döden dö.

¹¹Men I sägen: En menniska må säga till fader och moder: Corban; det är sagdt: Gudi är det gifvet, som dig af mig skulle hafva kommit till nytto;

¹²Och tillåten så icke, att han något gör sinom fader, eller sine moder;

¹³Och gören Guds ord omintet med edar stadga, som I uppålagt hafven. Och mycket sådant gören I.

¹⁴Och han kallade till sig allt folket, och sade till dem: Hörer mig alle, och förstår.

¹⁵Intet går utanefter in i menniskona, det henne besmitta kan; men det som går utaf menniskone, det är det som besmittar menniskona.

¹⁶Den der hafver öron till att höra, han höre.

¹⁷Och då han skiljdes ifrå folket, och kom i huset, frågade hans Lärjungar honom om liknelsen.

¹⁸Och han sade till dem: Aren I också oförståndige P Förstån I icke ännu, att allt det utanefter ingår i menniskona, det kan icke besmitta henne?

¹⁹Ty det går icke in i hennes hjerta, utan i buken; och hafver sin naturliga utgång, der all mat med rensas.

²⁰Och han sade: Det utaf menniskone går, det besmittar menniskona;

²¹Ty innanefter, utu menniskors hjerta, utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp,

²²Stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ondt öga, hädelse, högfärd, galen

²³

²⁴Så stod lian upp dädan, och gick in i Tyri och Sidons gränsor; och gick in uti ett hus, och ville att det ingen veta skulle; och kunde dock icke blifva fördold.

²⁵Ty en qvinna, hvilkens dotter hade en oren anda, straxt hon fick höra om honom, kom hon, och föll ned för hans fötter.

²⁶Och det var en Grekisk qvinna, utaf Syrophenice, och bad honom, att han ville utdrifva djefvulen af hennes dotter.

²⁷Men Jesus sade till henne: Lät barnen först mätta varda; det är icke höfveligit, att man tager barnens bröd och kastar för hundarna.

²⁸Då svarade hon, och sade till honom: Ja, Herre; dock äta hundarna, under bordet, utaf barnens smulor.

²⁹Då sade han till henne: För detta talets skull, gack; djefvulen är utgången af dine dotter.

³⁰Och då hon kom i sitt hus, fann hon djefvulen utgången vara, och dottrena liggande på sängene.

³¹Och då han åter utgick ifrå Tyri och Sidons gränsor, kom han till det Galileiska hafvet, midt genom de landsändar vid de tio städer.

³²Och de hade fram för honom en döfvan, den der ock en dumbe var; och bådo honom, att han ville lägga handena på honom.

³³Då tog han honom afsides ut ifrå folket, och satte sina finger i hans öron, och spottade ut, dermed han tog på hans tungo;

³⁴Och såg upp i himmelen, suckade, och sade till honom: Hephethah; det är sagdt: Upplåt dig.

³⁵Och straxt öppnades hans öron, och hans tungos band vardt löst, och han talade redeliga.

³⁶Och böd han dem, att de skulle ingom sägat; men ju mer han det förböd, ju mer de förkunnade det.

³⁷Och de förundrade sig öfvermåtton, sägande: Allt hafver han väl beställt; de döfva låter han höra, och dumbar tala, 7

Markus 7

¹Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem, församlade sig omkring honom;

²och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det är otvagna, händer.

³Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer,

⁴likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor och kopparskålar.

⁵Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta med orena händer?»

⁶Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

⁷och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'

⁸I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»

⁹Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar!

¹⁰Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'

¹¹Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban' (det betyder offergåva),

¹²då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder.

¹³På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

¹⁴Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: »Hören mig alla och förstån.

¹⁵Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.»

¹⁶[1]

¹⁷När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om detta bildliga tal.

¹⁸Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,

¹⁹eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för ren.

²⁰Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan.

²¹Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord,

²²äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende.

²³Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

²⁴Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,

²⁵utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter;

²⁶det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.

²⁷Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»

²⁸Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.»

²⁹Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter.»

³⁰Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.

³¹Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön.

³²Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne.

³³Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga

³⁴och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata» (det betyder: »Upplåt dig»).

³⁵Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart.

³⁶Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.

³⁷Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.» [1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.