Hebreerbrevet 4 Jämförelse: Swedish 1917 vs Karl XII Bibeln

Hebreerbrevet 4

¹Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen.

²Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det.

³Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt ifrån den tid då världen var skapad.

⁴Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade på sjunde dagen från alla sina verk»;

⁵här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.»

⁶Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den, och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin ohörsamhets skull icke kommo ditin,

⁷så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.»

⁸Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava talat om en annan, senare dag.

⁹Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk.

¹⁰Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från sina verk, likasom Gud från sina.

¹¹Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande exempel på ohörsamhet.

¹²Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.

¹³Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra räkenskap.

¹⁴Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla fast vid bekännelsen.

¹⁵Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd.

¹⁶Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt tid.

Hebreerbrevet 4

¹Så låt oss nu frukta, att wi icke försumme det löfte, som är, att wi skole ingå i Hans rolighet; och att ibland oss icke någon tillbaka blifwer.

²Ty det är ock oss förkunnadt, så wäl som dem; men det halp dem intet, att de hörde ordet; efter de som hörde, satte der icke tro till.

³Ty wi, som tro, ingå i roligheten; som Han sade: Såsom jag swor i min wrede, de skola icke ingå i min rolighet; der dock de werk fullbordade woro af werldens begynnelse.

⁴Ty Han sade enstäds om den sjunde dagen alltså: Och Gud hwilade på sjunde dagen af all sin werk.

⁵Och åter nu här: De skola icke ingå i min rolighet.

⁶Efter det är ännu för handen, att somlige skola der ingå, och de, som det i förstone bebådadt wardt, äro icke komne dertill, för otrons skull;

⁷Lägger Han åter en dag före, efter så lång tid, och säger genom David: I dag, såsom sagdt är, i dag, om I hören Hans röst, så förhärder icke edra hjertan.

⁸Ty om Josue hade kommit dem till rolighet, hade han ingalunda om en annan dag sedan sagt.

⁹Derföre står Guds folk en rolighet tillbaka.

¹⁰Ty den som ingången är uti Hans rolighet, han hafwer ock fått hwila af sina werk, såsom Gud af sina.

¹¹Så winnläggom oss nu, att wi måge inkomma uti denna roligheten, på det icke någon skall falla uti samma otros efterdömelse.

¹²Ty Guds ord är lefwande, och kraftigt, och skarpare än något twäeggat swärd: och går igenom, till dess det åtskiljer själ och anda, och märg och ben; och är en domare öfwer tankar och hjertans uppsåt.

¹³Och för Honom är intet kreatur osynligt: utan all ting äro blott och uppenbar för Hans ögon : om Honom tale wi.

¹⁴Efter wi nu hafwe en stor Öfwersteprest, JEsum Guds Son, som i himmelen faren är, så låt oss hålla bekännelsen.

¹⁵Ty wi hafwe icke en Öfwersteprest, som icke kan warkunna sig öfwer wår swaghet; utan den som frestad är i all ting, likasom wi, dock utan synd.

¹⁶Derföre låt oss trösteliga framgå till nådastolen: att wi måge få barmhertighet, och finna nåd, på den tid oss hjelp behöfwes.