Lukas 19

¹Och han drog in, och gick igenom Jericho.

²Och si, der var en man, benämnd Zacheus; han var en öfverste för de Publicaner, och var rik;

³Och sökte efter att han skulle få se Jesum, ho han var; men han kom icke dess vid, för folkets skull; ty han var liten till växt.

⁴Så lopp han framföre, och steg upp uti ett mulbärträ, på det han skulle få se honom; ty hän skulle gå der fram.

⁵Och när Jesus kom till den platsen, såg han upp, och fick se honom, och sade till honom: Zachee, stig snarliga ned; ty i dag måste jag gästa i ditt hus.

⁶Han steg snarliga ned, och undfick honom gladeliga.

⁷Och när de det sågo, knorrade de alle, att han ingången var till att gästa när en syndare.

⁸Men Zacheus steg fram, och sade till Herran: Si, Herre, hälftena af mina ägodelar gifver jag de fattiga; och om jag hafver någon bedragit, det gifver jag fyradubbelt igen.

⁹Då sade Jesus till honom: I dag är desso huse salighet vederfaren; efter han är ock Abrahams son.

¹⁰Ty menniskones Son är kommen till att uppsöka och frälsa det som förtappadt var.

¹¹När de nu detta hörde, sade han ändå en liknelse, efter han var hardt när vid Jerusalem, och de mente att Guds rike skulle straxt uppenbaradt varda.

¹²Så sade han då: En ädla man for långt bort i främmande land, till att intaga sig ett rike, och komma igen.

¹³Då kallade han till sig tio sina tjenare, och fick dem tio pund, och sade till dem: Handler härmed, tilldess jag igen kommer.

¹⁴Men hans borgare hatade honom, och sände bådskap efter honom, sägande: Vi vilje icke, att denne skall råda öfver oss.

¹⁵Och det begaf sig, att han kom igen, och hade fått riket. Då böd han kalla de tjenare till sig, som han hade fått penningarna, att han måtte veta, huru hvar och en af dem handlat hade.

¹⁶Så kom den förste, och sade: Herre, ditt pund hafver förvärfvat tio pund.

¹⁷Och han sade till honom: Ack! du gode tjenare, uti en liten ting hafver du varit trogen; du skall hafva magt öfver tio städer.

¹⁸Och den andre kom, och sade: Herre, ditt pund hafver vunnit fem pund.

¹⁹Och han sade till honom: Var ock du sätter öfver fem städer.

²⁰Och den tredje kom, och sade: Herre, se här ditt pund, som jag hade bevarat uti en svetteduk.

²¹Jag var rädder för dig; ty du äst en sträng man; du tager det upp, som du icke hafver nederlagt, och uppskär det du icke hafver sått.

²²Sade han till honom: Af din egen mun dömer jag dig, du onde tjenare; visste du att jag är en sträng man, upptager det jag intet nederlade, och uppskär det jag intet sådde;

²³Hvi fick du då icke mina penningar in i vexlobänken; att, när jag komme, måtte jag ju kraft dem igen med ocker?

²⁴Och han sade till dem som der stodo: Tager det pundet ifrå honom och får honom, som hafver tio pund.

²⁵Då sade de till honom: Herre, han hafver tio pund.

²⁶Ty jag säger eder, att den som hafver, honom skall varda gifvet; och den som icke hafver, honom skall ock varda ifråtaget det han hafver.

²⁷Dock de mina ovänner, som icke ville att jag skulle råda öfver dem, leder hit, och dräper dem här för mig.

²⁸Och då han detta sagt hade, gick han dädan, och reste upp åt Jerusalem.

²⁹Och det begaf sig att, när han kom till Bethphage och Bethanien, vid det berget, som kallas Oljoberget, sände han två sina Lärjungar,

³⁰Sågandes: Går in i byn, som för eder ligger; när I kommen derin, skolen I finna en åsnafåla bunden, der ännu ingen menniska på suttit hafver; löser honom, och hafver honom hit.

³¹Och om någor frågar eder, hvi I lösen honom; så säger till honom: Ty Herren behöfver honom.

³²Så gingo de åstad, som sände voro, och funno, som han hade sagt dem.

³³Och när de löste fålan, sade hans herrar till dem: Hvi lösen I fålan?

³⁴Då sade de: Ty Herren behöfver honom.

³⁵Och de ledde honom till Jesum; lade sin kläder på fålan, och satte Jesum deruppå.

³⁶Och der han framfor, bredde de sin kläder på vägen.

³⁷Och då han när kom, och drog ned för Oljoberget, begynte hele hopen af hans Lärjungar med fröjd och höga röst lofva Gud, öfver alla de krafter som de sett hade,

³⁸Sågandes: Välsignad vare han, som kommer, en Konung i Herrans Namn; frid vare i himmelen, och ära i höjden.

³⁹Och någre ibland folket, som voro af de Phariseer, sade till honom: Mästar, näps dina Lärjungar.

⁴⁰Men han svarade, och sade till dem: Jag säger eder: Om de tigde, skulle stenarna ropa.

⁴¹Och då han kom fram, och fick se staden, gret han öfver honom.

⁴²Och han sade: Om du ock visste, hvad din frid tillhörer, så vorde du det visserliga i denna dinom dag betänkandes; men nu är det fördoldt för din ögon.

⁴³Ty den tid skall komma öfver dig, att dine ovänner skola dig belägga, och skansa kringom dig, och tränga dig på alla sidor.

⁴⁴Och de skola nederslå dig till jorden, och din barn som i dig äro; och de skola icke låta igen i dig sten på sten; derföre, att du icke känna kunde den tiden, der du uti sökt var.

⁴⁵Så gick han in i templet, och begynte utdrifva dem, som derinne sålde och köpte,

⁴⁶Sägandes till dem: Det är skrifvet: Mitt hus är ett bönehus; men I hafven det gjort till en röfvarekulo.

⁴⁷Och han lärde hvar dag i templet. Men de öfverste Presterna, och de ypperste ibland folket, sökte efter att de kunde förgöra honom;

⁴⁸Och de kunde icke finna, hvad de skulle göra; ty allt folket höll sig intill honom, och hörde honom.

Lukas 19

¹Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.

²Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för publikanerna och en rik man.

³Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till växten.

⁴Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram.

⁵När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus.»

⁶Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.

⁷Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för att gästa hos en syndare.»

⁸Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.

⁹Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son.

¹⁰Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.»

¹¹Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike strax skulle uppenbaras.

¹²Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka.

¹³Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer tillbaka.'

¹⁴Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd, åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss.»

¹⁵När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och en genom sin förvaltning hade förvärvat.

¹⁶Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.'

¹⁷Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.'

¹⁸Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.'

¹⁹Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem städer.'

²⁰Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk.

²¹Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har sått.'

²²Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke har sått?

²³Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.'

²⁴Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.'

²⁵De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.'

²⁶Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.

²⁷Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»

²⁸Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot Jerusalem.

²⁹När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna

³⁰och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den hit.

³¹Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så: 'Herren behöver den.'»

³²Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem.

³³Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I fålen?»

³⁴De svarade: »Herren behöver den.»

³⁵Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå.

³⁶Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen.

³⁷Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett;

³⁸och de sade: »Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!»

³⁹Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom: »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.»

⁴⁰Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.»

⁴¹Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den

⁴²och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.

⁴³Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor.

⁴⁴Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.»

⁴⁵Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne;

⁴⁶och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.»

⁴⁷Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att förgöra honom;

⁴⁸men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.