Hebreerbrevet 6

¹Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,

²med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.

³Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.

⁴Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,

⁵och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter,

⁶men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.

⁷Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.

⁸Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.

⁹Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.

¹⁰Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.

¹¹Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,

¹²så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.

¹³Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --

¹⁴och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»

¹⁵Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

¹⁶Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

¹⁷Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.

¹⁸Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

¹⁹I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,

²⁰dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

Hebreerbrevet 6

¹Derföre wilje wi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett christeligt lefwerne, och taga det före, som till fullkomligheten drager: icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till tron på Gud;

²Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den ewiga domen.

³Och det wilje wi göra, om Gud annars det tillstäder.

⁴Ty det är omöjligt, att de som en gång upplyfte äro, och smakat hafwa den himmelska gåfwan, och delaktige wordne äro af den Heliga Anda;

⁵Och smakat hafwa det goda Guds ord, och den tillkommande werldens kraft:

⁶Om de affalla, och på nytt sig sjelfwom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring.

⁷Ty jorden som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqwäma örter, som henne bruka, hon får wälsignelse af Gud.

⁸Men den törne och tistel bär, hon är oduglig, och närmast förbannelsen; hwilkens ändalykt är, att hon skall brännas.

⁹Men wi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det saligheten närmare är; ändock wi så tala.

¹⁰Ty Gud är icke orättwis, att Han förgäter eder gerning och arbete i kärleken, som I bewisat hafwer på Hans namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen.

¹¹Men wi begäre, att hwar och en af eder densamma flit bewisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan.

¹²Att I cke tröge blifwen, utan deras efterföljare, som genom tron och långmodighet få det arf, som utlofwadt är.

¹³Ty när Gud lofwade Abraham, då Han ingen större hade, der Han wid swärja kunde, swor Han wid sig sjelf,

¹⁴Och sade: Sannerligen, jag will wälsigna dig, och föröka dig.

¹⁵Ock så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofwadt war.

¹⁶Ty menniskorna swärja wid den der större är än de; och dem emellan blifwer en ände på alla trätor, om det stadfäst blifwer med en ed.

¹⁷Men då Gud wille rikeligen bewisa arfwingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade Han der en ed uppå:

¹⁸Att wi genom tu owikeliga ting, i hwilka omöjligt är, att Gud ljuga skulle , en stark tröst hafwa skulle, wi som dertill flytt hafwa, att wi måtte få det hopp, som tillbjudet är;

¹⁹Hwilket wi hålla såsom ett säkert och fast wår själs ankare; det ock ingår intill det, som innanför förlåten är.

²⁰Dit Förelöparen för oss ingången är, JEsus, en Öfwersteprest worden till ewig tid, efter Melchisedeks sätt.