Lukas 24

¹På den ena Sabbathen, ganska bittida om morgonen, kommo de till grafvena, bärande de välluktande krydder, som de tillredt hade; och några med dem.

²Så funno de stenen afvältad ifrå grafvene;

³Och gingo in, och funno intet Herrans Jesu lekamen.

⁴Och det begaf sig att, då de derom bekymrade voro, si, så stodo när dem två män i skinande kläder.

⁵Då vordo de förfärade, och slogo sin ansigte neder ät jordene. Då sade de till dem: Hvi söken I den lefvande ibland de döda?

⁶Han är icke här, han är uppstånden; kommer ihåg, huru han sade eder, då han ännu var i Galileen,

⁷Sägandes: Menniskones Son måste öfverantvardas i syndiga menniskors händer, och korsfästas; och uppstå på tredje dagen.

⁸Och så begynte de komma ihåg hans ord;

⁹Och gingo tillbaka ifrå grafvene, och badade detta allt dem ellofva, och allom dem androm.

¹⁰Och det var Maria Magdalena, och Johanna, och Maria Jacobi, och andra som med dem voro, de detta sade till Apostlarna.

¹¹Och deras ord syntes för dem såsom galenskap; och de trodde dem intet.

¹²Men Petrus stod upp, och lopp till grafvena; och då han lutade sig derin, fick lian se linkläden liggande allena; och gick sina färde, förundrandes vid sig sjelf hvad der skedt var.

¹³Och si, två af dem gingo på samma dagen till en by, som låg vid sextio stadier vägs ifrå Jerusalem, benämnd Emaus.

¹⁴Och de talade hvar med annan, om allt det som skedt var.

¹⁵Och hände sig, då de talades vid, och befrågade hvarannan, nalkades ock Jesus, och gick med dem.

¹⁶Men deras ögon voro förhållen, att de icke kände honom.

¹⁷Då sade han till dem: Hvad är det för tal, som I hafven eder emellan, vid I gån, och ären bedröfvade?

¹⁸Då svarade endera, som het Cleophas, och sade till honom: Ast du allena ibland främmande män i Jerusalem, som icke vet hvad der skedt är i dessa dagar?

¹⁹Sade han till dem: Hvad? Sade do till honom: Om Jesu Nazareno, som var en Prophet, mägtig både i gerningar och ord, för Gudi, och allo folkena;

²⁰Och huruledes de öfverste Presterna, och våre förmän, öfverantvardade honom i dödsens fördömelse, och korsfäste honom.

²¹Men vi hoppades, att han skulle vara den som förlossa skulle Israel; och öfver allt detta är nu tredje dagen, sedan det skedde.

²²Och några qvinnor af våra hafva förskräckt oss, de der bittida om morgonen hade kommit till grafvena;

²³Och då de icke funno hans lekamen, kommo de, och sade, att de ock Änglasyn sett hade, hvilke sagt hade att han lefver.

²⁴Och någre af dem, som med oss voro, gingo bort till grafven, och funno såsom qvinnorna sagt hade; men honom funno de intet.

²⁵Då sade han till dem: O! I galne, och senhjertade till att tro, uti allt det som Propheterna sagt hafva.

²⁶Skulle icke Christus sådant lida, och sedan ingå uti sin härlighet?

²⁷Och han begynte på Mose, och alla Propheterna, och gjorde uttydelse för dem i alla Skrifter, som voro om honom.

²⁸Och de begynte nalkas intill byn, dit de ville; och han läts som han ville gå längre fram.

²⁹Och de nödgade honom, sägande: Blif när oss; ty det lider åt aftonen, och dagen är förtiden. Och så gick han in, till att blifva när dem.

³⁰Och det begaf sig, då han satt till bords med dem, tog han brödet; tackade, bröt det, och fick dem.

³¹Och deras ögon öppnades, att de kände honom; och så försvann han utu deras åsyn.

³²Och de sade emellan sig: Var icke värt hjerta brinnande i oss, då han talade med oss i vägen, och uttydde oss Skrifterna?

³³Och i samma stundene stodo de upp, och gingo till Jerusalem igen, och funno församlade de ellofva, och de som med dem voro;

³⁴De der sade: Herren är sannerliga uppstånden, och är synter af Simone.

³⁵Och de förtäljde hvad skedt var i vägen, och huru han vardt känd af dem, i det han bröt brödet.

³⁶Som de nu härom talade, stod Jesus sjelf midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder.

³⁷Då vordo de förfärade, och fruktade, menandes att de sågo en anda.

³⁸Då sade han till dem: Hvi ären I förfärade? Och hvi uppstiga sådana tankar uti edor hjerta?

³⁹Ser mina händer, och mina fötter, att det är jag sjelf: Tager på mig, och skåder; ty anden hafver icke kött och ben, såsom I sen mig hafva.

⁴⁰Och då han hade det sagt, viste han dem händer och fötter.

⁴¹Och som de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan förundrade sig, sade han till dem: Hafven I här något att äta?

⁴²Då fingo de honom fram ett stycke stekt fisk, och något af en hannogskako.

⁴³Och han tog det, och åt deraf i deras åsyn.

⁴⁴Och han sade till dem: Detta äro de ord, som jag sade till eder, då jag ännu var med eder, att allt måste fullbordas, som skrifvet är i Mose lag, och i Propheterna, och i Psalmerna, om mig.

⁴⁵Då öppnade han dem deras sinne, att de förstodo Skrifterna;

⁴⁶Och sade till dem: Så är det skrifvet, och så måste Christus lida, och tredje dagen uppstå ifrå de döda;

⁴⁷Och predikas i hans Namn bättring och syndernas förlåtelse ibland all folk, begynnande på Jerusalem.

⁴⁸Och I ären vittne till allt detta.

⁴⁹Och si, jag vill sända öfver eder mins Faders löfte; men I skolen blifva i staden Jerusalem, tilldess I värden beklädde med kraft af höj dene.

⁵⁰Och han hade dem ut till Bethanien, och upplyfte sina händer, och välsignade dem.

⁵¹Och skedde, då han dem välsignat hade, skiljdes han ifrå dem, och uppfor i himmelen.

⁵²Och de tillbådo honom; och gingo sedan in i Jerusalem igen, med stora glädje;

⁵³Och voro alltid i templet, prisade och lofvade Gud. Amen.

Lukas 24

¹Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.

²Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.

³Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.

⁴När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.

⁵Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?

⁶Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:

⁷'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'»

⁸Då kommo de ihåg hans ord.

⁹Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --

¹⁰Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.

¹¹Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.

¹²Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.

¹³Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.

¹⁴Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.

¹⁵Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.

¹⁶Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.

¹⁷Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.

¹⁸Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»

¹⁹Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:

²⁰huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.

²¹Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.

²²Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven

²³och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.

²⁴Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»

²⁵Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!

²⁶Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»

²⁷Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.

²⁸När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.

²⁹Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.

³⁰Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.

³¹Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.

³²Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»

³³Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.

³⁴Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»

³⁵Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.

³⁶Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.

³⁷Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.

³⁸Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?

³⁹Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»

⁴⁰Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.

⁴¹Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»

⁴²Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;

⁴³och han tog det och åt därav i deras åsyn.

⁴⁴Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»

⁴⁵Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.

⁴⁶Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,

⁴⁷och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.

⁴⁸I kunnen vittna härom.

⁴⁹Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»

⁵⁰Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.

⁵¹Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.

⁵²Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.

⁵³Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.