Romarbrevet 11

¹Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och av Benjamins stam.

²Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känt av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med dessa ord:

³»Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv»?

⁴Och vad får han då för svar av Gud? »Jag har låtit bliva kvar åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal.»

⁵Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nåd.

⁶Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.

⁷Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava blivit förstockade.

⁸Så är ju skrivet: »Gud har givit dem en sömnaktighetens ande, ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra med; så är det ännu i dag.»

⁹Och David säger: »Må deras bord bliva dem till en snara, så att de bliva fångade; må det bliva dem till ett giller, så att de få sin vedergällning.

¹⁰Må deras ögon förmörkas, så att de icke se; böj deras rygg alltid.»

¹¹Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att de själva skola »uppväckas till avund».

¹²Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva!

¹³Men till eder, I som ären av hednisk börd, säger jag: Eftersom jag nu är en hedningarnas apostel, håller jag mitt ämbete högt --

¹⁴om jag till äventyrs så skulle kunna »uppväcka avund» hos dem som äro mitt kött och blod och frälsa några bland dem.

¹⁵Ty om redan deras förkastelse hade med sig världens försoning, vad skall då deras upptagande hava med sig, om icke liv från de döda?

¹⁶Om förstlingsbrödet är heligt, så är ock hela degen helig; och om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.

¹⁷Men om nu några av grenarna hava brutits bort, och du, som är av ett vilt olivträd, har blivit inympad bland grenarna och med dem har fått delaktighet i det äkta olivträdets saftrika rot,

¹⁸så må du icke därför förhäva dig över grenarna. Nej, om du skulle vilja förhäva dig, så besinna att det icke är du som bär roten, utan att roten bär dig.

¹⁹Nu säger du kanhända: »Det var för att jag skulle bliva inympad som en del grenar brötos bort.»

²⁰Visserligen. För sin otros skull blevo de bortbrutna, och du får vara kvar genom din tro. Hav då inga högmodiga tankar, utan lev i fruktan.

²¹Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, så skall han icke heller skona dig.

²²Se alltså här Guds godhet och stränghet: Guds stränghet mot dem som föllo och hans godhet mot dig, om du nämligen håller dig fast vid hans godhet; annars bliver också du borthuggen.

²³Men jämväl de andra skola bliva inympade, om de icke hålla fast vid sin otro; Gud är ju mäktig att åter inympa dem.

²⁴Ty om du har blivit borthuggen från ditt av naturen vilda olivträd och mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, huru mycket snarare skola då icke dessa kunna inympas i sitt eget äkta olivträd, det som de efter naturen tillhöra!

²⁵Ty för att I, mina bröder, icke skolen hålla eder själva för kloka, vill jag yppa för eder denna hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in;

²⁶och så skall hela Israel bliva frälst, såsom det är skrivet: »Från Sion skall förlossaren komma, han skall skaffa bort all ogudaktighet från Jakob.

²⁷Och när jag borttager deras synder, då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem.»

²⁸Se vi nu på evangelium, så äro de hans ovänner, för eder skull; men se vi på utkorelsen, så äro de hans älskade, för fädernas skull.

²⁹Ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud icke ångra.

³⁰Såsom I förut voren ohörsamma mot Gud, men nu genom dessas ohörsamhet haven fått barmhärtighet,

³¹så hava nu ock dessa varit ohörsamma, för att de, genom den barmhärtighet som har vederfarits eder, också själva skola få barmhärtighet.

³²Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan förbarma sig över dem alla.

³³O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar!

³⁴Ty »vem har lärt känna Herrens sinne, eller vem har varit hans rådgivare?

³⁵Eller vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen?»

³⁶Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen.

Romarbrevet 11

¹Så säger jag nu: Hafver Då Gud bortkastat sitt folk? Bort det; ty jag är ock en Israelit, af Abrahams säd, af Benjamins slägte.

²Gud hafver icke bortkastat sitt folk, som han hade föresett tillförene. Eller veten I icke hvad Skriften säger om Elias? huru han går fram för Gud emot Israel, och säger:

³Herre, de hafva dräpit dina Propheter, och hafva slagit ned din altare; och jag är allena igenblifven, och de fara efter mitt lif.

⁴Men hvad säger honom Guds svar? Jag hafver mig igenleft sjutusend män, som icke hafva böjt sin knä för Baal.

⁵Är det nu af nåd, så är det icke af gerningom; annars vore nåd icke nåd; är det ock af gerningom, så är det nu icke nåd; annars är gerning icke gerning. Är det nu af nåd, så är det icke af gerningom; annars vore nåd icke nåd; är det ock af gerningom, så är det nu icke nåd; annars är gerning icke gerning.

⁶

⁷Huru äret då? Det Israel söker, det får han icke; men utkorelsen får det; de andre äro förblindade;

⁸Såsom skrifvet är: Gud hafver gifvit dem en förbittrad anda; ögon, att de icke se skola, och öron, att de icke höra skola allt härtilldags.

⁹Och David säger: Låt deras bord varda en snaro, och till bekajelse, och till förargelse, och dem till deras rätta lön.

¹⁰Varde deras ögon förblindad, att de icke se; och böj deras rygg alltid.

¹¹Så säger jag nu: Hafva de då fördenskull stött sig, att de skulle falla? Bort det; men af deras fall hände Hedningomen salighet, på det att han dermed skulle uppväcka dem till nit.

¹²Är nu deras fall verldenes rikedom, och deras förminskelse är Hedningarnas rikedom; huru mycket mer deras fullhet?

¹³Eder Hedningomen säger jag: Efter det jag är Hedningarnas Apostel, prisar jag mitt ämbete;

¹⁴Om jag kunde någorledes uppväcka dem, som mitt kött äro, till nit, och göra några saliga af dem.

¹⁵Är förstlingen helig, så är ock väl hele degen helig och om roten är helig, så äro ock qvistarna helige. Är förstlingen helig, så är ock väl hele degen helig och om roten är helig, så äro ock qvistarna helige.

¹⁶

¹⁷Om nu någre af qvistarna äro afbrutne, och du, som var ett vildoljoträ, blef der inympad igen, och äst vorden delaktig af oljoträns rot och fetma;

¹⁸Så beröm dig icke emot qvistarna. Om du berömmer dig, så bär ju icke du roten a, utan roten bär dig.

¹⁹Så säger du då: Qvistarna äro afbrutne, på det jag skulle inympas.

²⁰Sant säger du; de äro af brutne för otrones skull; men du äst ståndandes genom trona; var icke för stolt i ditt sinne, utan var i räddhåga.

²¹Ty hafver Gud de naturliga qvistar icke skonat, se till, att han icke heller skonar dig.

²²Så se nu här Guds godhet och stränghet; strängheten på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du blifver i godhetene; annars varder du ock afhuggen,;

²³Och de inympas igen, om de icke blifva i otrone; ty Gud är mägtig äter inympa dem.

²⁴Ty äst du af ett naturligit vildoljoträ afhuggen, och förutan naturen inympad uti ett sannskyldigt oljoträ; huru mycket mer måga de, som naturlige qvistar äro, inympas uti sitt eget oljoträ?

²⁵Och så varder hele Israel salig; såsom skrifvet är: Af Zion skall den komma som fria skall, och afvända ogudaktigheten af Jacob. Och så varder hele Israel salig; såsom skrifvet är: Af Zion skall den komma som fria skall, och afvända ogudaktigheten af Jacob.

²⁶

²⁷Och detta är mitt Testament med dem, då jag borttager deras synder.

²⁸Efter Evangelium håller jag dem för ovänner, för edra skull; men efter utkorelsen hafver jag dem kär, för fädernas skull.

²⁹Ty Guds gåfvor och kallelse äro sädana, att han kan dem icke ångra.

³⁰Ty såsom ock I fordom icke trodden på Gud, och hafven dock nu öfver deras otro fått barmhertighet;

³¹Så hafva ock nu de icke velat tro på den barmhertighet, som eder vederfaren är, att dem måtte ock barmhertighet vederfaras.

³²Ty Gud hafver allt beslutit under otro, på det han skall förbarma sig öfver alla.

³³O! hvilken djuphet af den rikedom, som är både i Guds visdom och kunskap; huru obegripelige äro hans domar, och oransakelige hans vägar.

³⁴Ty ho hafver känt Herrans sinne? Eller ho hafver varit hans rådgifvare?

³⁵Ty af honom, och igenom honom, och i honom äro all ting; honom vare ära i evighet. Amen. Ty af honom, och igenom honom, och i honom äro all ting; honom vare ära i evighet. Amen.

³⁶