Första Korintierbrevet 15

¹Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu stån kvar i,

²genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid -- om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro.

³Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna,

⁴och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje dagen, enligt skrifterna,

⁵och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv.

⁶Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade.

⁷Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.

⁸Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid ett ofullgånget foster.

⁹Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling.

¹⁰Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla -- dock icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.

¹¹Det må nu vara jag eller de andra, så är det på det sättet vi predika, och på det sättet I haven kommit till tro.

¹²Om det nu predikas om Kristus att han har uppstått från de döda, huru kunna då somliga bland eder säga att det icke finnes någon uppståndelse från de döda?

¹³Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda, då har icke heller Kristus uppstått.

¹⁴Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng, då är ock eder tro fåfäng;

¹⁵då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava vittnat mot Gud att han har uppväckt Kristus, som han icke har uppväckt, om det är sant att döda icke uppstå.

¹⁶Ja, om döda icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått.

¹⁷Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder.

¹⁸Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat i Kristus.

¹⁹Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp, och därav intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor.

²⁰Men nu har Kristus uppstått från de döda, såsom förstlingen av de avsomnade.

²¹Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse.

²²Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande.

²³Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.

²⁴Därefter kommer änden, då när han överlämnar riket åt Gud och Fadern, sedan han från andevärldens alla furstar och alla väldigheter och makter har tagit all deras makt.

²⁵Ty han måste regera »till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter».

²⁶Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt;

²⁷ty »allt har han lagt under hans fötter». Men när det heter att »allt är honom underlagt», då är uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom.

²⁸Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så skall Gud bliva allt i alla.

²⁹Vad kunna annars de som låta döpa sig för de dödas skull vinna därmed? Om så är att döda alls icke uppstå, varför låter man då döpa sig för deras skull?

³⁰Och varför undsätta vi oss själva var stund för faror?

³¹Ty -- så sant jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av eder, mina bröder -- jag lider döden dag efter dag.

³²Om jag hade tänkt såsom människor pläga tänka, när jag i Efesus kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om döda icke uppstå -- »låtom oss då äta och dricka, ty i morgon måste vi dö».

³³Faren icke vilse: »För goda seder dåligt sällskap är fördärv.»

³⁴Vaknen upp till rätt nykterhet, och synden icke. Somliga finnas ju, som leva i okunnighet om Gud; eder till blygd säger jag detta.

³⁵Nu torde någon fråga: »På vad sätt uppstå då de döda, och med hurudan kropp skola de träda fram?»

³⁶Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött.

³⁷Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat.

³⁸Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart frö dess särskilda kropp.

³⁹Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art, boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan, fiskars återigen en annan.

⁴⁰Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag.

⁴¹En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet. --

⁴²Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått förgängligt, det uppstår oförgängligt;

⁴³vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft;

⁴⁴här sås en »själisk»[1] kropp, där uppstår en andlig kropp. Så visst som det finnes en »själisk» kropp, så visst finnes det ock en andlig.

⁴⁵Så är ock skrivet: »Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ.» Den siste Adam åter blev en levandegörande ande.

⁴⁶Men icke det andliga är det första, utan det »själiska»; sedan kommer det andliga.

⁴⁷Den första människan var av jorden och jordisk, den andra människan är av himmelen.

⁴⁸Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska.

⁴⁹Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock bära den himmelskas gestalt.

⁵⁰Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel.

⁵¹Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade,

⁵²och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.

⁵³Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet.

⁵⁴Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger vunnen.»

⁵⁵Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?

⁵⁶Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.

⁵⁷Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!

⁵⁸Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete icke är fåfängt i Herren. [1] Se Själisk i Ordförkl.

Första Korintierbrevet 15

¹Käre bröder, jag minner eder på Evangelium, som jag eder förkunnat hafver, hvilket I ock anammat hafven, i hvilko I ock stån;

²Genom hvilket I ock salige värden, huruledes jag eder det förkunnade, om I hafven det behållit; utan så är, att I förgäfves trott hafven.

³Ty jag hafver i förstone eder föregifvit, det jag ock undfått hafver, att Christus är döder för våra synder, efter Skrifterna;

⁴Och att han är begrafven; och att han uppstånden är på tredje dagen, efter Skrifterna.

⁵Och att han vardt sedder af Cepha, sedan af de tolf.

⁶Sedan vardt han sedder af mer än femhundrade bröder på en tid, af hvilkom ännu månge lefva; men mestedelen äro afsomnade.

⁷Derefter vardt han sedder af Jacobo; och sedan af alla Apostlarna.

⁸På sistone efter allom vardt han ock sedder af mig, såsom af en den der otidig född är.

⁹Ty jag är den ringaste ibland Apostlarna, så att jag är icke värd kallas Apostel; derföre, att jag hafver förföljt Guds församling.

¹⁰Men af Guds nåd är jag det jag är; och hans nåd hafver icke fåfäng varit i mig; utan jag hafver mer arbetat, än de alle; dock icke jag, utan Guds nåd, som i mig är.

¹¹Det vare nu jag, eller de, så predike vi, och så hafven I trott.

¹²Är nu Christus predikad för eder, att han är uppstånden ifrå de döda; hvarföre säga då somlige ibland eder, att de dödas uppståndelse är intet?

¹³Är nu de dödas uppståndelse intet, så är ock Christus icke heller uppstånden.

¹⁴Är Christus icke uppstånden, så är vår predikan fåfäng; så är ock edor tro fåfäng.

¹⁵Och vi vardom funne falsk Guds vittne, att vi emot Gud vittnat hafve, att han hafver uppväckt Christum; den han icke uppväckt hafver, om de döde icke uppstå.

¹⁶Ty om de döde icke uppstå, så är icke heller Christus uppstånden.

¹⁷Är Christus icke uppstånden, så är edor tro fåfäng; och så ären I ännu uti edra synder.

¹⁸Så äro ock de förtappade, som i Christo afsomnade äro.

¹⁹Om vi allenast i detta lifvet hafve hoppet till Christum, så äre vi uslast ibland alla menniskor.

²⁰Men nu är Christus uppstånden ifrå de döda, och vorden förstlingen ibland dem som sofva.

²¹Efter döden är genom en mennisko, ock genom en mennisko de dödas uppståndelse.

²²Ty såsom alle dö uti Adam, så skola ock alle i Christo varda lefvande gjorde.

²³Hvar och en uti sin egen ordning; förstlingen Christus, sedan de som Christo tillhöra uti hans tillkommelse.

²⁴Sedan änden, då han öfverantvardar Gudi och Fadrenom riket; och aflägger all herradöme, och alla öfverhet och väldighet.

²⁵Ty han måste regnera, tilldess han lägger alla sina fiendar under sina fötter.

²⁶Den ytterste fienden döden skall varda borttagen.

²⁷Ty all ting hafver han lagt under hans fötter; så, när han säger, att all ting honom undergifven äro, är nog uppenbart, att han undantagen är, som honom all ting undergifvit hafver.

²⁸Då nu all ting honom undergifven äro, så varder ock då Sonen sjelf undergifven honom, som honom all ting undergifvit hafver; på det att Gud blifver allt i allom.

²⁹Hvad göra de eljest, som sig döpa låta öfver de döda? Om de döde ingalunda uppstå, hvi låta de sig då döpa öfver de döda?

³⁰Och hvi stå vi alltid uti fara?

³¹Vid vår berömmelse, som jag hafver i Christo Jesu, varom Herra, dör jag hvar dag.

³²Hafver jag efter menniskomening uti Epheso stridt med vilddjur; hvad hjelper mig det, om de döde icke uppstå? Lät oss äta och dricka; ty i morgon måste vi dö.

³³Låter icke förföra eder; ondt snack förkränker goda seder.

³⁴Vaker upp rätteliga, och synder icke; ty somlige veta intet af Gudi; till blygd säger jag eder detta.

³⁵Måtte nu någor säga: Huru skola de döde uppstå? Och med hurudana lekamen skola de komma?

³⁶Du dåre, det du sår, det får icke lif, utan det blifver dödt.

³⁷Och det du sår, är ju icke den kroppen som varda skall, utan ett blott korn, näraliga hvete, eller annat sådant.

³⁸Men Gud gifver thy en kropp, såsom han vill, och hvarjo och eno af sädene sin egen kropp.

³⁹Icke är allt kött enahanda kött; utan menniskors kött är annat, annat är fäs, annat är fisks, och annat är fogels.

⁴⁰Och det äro himmelske kroppar, och jordiske kroppar; men en annor härlighet hafva de himmelske, och en annor de jordiske.

⁴¹En annor klarhet hafver solen, och en annor klarhet hafver månen, och en annor klarhet stjernorna; ty en stjerna går öfver den andra i klarheten.

⁴²Sammaledes ock de dödas uppståndelse; det varder sådt förgängeligit, och skall uppstå oförgängeligit.

⁴³Det varder sådt i snöplighet, och skall uppstå i härlighet; det varder sådt i skröplighet, och skall uppstå i kraft.

⁴⁴Det varder sådt ett naturligit lekamen, och skall uppstå ett andeligit lekamen. Man hafver ett naturligit lekamen; man hafver ock ett andeligit lekamen;

⁴⁵Såsom skrifvet är: Den första menniskan Adam är gjord till naturligit lif; och den ytterste Adam till andeligit lif.

⁴⁶Men den andelige lekamen är icke den förste, utan den naturlige; sedan den andelige.

⁴⁷Den första menniskan är af jordene jordisk; den andra menniskan är Herren af himmelen.

⁴⁸Hurudana den jordiska är, sådana äro ock de jordiske; och hurudana den himmelska är, sådana äro ock de himmelske.

⁴⁹Och som vi hafve burit dens jordiskas liknelse, så skole vi ock bära dens himmelskas liknelse.

⁵⁰Men detta säger jag, käre bröder, att kött och blod kunna icke ärfva Guds rike; och det förgängeliga skall icke ärfva oförgängelighet.

⁵¹Si, jag säger eder en hemlighet: Vi skole icke alle afsofva; men alle måste vi förvandlade varda,

⁵²Uti en punkt, uti ett ögnablick, med yttersta basunen; ty basunen skall ljuda, och de döde skola uppstå oförgängelige, och vi skole förvandlade varda.

⁵³Ty detta förgängeliga måste ikläda sig oförgängelighet, och detta dödeliga måste ikläda sig odödelighet.

⁵⁴Men då detta förgängeliga ikläder sig oförgängelighetena, och detta dödeliga ikläder sig odödelighetena, så varder det ordet fullkomnadt, som skrifvet är: Döden är uppsvolgen uti segren.

⁵⁵Du död, hvar är din udd? Du helvete, hvar är din seger?

⁵⁶Dödsens udd är synden; syndenes kraft är lagen.

⁵⁷Men Gudi vare tack, som oss segren gifvit hafver, genom vår Herra Jesum Christum.

⁵⁸Derföre, mine käre bröder, varer fäste, ovikelige, och rike uti Herrans verk alltid; efter det I veten, att edart arbete är icke fåfängt i Herranom.