Job 3 Jämförelse: Karl XII Bibeln vs Swedish 1917

Job 3

¹Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;

²Utbrast, och sade:

³Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.

⁴Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.

⁵Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.

⁶Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.

⁷Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.

⁸De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.

⁹Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;

¹⁰Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.

¹¹Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?

¹²Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?

¹³Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;

¹⁴Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;

¹⁵Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;

¹⁶Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.

¹⁷Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.

¹⁸Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.

¹⁹Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.

²⁰Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;

²¹(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;

²²De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena;)

²³Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?

²⁴Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.

²⁵Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.

²⁶Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.

Job 3

¹Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

²Job tog till orda och sade:

³Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

⁴Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

⁵Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

⁶Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

⁷Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

⁸Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

⁹Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

¹⁰eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

¹¹Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

¹²Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

¹³Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

¹⁴vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

¹⁵ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

¹⁶eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

¹⁷Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

¹⁸där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

¹⁹Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

²⁰Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

²¹åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

²²åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

²³varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

²⁴Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

²⁵ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

²⁶Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.