Lukas 17

¹Och han sade till sina Lärjungar: Det är omöjeligit, att icke skulle komma förargelser; men ve honom, genom hvilken de komma.

²Bättre vore honom, att en qvarnsten hängdes vid hans hals, och vorde kastad i hafvet, än han skulle förarga en af dessa små.

³Vakter eder. Om din broder bryter dig emot, så straffa honom, och om han bättrar sig, så förlät honom det.

⁴Och om han bryter dig emot sju resor om dagen, och han sju resor om dagen vänder sig om igen till dig, sägandes: Mig ängrar det; så förlåt honom.

⁵Och Apostlarna sade till Herran: Föröka oss trona.

⁶Då sade Herren: Om I haden trona såsom ett senapskorn, och säden till detta mulbärsträd: Ryck dig upp, och försätt dig i hafvet; då lydde det eder.

⁷Hvilken af eder hafver en tjenare, som går vid plogen, eller vaktar boskap, då han kommer hem af markene, att han säger till honom: Gack straxt, och sitt till bords;

⁸Utan säger han icke heldre till honom: Red till nattvarden, och uppskörta dig, och tjena mig medan jag äter och dricker; och sedan ät du och drick.

⁹Månn han tacka dem samma tjenarenom, att han gjorde som honom budet var? Nej, menar jag.

¹⁰Sammalunda ock I, när I hafven gjort allt det som eder budet är, så säger: Vi äre onyttige tjenare; vi hafve gjort det vi vorom pligtige att göra.

¹¹Och det begaf sig, då han gick till Jerusalem, for han midt igenom Samarien och Galileen.

¹²Och då han kom uti en by, mötte honom tio spitelske män, de stodo längt if rå;

¹³Och de upphöjde sina röst, sägande: Jesu Mästar, varkunna dig öfver oss.

¹⁴När han dem säg, sade han till dem: Går, och viser eder Presterna. Och hände sig, Vid de gingo, vordo de rene.

¹⁵Men en af dem, då han såg att han var ren vorden, kom han igen, och prisade Gud med höga röst;

¹⁶Och föll på sitt ansigte för hans fötter, tackandes honom; och han var en Samarit.

¹⁷Då svarade Jesus, och sade: Voro icke tio rene gjorde? Hvar äro då de nio?

¹⁸Ingen är funnen, som kom igen till att prisa Gud, utan denne främlingen;

¹⁹Och sade till honom: Statt upp, gäck, din tro hafver frälst dig.

²⁰Och då han frågad vardt af de Phariseer, när Guds rike komma skulle, svarade han dem, och sade: Guds rike kommer icke med utvärtes åthäfvor.

²¹Ej heller varder man sägande: Si här, eller, si der äret; ty si, Guds rike är invärtes i eder.

²²Och han sade till Lärjungarna: Den tid skall komma, att I skolen begära se en af menniskones Sons dagar, och I skolen icke få sen.

²³Och de skola säga till eder: Si här, si der; går icke åstad, och följer icke heller.

²⁴Ty såsom ljungelden ljungar ofvan ar himmelen, och lyser öfver allt det under himmelen är; alltså skall ock menniskones Son vara på sin dag.

²⁵Men tillförene måste han mycket lida, och förkastas af detta slägtet.

²⁶Och såsom det skedde uti Noe tid, så skall det ock ske uti menniskones Sons dagar.

²⁷De äto, drucko; män togo hustrur, och qvinnor gåfvos mannom, intill den dagen då Noe gick in i arken; och floden kom, och förgjorde dem alla.

²⁸Sammalunda ock, såsom det skedde uti Loths tid; de äto, drucko, köpte, sålde, planterade, byggde.

²⁹Men den dagen, då Loth gick ut af Sodorna, regnade eld och svafvel af himmelen, och förgjorde dem alla.

³⁰Efter det sättet varder det ock gåendes på den dagen, när menniskones Son skall uppenbaras.

³¹På den dagen, den som är på taket, och hans boting i huset, han stige icke neder till att taga dem; sammalunda ock, den i markene är, gånge icke tillbaka igen efter det han left hafver.

³²Kommer ihåg Loths hustru.

³³Hvilken som far efter att förvara sin själ, han skall mista henne; och den som mister henne, han fordrar henne till lifs.

³⁴Jag säger eder: I den natten skola två ligga uti ene säng; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

³⁵Två skola mala tillhopa; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

³⁶Två skola vara i markene; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

³⁷Då svarade de, och sade till honom: Hvar då, Herre? Sade han till dem: Der som åtelen är, dit församlas ock örnarna.

Lukas 17

¹Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma!

²För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa små.

³Tagen eder till vara! Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han då ångrar sig, så förlåt honom.

⁴Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så skall du förlåta honom.»

⁵Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.»

⁶Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skullen I kunna säga till detta mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig i havet', och det skulle lyda eder.

⁷Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem från marken: 'Gå du nu strax till bords'?

⁸Säger han icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka'?

⁹Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev honom befallt?

¹⁰Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra.'»

¹¹Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen mellan Samarien och Galileen.

¹²Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män. Dessa stannade på avstånd

¹³och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.»

¹⁴När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena.

¹⁵Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit botad, och prisade Gud med hög röst

¹⁶och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Och denne var en samarit.

¹⁷Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var äro de nio?

¹⁸Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud, utom denne främling?»

¹⁹Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde. Din tro har frälst dig.»

²⁰Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen,

²¹ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

²²Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det.

²³Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter.

²⁴Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hand dag.

²⁵Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte.

²⁶Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar:

²⁷människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans.

²⁸Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde,

²⁹men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans,

³⁰alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras.

³¹Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset, han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är ute på marken vända tillbaka.

³²Kommen ihåg Lots hustru.

³³Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men den som mister det, han skall rädda det.

³⁴Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar.

³⁵Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen, den andra skall lämnas kvar.»

³⁶Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»

³⁷