Hebreerbrevet 10

¹Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana.

²Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon synd, sedan de en gång hade blivit renade.

³Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd.

⁴Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder.

⁵Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig;

⁶i brännoffer och syndoffer fann du icke behag.

⁷Då sade jag: 'Se, jag kommer -- i bokrullen är skrivet om mig -- för att göra din vilja, o Gud.'»

⁸Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag» -- och dock frambäras de efter lagen --

⁹säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.» Så tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället.

¹⁰Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad.

¹¹Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna borttaga synder;

¹²men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna, sitter han för beständigt på Guds högra sida

¹³och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda honom till en fotapall».

¹⁴Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade.

¹⁵Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss. Ty sedan Herren hade sagt:

¹⁶»Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem»;

¹⁷och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall jag aldrig mer komma ihåg.»

¹⁸Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer något offer för synd.

¹⁹Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod,

²⁰i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten -- det är genom sitt kött --

²¹och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus,

²²så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten.

²³Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast.

²⁴Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar;

²⁵låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra -- detta så mycket mer som I sen huru »dagen» nalkas.

²⁶Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder,

²⁷utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld som skall förtära motståndarna.

²⁸Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet;

²⁹huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent -- det i vilket han har blivit helgad -- och som smädar nådens Ande!

³⁰Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.»

³¹Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.

³²Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp

³³och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant.

³⁴Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande.

³⁵Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön.

³⁶I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är.

³⁷Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja;

³⁸och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom».

³⁹Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.

Hebreerbrevet 10

¹Ty lagen hafwer skuggan af det tillkommande goda, och icke sjelfwa warelsen. Årligen måste man offra alltid enahanda offer, och kan icke göra dem fullborda, som det offra.

²Annars hade det återwändt offras: efter de, som så offra, hade sedan intet samwete haft af synder, när de hade en resa warit rene gjorde.

³Utan dermed sker en åminnelse på synderna hwart år.

⁴Ty omöjligt är genom oxablod och bockablod borttaga synder.

⁵Derföre, då Han kommer i werlden, säger Han: Offer och gåfwor hafwer du icke welat; men kroppen hafwer du mig beredt.

⁶Bränneoffer och syndoffer behaga dig icke.

⁷Då sade jag: Si, jag kommer; i boken är skrifwet om mig, att jag skall göra din wilja, o Gud.

⁸Tillförene då Han sade: Offer och gåfwor, bränneoffer och syndoffer hafwer du icke welat; icke behaga de dig heller, hwilka efter lagen offras;

⁹Då sade Han: Si jag kommer, till att göra, o Gud, din wilja. Der tager Han det första bort, att Han det andra insätta skall.

¹⁰I hwilken wilja wi helgade äro en resa, genom JEsu Christi kropps offer.

¹¹Och hwar och en prest är insatt, att han dagligen skall sköta gudstjensten, och ofta offra enahanda offer, hwilka aldrig kunna borttaga synder.

¹²Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, det ewinnerligen gäller, sitter Han på Guds högra hand.

¹³Och wäntar nu, till dess Hans owänner lagde warda Honom till en fotapall.

¹⁴Ty med ett offer hafwer Han ewinnerligen fullkomnat dem, som helige warda.

¹⁵Det betygar oss ock den Helige Ande, ty då Han tillförene sagt hade:

¹⁶Det är det Testamentet, som jag dem göra will, efter de dagar, säger HERren: jag will gifwa min lag i deras hjerta, och i deras sinne will jag skrifwa dem.

¹⁷Och deras synder och orättfärdighet will jag icke mer ihågkomma.

¹⁸Der nu sådan förlåtelse är, der är icke mer offer för synder.

¹⁹Efter wi nu hafwa, käre bröder, frihet till att ingå uti det heliga, genom JEsu blod.

²⁰Hwilken Han oss beredt hafwer till en ny och lefwande wäg, genom förlåten, det är, genom sitt kött.

²¹Och hafwa en Öfwersteprest öfwer Guds hus;

²²Så låt oss framgå, med ett sannskyldigt hjerta, uti en fullkomlig tro, bestänkte i hjertan ifrån ett ondt samwete, och twagne om kroppen med rent watten.

²³Och låt oss hålla hoppets bekännelse owikligen; ty Han är trofast, som det lofwat hafwer.

²⁴Och låt oss akta på oss inbördes, till att uppwäcka till kärlek och goda gerningar.

²⁵Icke öfwergifwande wår församling, såsom somlige för sed hafwa, utan förmaner eder inbördes, och det dess mer, att I sen huru dagen nalkas.

²⁶Ty om wi sjelfwiljande synda, sedan wi förstått hafwa sanningen, då står oss intet offer igen för synderna.

²⁷Utan en förskräcklig domens förbidelse, och eldens nit, som motståndarena förtära skall.

²⁸Ho som bryter Mose lag, han måste dö utan barmhertighet, efter tu eller tre wittnen.

²⁹Huru mycket större näpst, menen I, förtjenar den, som Guds Son förtrampar, och Testamentets blod såsom orent aktar, genom hwilket Han helgad är, och försmäder nådens Anda?

³⁰Ty wi känna den som sade: Hämden är min; jag skall wedergälla det, säger HERren. Och åter: HERren skall döma sitt folk.

³¹Det är gräseligt falla uti lefwandes Guds händer.

³²Men kommer ihåg de framlidna dagar, i hwilka I upplyste woren, och stoden en stor törning i bedröfwelsen.

³³En dels, då I sjelfwe genom hädelse och bedröfwelse ett widunder worden; och en dels, då I sällskap haden med dem, som det så går.

³⁴Ty I hafwen delaktige warit af de bedröfwelser, som af mina bojor gingo, och med fröjd lidit edra egodelars försköfling, wetande, att I när eder sjelfa bättre och blifwande egodelar hafwen i himmelen.

³⁵Så kaster icke nu bort eder tröst, som en stor lön hafwer.

³⁶Ty tålamodet är eder behof; på det I mågen göra Guds wilja, och få det, som lofwat är.

³⁷Ty ännu en liten tid, så kommer den som komma skall, och fördröjer icke.

³⁸Men den rättfärdige skall lefwa af tron; och hwilken sig undandrager, han skall icke behaga min själ.

³⁹Men wi äro icke de, som oss undandrage till förtappelse; utan af dem som tro, och frälsa själen.