Markus 6

¹Och han gick ut dädan, och kom in uti sitt fädernesland, och hans Lärjungar följde honom. Och han gick ut dädan, och kom in uti sitt fädernesland, och hans Lärjungar följde honom.

²Och när Sabbathen kom, begynte han lära i Synagogon; och månge, som det hörde, förundrade sig storliga, sägande: Hwadan kommer honom detta? Och hwad wisdom är denne, som honom gifwen är, och sådana krafter, som ske igenom hans händer?

³Är icke denne den timbermannen, Marie Son, Jacobi broder, och Jose, och Jude och Simons? Äro ock icke hans systrar här när oss? Och de förargades på honom. Är icke denne den timbermannen, Marie Son, Jacobi broder, och Jose, och Jude och Simons? Äro ock icke hans systrar här när oss? Och de förargades på honom.

⁴Då sade JEsus til dem: En Prophet warder icke föraktad, utan i sitt fädernesland, och ibland sina fränder, och sitt folk. Då sade JEsus til dem: En Prophet warder icke föraktad, utan i sitt fädernesland, och ibland sina fränder, och sitt folk.

⁵Och han kunde der ingen kraft göra, utan det, at han lade händerna på några få sjuka, och botade dem. Och han kunde der ingen kraft göra, utan det, at han lade händerna på några få sjuka, och botade dem.

⁶Och han förundrade sig på deras otro; och han gick omkring i byarna allestäds deromkring, och lärde. Och han förundrade sig på deras otro; och han gick omkring i byarna allestäds deromkring, och lärde.

⁷Och han kallade för sig de tolf, tog til at utsända dem, twå och twå; gifwandes dem magt emot de orena andar. Och han kallade för sig de tolf, tog til at utsända dem, twå och twå; gifwandes dem magt emot de orena andar.

⁸Och böd dem, at de intet skulle taga med sig til wägs, utan käppen allena; icke skräppo, icke bröd, inga penningar i pungen: Och böd dem, at de intet skulle taga med sig til wägs, utan käppen allena; icke skräppo, icke bröd, inga penningar i pungen:

⁹Utan de skulle wara skodde; och at de icke skulle kläda sig i twå kjortlar. Utan de skulle wara skodde; och at de icke skulle kläda sig i twå kjortlar.

¹⁰Och sade til dem: Hwar som helst I ingån uti et hus, blifwen der, til dess I dragen dädan. Och sade til dem: Hwar som helst I ingån uti et hus, blifwen der, til dess I dragen dädan.

¹¹Och hwilken som icke anammar eder, eller icke hörer eder, går der ut, och skudder af eder det stoft, som är under edra fötter, til wittnesbörd öfwer dem. Sannerliga säger jag eder: Drägeligare warder Sodome och Gomorre på domedag, än dem stadenom. Och hwilken som icke anammar eder, eller icke hörer eder, går der ut, och skudder af eder det stoft, som är under edra fötter, til wittnesbörd öfwer dem. Sannerliga säger jag eder: Drägeligare warder Sodome och Gomorre på domedag, än dem stadenom.

¹²Och de gingo ut, och predikade, at man skulle bättra sig; Och de gingo ut, och predikade, at man skulle bättra sig;

¹³Och utdrefwo många djeflar, och smorde många kränka med oljo, och botade dem. Och utdrefwo många djeflar, och smorde många kränka med oljo, och botade dem.

¹⁴Och fick Konung Herodes deta höra, ty hans namn war redo kunnigt, och sade: Den Johannes, som döpte, är upstånden ifrå de döda, och derföre gör han sådana krafter. Och fick Konung Herodes deta höra, ty hans namn war redo kunnigt, och sade: Den Johannes, som döpte, är upstånden ifrå de döda, och derföre gör han sådana krafter.

¹⁵Somlige sade: Det är Elias, och somlige sade: Det är en Prophet, eller såsom en af Propheterna. Somlige sade: Det är Elias, och somlige sade: Det är en Prophet, eller såsom en af Propheterna.

¹⁶Då Herodes sådant hörde, sade han: Denne är Johannes, som jag halshögg; han är upstånden ifrå de döda. Då Herodes sådant hörde, sade han: Denne är Johannes, som jag halshögg; han är upstånden ifrå de döda.

¹⁷Ty Herodes hade sändt bort, och låtit gripa Johannes, och satt honom i fängelse, för Herodias, sins broders Philippi hustrus, skull; ty han hade tagit henne til hustru: Ty Herodes hade sändt bort, och låtit gripa Johannes, och satt honom i fängelse, för Herodias, sins broders Philippi hustrus, skull; ty han hade tagit henne til hustru:

¹⁸Men Johannes sade til Herodes: Dig är icke låfligit at hafwa dins broders hustru. Men Johannes sade til Herodes: Dig är icke låfligit at hafwa dins broders hustru.

¹⁹Men Herodias gick efter hans argesta, och hade gerna dräpit honom; och kunde dock icke komma dess wid; Men Herodias gick efter hans argesta, och hade gerna dräpit honom; och kunde dock icke komma dess wid;

²⁰Ty Herodes fruktade Johannem, wetande, at han war en from och helig man; och aktade honom, och lydde honom i mång stycke, och hörde honom gerna. Ty Herodes fruktade Johannem, wetande, at han war en from och helig man; och aktade honom, och lydde honom i mång stycke, och hörde honom gerna.

²¹Då nu en belägen dag kom, at Herodes, på sin födelsedag, gaf de öfwersta, och höfwitsmän, och de yppersta i Galileen, en aftonkost; Då nu en belägen dag kom, at Herodes, på sin födelsedag, gaf de öfwersta, och höfwitsmän, och de yppersta i Galileen, en aftonkost;

²²Gick Herodias dotter in, och dansade, och det behagade Herodi, och dem der med honom såto wid bordet. Då sade Konungen til pigona: Bed utaf mig hwad du wilt, jag will gifwa dig det. Gick Herodias dotter in, och dansade, och det behagade Herodi, och dem der med honom såto wid bordet. Då sade Konungen til pigona: Bed utaf mig hwad du wilt, jag will gifwa dig det.

²³Och swor henne en ed: Hwad du bedjande warder af mig, will jag gifwa dig, allt intil hälften af mitt rike. Och swor henne en ed: Hwad du bedjande warder af mig, will jag gifwa dig, allt intil hälften af mitt rike.

²⁴Hon gick ut, och sade til sina moder: Hwad skall jag bedja? Hon sade: Johannis Döparens hufwud. Hon gick ut, och sade til sina moder: Hwad skall jag bedja? Hon sade: Johannis Döparens hufwud.

²⁵Och hon gick strax med hast in til Konungen, och bad, sägandes: Jag will, at du gifwer mig nu strax, på et fat, Johannis Döparens hufwud. Och hon gick strax med hast in til Konungen, och bad, sägandes: Jag will, at du gifwer mig nu strax, på et fat, Johannis Döparens hufwud.

²⁶Då wardt Konungen bedröfwad; dock, för edens skull, och för deras skull, som der såto wid bordet, wille han icke wisa henne af: Då wardt Konungen bedröfwad; dock, för edens skull, och för deras skull, som der såto wid bordet, wille han icke wisa henne af:

²⁷Utan strax sände Konungen bödelen, och böd inhemta hans hufwud. Han gick åstad, och halshögg honom i fångahuset: Utan strax sände Konungen bödelen, och böd inhemta hans hufwud. Han gick åstad, och halshögg honom i fångahuset:

²⁸Och bar fram hans hufwud på et fat, och fick pigone; och pigan fick det sine moder. Och bar fram hans hufwud på et fat, och fick pigone; och pigan fick det sine moder.

²⁹Då hans lärjungar det sporde, kommo de, och togo hans lekamen up, och begrofwo honom. Då hans lärjungar det sporde, kommo de, och togo hans lekamen up, och begrofwo honom.

³⁰Och Apostlarna församlades til JEsum, och förkunnade honom all stycke; och hwad de gjort och lärt hade. Och Apostlarna församlades til JEsum, och förkunnade honom all stycke; och hwad de gjort och lärt hade.

³¹Då sade han til dem: Kommer I allene afsides med mig uti ödemarken, och hwiler eder något litet; ty der woro månge, som gingo til och ifrå, så at de hade icke tid til at äta. Då sade han til dem: Kommer I allene afsides med mig uti ödemarken, och hwiler eder något litet; ty der woro månge, som gingo til och ifrå, så at de hade icke tid til at äta.

³²Och så for han bort afsides til skepps uti ödemarken. Och så for han bort afsides til skepps uti ödemarken.

³³Och folket såg, at de foro sina färde; och månge kände honom, och lupo dit tilsammans af alla städer til fot, och kommo fram förr än de, och församlades til honom. Och folket såg, at de foro sina färde; och månge kände honom, och lupo dit tilsammans af alla städer til fot, och kommo fram förr än de, och församlades til honom.

³⁴Så gick JEsus ut, och fick se det myckna folket, och warkunnade sig öfwer dem; förty de woro såsom får, de ingen herdan hade; och begynte lära dem mycket. Så gick JEsus ut, och fick se det myckna folket, och warkunnade sig öfwer dem; förty de woro såsom får, de ingen herdan hade; och begynte lära dem mycket.

³⁵Och då nu dagen war fast framliden, gingo hans Lärjungar til honom, och sade: Här är öknen, och tiden är fast förliden; Och då nu dagen war fast framliden, gingo hans Lärjungar til honom, och sade: Här är öknen, och tiden är fast förliden;

³⁶Släpp dem ifrå dig, at de måga gå bort i byarna och torpen här omkring, och köpa sig bröd; ty de hafwa intet äta. Släpp dem ifrå dig, at de måga gå bort i byarna och torpen här omkring, och köpa sig bröd; ty de hafwa intet äta.

³⁷Då swarade han dem, och sade: Gifwer I dem äta. Då sade de til honom: Skole wi gå bort, och köpa för tuhundrade penningar bröd, och gifwa dem äta? Då swarade han dem, och sade: Gifwer I dem äta. Då sade de til honom: Skole wi gå bort, och köpa för tuhundrade penningar bröd, och gifwa dem äta?

³⁸Då sade han til dem: Huru mång bröd hafwen I? Går, och ser til. Och sedan de hade sett til, sade de: Fem, och twå fiskar. Då sade han til dem: Huru mång bröd hafwen I? Går, och ser til. Och sedan de hade sett til, sade de: Fem, och twå fiskar.

³⁹Då böd han dem, at de skulle sätta sig alle i matskap, i gröna gräset. Då böd han dem, at de skulle sätta sig alle i matskap, i gröna gräset.

⁴⁰Och de satte sig i hopar, hundrade och hundrade, femtio och femtio. Och de satte sig i hopar, hundrade och hundrade, femtio och femtio.

⁴¹Och så tog han de fem bröd och de twå fiskar; och uplyfte sin ögon til himmelen, tackade, och bröt bröden, och fick sinom Lärjungom, at de skulle lägga för dem; och de twå fiskar bytte han emellan dem alla. Och så tog han de fem bröd och de twå fiskar; och uplyfte sin ögon til himmelen, tackade, och bröt bröden, och fick sinom Lärjungom, at de skulle lägga för dem; och de twå fiskar bytte han emellan dem alla.

⁴²Och de åto alle, och wordo mätte: Och de åto alle, och wordo mätte:

⁴³Och togo sedan up tolf korgar fulla med styckom, och fiskomen. Och togo sedan up tolf korgar fulla med styckom, och fiskomen.

⁴⁴Och de der ätit hade, woro wid femtusend män. Och de der ätit hade, woro wid femtusend män.

⁴⁵Och strax dref han sina Lärjungar, at de skulle gå til skepps, och fara för honom öfwer hafwet til Bethsaida, medan han skilde folket ifrå sig. Och strax dref han sina Lärjungar, at de skulle gå til skepps, och fara för honom öfwer hafwet til Bethsaida, medan han skilde folket ifrå sig.

⁴⁶Och när han hade skilt dem ifrå sig, gick han dädan up på et berg, til at bedja. Och när han hade skilt dem ifrå sig, gick han dädan up på et berg, til at bedja.

⁴⁷Och då aftonen kom, war skeppet midt på hafwet, och han på landet allena. Och då aftonen kom, war skeppet midt på hafwet, och han på landet allena.

⁴⁸Och han såg, at de hade plats med roende; ty wädret war dem emot. Och wid fjerde wäkten om nattene kom han til dem, gångandes på hafwet; och han wille gå fram om dem. Och han såg, at de hade plats med roende; ty wädret war dem emot. Och wid fjerde wäkten om nattene kom han til dem, gångandes på hafwet; och han wille gå fram om dem.

⁴⁹Och när de sågo honom gångandes på hafwet, mente de det hade warit et spökelse, och ropade; Och när de sågo honom gångandes på hafwet, mente de det hade warit et spökelse, och ropade;

⁵⁰Ty de sågo honom alle, och wordo förskräckte. Då talade han dem strax til, och sade til dem: warer wid en god tröst, jag äret; warer icke rädde. Ty de sågo honom alle, och wordo förskräckte. Då talade han dem strax til, och sade til dem: warer wid en god tröst, jag äret; warer icke rädde.

⁵¹Och han steg up til dem i skeppet, och wädret stillade sig; och de wordo storliga förskräckte, förundrande wid sig sjelfwa öfwermåtton. Och han steg up til dem i skeppet, och wädret stillade sig; och de wordo storliga förskräckte, förundrande wid sig sjelfwa öfwermåtton.

⁵²Ty de hade icke fått förstånd af bröden; ty deras hjerta war förblindadt. Ty de hade icke fått förstånd af bröden; ty deras hjerta war förblindadt.

⁵³Och då de öfwerfarne woro, kommo de til det landet Genesaret, och lade der i hamn. Och då de öfwerfarne woro, kommo de til det landet Genesaret, och lade der i hamn.

⁵⁴Och när de gingo utu skeppet, kände de honom strax: Och när de gingo utu skeppet, kände de honom strax:

⁵⁵Och lupo omkring allan den landsändan; och begynte omkring föra de sjuka på sängar, dit de hörde han war. Och lupo omkring allan den landsändan; och begynte omkring föra de sjuka på sängar, dit de hörde han war.

⁵⁶Och hwar han ingick, i byar, eller städer, eller torp, der lade de kranka på gatorna, och bådo honom, at de åtminstone måtte taga på hans klädefåll; och så månge, som kommo wid honom, de wordo helbregda. Och hwar han ingick, i byar, eller städer, eller torp, der lade de kranka på gatorna, och bådo honom, at de åtminstone måtte taga på hans klädefåll; och så månge, som kommo wid honom, de wordo helbregda.

Markus 6

¹Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom.

²Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de?

³Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.

⁴Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»

⁵Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.

⁶Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.

⁷Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.

⁸Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.

⁹Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader.

¹⁰Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.

¹¹Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

¹²Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;

¹³och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.

¹⁴Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»

¹⁵Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.»

¹⁶Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»

¹⁷Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,

¹⁸och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.»

¹⁹Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill.

²⁰Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.

²¹Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen.

²²Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»

²³Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»

²⁴Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»

²⁵Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.»

²⁶Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.

²⁷Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset

²⁸och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder.

²⁹Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.

³⁰Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.

³¹Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo.

³²De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.

³³Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem.

³⁴När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.

³⁵Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen.

³⁶Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.»

³⁷Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar[1] och giva dem att äta?»

³⁸Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.»

³⁹Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset.

⁴⁰Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var.

⁴¹Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla.

⁴²Och de åto alla och blevo mätta.

⁴³Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna.

⁴⁴Och det var fem tusen män som hade ätit.

⁴⁵Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.

⁴⁶Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.

⁴⁷När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.

⁴⁸Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.

⁴⁹Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;

⁵⁰ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»

⁵¹Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;

⁵²ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

⁵³När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där.

⁵⁴Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;

⁵⁵och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.

⁵⁶Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna. [1] Se Silverpenning i Ordförklaringarna.