Job 4

¹Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

²Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

³Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

⁴Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

⁵Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

⁶Ja, der är nu din (Guds) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

⁷Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

⁸Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

⁹Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

¹⁰Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

¹¹Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

¹²Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

¹³Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

¹⁴Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

¹⁵Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

¹⁶Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

¹⁷Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

¹⁸Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

¹⁹Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

²⁰Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

²¹Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»