Hebreerbrevet 9

¹Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom.

²Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det heliga».

³Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas »det allraheligaste»,

⁴med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor.

⁵Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala.

⁶Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till gudstjänsten,

⁷men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv och för folkets ouppsåtliga synder.

⁸Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd.

⁹Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin gudstjänst,

¹⁰utan allenast äro utvärtes stadgar -- de såväl som föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar -- stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre ordning.

¹¹Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är,

¹²gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.

¹³Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet,

¹⁴huru mycket mer skall icke Kristi blod -- då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud -- rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden!

¹⁵Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra förbundet.

¹⁶Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som har gjort testamentet är död.[1]

¹⁷Först genom döden bliver ju ett testamente giltigt, varemot det icke äger gällande kraft, så länge den som har gjort det ännu lever.

¹⁸Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan blod.

¹⁹Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar, tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl själva boken som allt folket

²⁰och sade: »Detta är förbundets blod, det förbunds som Gud har stadgat för eder.»

²¹Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de ting som hörde till gudstjänsten.

²²Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.

²³Alltså var det nödvändigt att avbilderna av de himmelska tingen renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste renas genom bättre offer än dessa.

²⁴Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort med händer, och som allenast är en efterbildning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo.

²⁵Ej heller har han gått ditin, för att många gånger offra sig själv, såsom översteprästen år efter år går in i det allraheligaste, med blod som icke är hans eget.

²⁶Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden.

²⁷Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas,

²⁸så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning. [1] Grundtexten har i v. 15 f. samma uttryck för testamente och förbund.

Hebreerbrevet 9

¹Hade och wäl det första sina rätter, och gudstjenst, och utwärtes helighet.

²Ty det främre tabernaklet war der uppsatt; uti hwilket woro ljusastakarna, och bordet, och skådobröden; och detta kallades det heliga.

³Men bak den andra förlåten war det tabernaklet, som man kallade det allraheligaste;

⁴Hwilket hade det gyllene rökelsekaret, och testamentets ark, på alla sidor beslagen med guld; uti hwilken war det gyllene ämbar, der det himmelsbrödet uti war, och Aarons staf, som blomstrats hade, och testamentets taflor;

⁵Men der ofwan uppå woro härlighetens Cherubim, som öfwerskyggde nådastolen; af hwilka stycken på denna tid icke besynnerligen är sägandes.

⁶Då nu detta så beredt war, gingo presterna alltid in i det främre tabernaklet, och uträttade gudstjensten.

⁷Men uti det andra gick allenast den öfwerstepresten; en tid om året; icke utan blod, det han offrade för sina egna, och för folkens synder:

⁸Der den Helige Ande med betydde, att helighetens wäg ändå icke uppenbar war, medan det första tabernaklet stod.

⁹Hwilket war en liknelse i den tiden, i hwilken gåfwor och offer offrades, och kunde icke göra honom fullkommen, efter samwetet, som den gudstjensten gjorde,

¹⁰Allenast med mat och dryck, och mångahanda twagning, och utwärtes helighet, som pålagda woro, intill bättringens tid.

¹¹Men Christus är kommen, att Han skall wara Öfwerseprest till det tillkommande goda; genom ett större och fullkomligare tabernakel, det med händer icke gjordt är, det är, det icke så bygdt är;

¹²Icke heller genom bockablod, eller kalfwablod: utan Han är genom sitt eget blod en resa ingången uti det heliga, och hafwer funnit en ewig förlossning.

¹³Ty hafwer oxablod och bockablod, och strödd aska af kon helgat de orena, till köttslig renhet:

¹⁴Huru mycket mer skall Christi blod, som hafwer sig sjelf obesmittad, genom den Heliga Anda, Gudi offrat, rena wårt samwete af de döda gerningar, till att tjena lefwande Gud.

¹⁵Derföre är Han ock Nya Testamentets Medlare ; på det de, som kallade äro, skulle få det ewiga arfwets löfte, i det, att Hans död gick der emellan , till förlossning ifrån de öfwerträdelser, som under det förra Testamentet woro.

¹⁶Ty hwar ett testamente är, måste ock hans död med wara, som testamentet gjorde.

¹⁷Ty testamentet blifwer gildt genom döden; annars hafwer det ännu ingen makt, så länge han lefwer, som testamentet gjorde.

¹⁸Derföre war ock icke det första stiktadt utan blod.

¹⁹Ty då Moses allt folket föregifwit hade hwart och ett budord efter lagen, tog han kalfwablod och bockablod, med watten, och purpurull, och isop, ock bestänkte boken, och allt folket;

²⁰Och sade: Detta är Testamentets blod, det Gud hafwer eder bjudit.

²¹Och desslikes tabernaklet, och alla käril, der gudstjenst plägade med göras, bestänkte Han sammalunda med blod.

²²Och warda mest all ting efter lagen rena gjorda i blod; och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse.

²³Så är nu af nöden, att de himmelska tings eftersyner skola med sådant renade warda: men de himmelska tingen måste bättre offer hafwa än dessa woro.

²⁴Ty Christus är icke ingången i det heliga, som med händer gjort är, hwilket är en eftersyn till det sanskyldiga, utan in uti sjelfwa himmelen, på det Han skall nu wara i Guds åsyn för oss.

²⁵Icke att han skall ofta offra sig, såsom öfwerstepresten gick hwart år in uti det heliga med annans blod.

²⁶Sjelf måste Han skolat ofta lida, af werldens begynnelse; men nu, på werldens ändalykt, är Han en gång uppenbarad, genom sitt eget offer, till att borttaga synden.

²⁷Och såsom menniskorna är förelagdt en gång dö, men sedan domen,

²⁸Så är ock Christus en resa offrad, till att borttaga mången mans synder: men en annan gång skall Han låta se sig utan synd dem, som Honom wänta, till salighet.