Första Tessalonikerbrevet 2

¹I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi begynte vårt arbete hos eder.

²Nej, fastän vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.

³Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i villfarelse eller i orent uppsåt, ej heller sker det med svek;

⁴utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom som prövar våra hjärtan.

⁵Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I, ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss vinning -- Gud är vårt vittne.

⁶Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller av andra,

⁷fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina späda barn.

⁸I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra liv för eder, ty I haden blivit oss kära.

⁹I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium, strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till tunga.

¹⁰I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo oss mot eder, I som tron.

¹¹Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en av eder, såsom en fader sina barn,

¹²och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.

¹³Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett ord som ock är verksamt i eder som tron.

¹⁴I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen. Ty I haven av edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av judarna --

¹⁵av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla människor,

¹⁶i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att dessa kunna bliva frälsta. Så uppfylla de alltjämt sina synders mått. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.

¹⁷Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder -- visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke till hjärtat -- hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se edra ansikten och känt stor åstundan därefter.

¹⁸Ty vi hava varit redo att komma till eder -- jag, Paulus, för min del både en och två gånger -- men Satan har hindrat oss.

¹⁹Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I?

²⁰Ja, I ären vår ära och vår glädje.

Första Tessalonikerbrevet 2

¹Käre bröder, I weten sjelfwe wår ingång til eder, at han war icke fåfäng:

²Utan, såsom wi tilförene hade lidit, och försmådde warit uti Philippis, som I veten, worom wi ändå wid god tröst i wårom Gud, til at tala när eder Guds Ewangelium, med mycken kämpning.

³Ty wår förmaning war icke til willfarelse, icke heller til orenlighet, icke heller med list:

⁴Utan, såsom wi af Gudi bepröfwade worom, at oss Ewangelium betrodt är til at predika, så talom wi: icke såsom wi wille täckas menniskom, utan Gudi, den der pröfwar wår hjerta.

⁵Ty wi hafwe icke umgått med smekligom ordom, såsom I weten, icke heller med tilfälle til girighet; Gud är dess wittne.

⁶Hafwom icke heller sökt pris af menniskom, hwarken af eder, eller androm.

⁷Ändock wi wäl hadom haft magt at förtunga eder, såsom Christi Apostlar; men wi worom milde när eder, lika som en amma fostrar sin barn.

⁸Så hafwom wi hjertans lust haft til eder, at dela med eder, icke allenast Guds Ewangelium, utan ock wårt eget lif; ty I ären oss käre wordne.

⁹I minnens wäl, käre bröder, wårt arbete och wår mödo; ty dag och natt arbetade wi, på det wi ingen af eder skulle förtunga; och predikadom ibland eder Guds Ewangelium.

¹⁰Dess ären I wittne, och Gud, huru heliga, huru rättfärdeliga och ostraffeliga wi umgingom med eder, som trodden.

¹¹Såsom I weten, at wi, såsom en fader sin barn, hafwe förmanat och tröstat hwar och en ibland eder;

¹²Och betygat, at I wärdeliga skullen wandra för Gudi, den eder kallat hafwer til sitt rike och härlighet.

¹³För hwilket wi ock utan återwändo tackom Gudi, at då I anammaden af oss det predikade ordet om Gud, anammaden I det icke såsom menniskors ord, utan såsom det sannerliga är, som Guds ord, hwilken ock werkar i eder, som tron.

¹⁴Ty I ären wordne, käre bröder, de Guds församlingars efterföljare, som uti Judeen äro, i Christo JEsu, at I detsamma lidit hafwen af edra egna fränder, som de af Judomen.

¹⁵Hwilke ock HERran JEsum dråpo, och sina egna Propheter, och hafwa förföljt oss, och täckas icke Gudi, och allom menniskom äro de emot:

¹⁶Förbjuda oss underwisa Hedningomen, dermed de skola salige warda, på det de skola fullkomna sina synder alltid; ty wreden är kommen öfwer dem intil ändan.

¹⁷Men wi, käre bröder, sedan wi til någon tid hade mist eder efter ansigtet, och icke efter hjertat, hafwe wi dess mer hastat til at se edart ansigte, med stor begärelse.

¹⁸Derföre hadom wi welat komma til eder, (jag Paulus) twå resor; och Satanas hafwer oss förhindrat.

¹⁹Ty hwad är wårt hopp, eller fröjd, eller kronan til wår berömelse? Ären ock icke I det, för warom HERra JEsu Christo i hans tilkommelse?

²⁰I ären ju wår pris och fröjd.