Lukas 22 Jämförelse: Karl XII Bibeln vs Swedish 1917
Lukas 22
1Då tillstundade Sötbrödshögtiden, den Påska kallas.
2Och de öfverste Presterna och Skriftlärde sökte efter, huru de kunde dräpa honom; men de fruktade för folket.
3Och gick Satanas in uti Judas, som kallades Ischarioth, och var en af de tolf.
4Han gick bort, och talade med de öfversta Presterna och föreståndarena, huruledes han skulle fly honom dem i händer.
5Och de gladdes, och voro öfverens med honom, att de skulle gifva honom penningar.
6Och han lofvade dem det, och sökte efter läglighet, att han måtte öfverantvarda honom dem utan buller.
7Så kom då Sötbrödsdagen, på hvilkom man måste offra Påskalambet.
8Då sände han Petrum, och Johannem, sägandes: Går, och bereder oss Påskalambet, att vi det äte.
9Då sade de till honom: Hvar vill du, att vi skole bereda det?
10Sade han till dem: Si, när I kommen in i staden, varder eder mötandes en man, som bär ena vattukruko; följer honom i huset, der han in går;
11Och säger husbondanom: Mästaren låter säga dig: Hvar är herberget, der jag må äta Påskalambet med mina Lärjungar?
12Och han skall visa eder en storan sal bereddan; reder der till.
13De gingo åstad, och funno som han dem sagt hade; och redde till Påskalambet.
14Och då tid var, satte han sig ned, och de tolf Apostlar med honom.
15Och han sade till dem: Jag hafver, med mycken åstundan, begärat äta detta Påskalambet med eder, förr än jag lider.
16Ty jag säger eder, att jag härefter icke skall äta deraf, tilldess det fullkomnadt varder i Guds rike.
17Och han tog kalken, tackade, och sade: Tager honom, och skifter eder emellan;
18Ty jag säger eder, att jag icke skall dricka det af vinträ kommet är, tilldess Guds rike kommer.
19Och han tog brödet; tackade, och bröt, och gaf dem, sägandes: Detta är min lekamen, som för eder gifven varder; det görer till min åminnelse;
20Sammalunda ock kalken, efter Nattvarden, sägandes: Detta är kalken, det nya Testamentet i mitt blod, som för eder utgjutet varder.
21Dock si, mins förrädares hand är med mig på bordet.
22Och menniskones Son varder gångandes, efter som det beslutet är; dock ve den mennisko, af hvilko han varder förrådder.
23Och de begynte fräga emellan sig, hvilken den var af dem som det göra skulle.
24Så vardt ock en träta emellan dem, hvilkendera skulle synas vara ypperst.
25Då sade han till dem: Verldslige Konungar regera; och de, som magtena hafva, kallas nådige herrar;
26Men I icke sä; utan den som störst är ibland edor, han skall vara som den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare.
27Ty hvilkendera är större, den som sitter, eller den som tjenar? Är icke han som sitter? Men jag är midt ibland eder, såsom den som tjenar.
28Men I ären de samme, som med mig blifvit hafven uti mina frestelser.
29Och jag vill beställa eder riket, såsom min Fader hafver det beställt mig;
30Att I skolen äta och dricka öfver mitt bord, i mitt rike; och skolen sitta på stolar, och döma tolf Israels slägter.
31Och Herren sade: Simon, Simon, si, Satanas hafver begärat eder, att han skulle sålla eder såsom hvete;
32Men, jag hafver bedit för dig, att din tro skall icke omintet varda; och när du nu omvänder äst, så styrk dina bröder.
33Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen gå med dig, både i häktelse och i döden.
34Då sade han: Jag säger dig, Petre, i dag skall icke hanen gala, förr än du tre resor nekar att känna mig.
35Och han sade till dem: När jag sände eder utan säck, utan skräppo, och utan skor, hafver eder något fattats? Då sade de: Intet.
36Då sade han till dem: Men nu, ho som säck hafver, han tage honom, sammalunda ock skräppo; och den der icke hafver, han sälje sin kjortel, och köpe svärd.
37Ty jag säger eder, att det ännu måste fullbordas på mig, som skrifvet är: Han är räknad ibland ogerningsmän; ty hvad som skrifvet är om mig, det hafver en ända.
38Då sade de: Herre, si, här äro tu svärd. Då sade han till dem: Det är nog.
39Och han gick ut, som hans seder var, till Oljoberget; och hans Lärjungar följde honom till det rummet.
40Och då han kom dit, sade han till dem: Beder, att I icke kommen uti frestelse.
41Och han gick ifrå dem vid pass ett stenkast, och föll ned på sin knä, och bad,
42Sägandes: Fader, är så din vilje, tag denna drycken ifrå mig; dock likväl, ske icke min vilje, utan din.
43Och syntes honom en Ängel af himmelen, och styrkte honom.
44Och han vardt betagen af en mägta stor ångest, och bad länge; och hans svett var såsom blodsdroppar, löpande ned på jorden.
45Och då han uppstod af bönene, och kom till sina Lärjungar, fann han dem sofvande af bedröfvelse;
46Och sade till dem: Hvi sofven I? Står upp, och beder, att I icke kommen uti frestelse.
47Vid han ännu talade, si, en hop med folk, och en utaf de tolf, som het Judas, gick för dem, och trädde fram till Jesum, till att kyssa honom.
48Men Jesus sade till honom: Juda, förråder du menniskones Son med kyssande?
49Då sågo de som när voro, hvad på färde var, och sade till honom: Herre, skole vi taga till svärds?
50Och en af dem slog öfversta Prestens tjenare, och högg af hans högra öra.
51Då svarade Jesus, och sade: Låter kommat härtill; och så tog han på hans öra, och helade honom.
52Och Jesus sade till de öfversta Presterna, och föreståndarena i templet, och till de äldsta, som till honom komne voro: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och med stafrar;
53Ändock jag hafver dagliga varit med eder i templet, och I kommen edra händer intet vid mig; men detta är edar stund, och mörksens magt.
54Så grepo de honom, och ledden, och haden in i öfversta Prestens hus. Men Petrus följde långt efter.
55Då gjorde de en eld midt i palatset, och såto dervid; och Petrus satte sig ibland dem.
56Då en tjensteqvinna fick se honom sittandes vid ljuset, såg hon på honom, och sade: Denne var ock med honom.
57Då nekade han honom, och sade: Qvinna, jag känner honom intet.
58Och litet efter såg honom en annar, och sade: Du äst ock af dem. Men Petrus sade: Menniska, jag är det icke.
59Och litet derefter, vid en timma, kom en annar, och sannade det samma, sägandes: Sannerliga var han ock med honom; ty han är ock en Galileisk man.
60Och Petrus sade: Menniska, jag vet icke hvad du säger. Och i det samma, vid han ännu talade, gol hanen.
61Och Herren vände sig om, och såg på Petrum; och då begynte Petrus tänka på Herrans ord, huru han honom sagt hade: Förr än hanen hafver galit, skall du tre resor neka mig.
62Och Petrus gick ut, och gret bitterliga.
63Och de män, som höllo Jesum, begabbade honom, och slogo honom;
64Bundo för hans ögon, slogo hans ansigte, och frågade honom, sägande: Spå, ho är den som dig slog?
65Och mycken annor förhädelse sade de till honom.
66Och som det dagades, församlade sig de äldste i folket, och de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och hade honom in för sitt Båd,
67Sägande: Äst du Christus, säg det oss? Och han sade till dem: Om jag eder det säger, så tron I det intet;
68Frågar jag ock, så svaren I intet; ej heller släppen I mig.
69Härefter skall menniskones Son sitta på Guds krafts högra hand.
70Då sade de alle: Så äst du ju Guds Son? Sade han: I sägen att jag så är.
71Då sade de: Hvarefter begärom vi ännu vittnesbörd? Vi hafve sjelfve hört det af hans mun.
Lukas 22
1Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.
2Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.
3Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv.
4Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
5Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar.
6Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.
7Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet.
8Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»
9De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
10Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in.
11Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?'
12Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.»
13Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.
14Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom.
15Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;
16ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»
17Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan;
18ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»
19Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»
20Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder.
21Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
22Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!»
23Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.
24En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste.
25Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'.
26Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare.
27Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. --
28Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;
29och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder,
30så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.
31Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete;
32men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»
33Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.»
34Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.»
35Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.»
36Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant.
37Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»
38Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.»
39Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom.
40Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.»
41Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad
42och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»
43Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom.
44Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.
45När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.
46Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.»
47Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom.
48Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?»
49Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»
50Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat.
51Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom.
52Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar.
53Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.»
54Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd.
55Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.
56Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.
57Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»
58Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.»
59Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»
60Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.
61Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
62Och han gick ut och grät bitterligen.
63Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom.
64De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?»
65Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.
66Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd
67och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke.
68Och om jag frågar, så svaren I icke.
69Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.»
70Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.»
71Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»
Förstå Karl XII Bibeln vs Swedish 1917 i Lukas 22
Karl XII Bibeln (SweKarlXII)
Karl XII:s bibel från 1703.
Swedish 1917
1917 års kyrkobibel - En klassisk svensk översättning med stor litterär betydelse.
Du ser en sida-vid-sida-jämförelse av Lukas 22 i Karl XII Bibeln och Swedish 1917. Att jämföra dessa två versioner kan hjälpa till att belysa nyanserna i originaltexten.
Key Comparison: Lukas 22:16
"Ty jag säger eder, att jag härefter icke skall äta deraf, tilldess det fullkomnadt varder i Guds rike."
"ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»"
