Första Korintierbrevet 14

¹Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.

²Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning hemlighetsfulla ord.

³Men den som profeterar, han talar för människor, dem till uppbyggelse och förmaning och tröst.

⁴Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som profeterar, han uppbygger en hel församling.

⁵Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon uppbyggelse.

⁶Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?

⁷Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig, det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som kunna skiljas från varandra?

⁸Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig då redo till strid?

⁹Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I talen? Då bliver det ju ett tal i vädret.

¹⁰Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening.

¹¹Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig.

¹²Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål.

¹³Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna uttyda.

¹⁴Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad.

¹⁵Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet.

¹⁶Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse? De förstå ju icke vad du säger.

¹⁷Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke uppbyggda därav. --

¹⁸Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla;

¹⁹och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i tungomål.

²⁰Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i ondskan, men varen fullmogna till förståndet.

²¹Det är skrivet i lagen: »Genom människor med främmande tungomål och genom främlingars läppar skall jag tala till detta folk, men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.»

²²Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem som icke tro, utan för dem som tro.

²³Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga att I voren ifrån edra sinnen?

²⁴Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad av alla och av alla utrannsakad.

²⁵Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och betyga att »Gud verkligen är i eder».

²⁶Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må nu ske så, att det länder till uppbyggelse.

²⁷Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det.

²⁸Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och tala allenast för sig själva och för Gud.

²⁹Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de andra må döma om det som talas.

³⁰Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den förste tiga.

³¹Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att alla bliva undervisade och alla förmanade;

³²och profeters andar äro profeterna underdåniga.

³³Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.

³⁴Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.

³⁵Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. --

³⁶Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det kommit allenast till eder?

³⁷Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud.

³⁸Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.

³⁹Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och förmenen ej heller någon att tala tungomål.

⁴⁰Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.

Första Korintierbrevet 14

¹Farer efter kärleken; vinnlägger eder om andeliga gåfvor; dock mest, att I propheteren.

²Ty den som talar med tungomål, han talar icke menniskom, utan Gudi; ty ingen hörer dertill, utan han talar hemligit i Andanom.

³Men den som propheterar, han talar menniskomen till förbättring, och till förmanelse, och till tröst.

⁴Den som talar med tungomål, han förbättrar sig sjelf; men den som propheterar, han förbättrar församlingen.

⁵Jag ville väl, att I alle tala kunden med tungomål; men mycket heldre, att I propheteraden; ty den som propheterar han är större än den som med tungomål talar; utan han det uttyder, på det församlingen får någon förbättring.

⁶Men nu, käre bröder, om jag komme till eder, och talade med tungomål, hvad vore jag eder nyttig? Utan jag talar med eder, antingen med uppenbarelse, eller med förstånd, eller med prophetia, eller med läro?

⁷Hafver sig dock så med de ting, som ljud göra ifrå sig, och dock intet lif hafva, såsom en pipa eller en harpa; då de icke gifva åtskiljeligit ljud ifrå sig, huru kan man veta, hvad pipadt eller harpadt är?

⁸Så ock, om en basun gifver en ovissa röst, ho gör sig då redo till strids?

⁹Så ock I, om I talen med tungomål, och icke talen det som förstås kan, huru skall man veta hvad taladt är? ty I talen i vädret.

¹⁰Så mångahanda slag är på rösterna i verldene, och ingen af dem är otydelig.

¹¹När jag nu icke vet uttydningen på rösten, blifver jag honom, som talar, Barbarisk; och den, som talar, blifver för mig Barbarisk.

¹²Sammalunda ock I, medan I faren efter andeliga gåfvor, vinnlägger eder om församlingens Dästa, att I nog hafven.

¹³Derföre, den som talar med tungomål, han bedje, att han må ock kunna det uttyda.

¹⁴När jag nu beder med tungone, så beder min ande; men mitt sinne är utan frukt.

¹⁵Huru skall det då gå till? Nämliga så: Jag skall bedja i andanom; jag skall ock bedja med sinnet; jag skall sjunga i andanom; jag skall ock sjunga med sinnet.

¹⁶När du nu välsignar i andanom, huru skall då den, som står i dens olärdas stad, svara dig Amen på din tacksägelse; efter han icke förstår hvad du säger?

¹⁷Du säger väl en god tacksägelse; men den andre varder deraf intet förbättrad.

¹⁸Jag tackar min Gud, att jag talar mer med tungomål, än I alle.

¹⁹Men jag vill heldre tala i församlingene fem ord med mitt sinne, på det jag undervisa må andra, än eljest tiotusend ord med tungomål.

²⁰Käre bröder, varer icke barn i förståndet, utan varer barn i ondskone; men i förståndet varer fullkomlige.

²¹I lagen är skrifvet: Jag vill tala med andra tungor, och med andra läppar till detta folk, och de skola dock icke än så höra mig, säger Herren.

²²Så äro nu tungomålen för ett tecken, icke dem som tro, utan dem som icke tro; men prophetien är tvärtemot, icke dem som otrogne äro, utan dem som trogne äro.

²³Hvar nu hela församlingen tillhopakomme på en stad, och talade alla med tungomål, och der kommo någre olärde eller otrogne in, månde de icke skola säga, att I haden mist sinnet?

²⁴Hvar I nu alle propheteraden, och der komme någor otrogen eller olärd in, han vorde straffad af dem allom, och dömd af allom;

²⁵Och så vorde det, som lönligit är i hans hjerta, uppenbart; och så fölle han på sitt ansigte, tillbåde Gud, och bekände, att sannerliga vore Gud i eder.

²⁶Huru är det då, käre bröder? När I tillsammans kommen, så hafver hvar och en af eder en Psalm; han hafver lärdom, han hafver tungomål, han hafver uppenbarelse, han hafver uttydelse; låter det allt ske till förbättring.

²⁷Hvar nu någor talar med tungomål, det göre han sjelf annar, eller på det mesta sjelf tredje, och då ymsom; och en tyde det ut.

²⁸Är han icke en uttydare, så tige i församlingene; men tale vid sig sjelf, och till Gud.

²⁹Men Propheterna tale två eller tre; och de andre döme derom.

³⁰Men hvar så händer, att dem, som sitter, varder något uppenbaradt, så tige den förste.

³¹I mågen väl alle prophetera, den ene efter den andra, på det alle måge lära, och alle varda förmanade.

³²Och Propheternas andar äro Prophetomen underdånige;

³³Ty Gud är icke oskickelighetenes, utan fridsens Gud, som uti alla de heligas församlingar.

³⁴Edra qvinnor tige uti församlingarna; ty dem är icke tillstadt att tala, utan att de äro underdåniga, såsom ock lagen säger.

³⁵Men vilja de något lära, så skola de fråga sina män hemma; det står icke qvinnor väl, att de tala i församlingene.

³⁶Eller är Guds ord utkommet ifrån eder? Eller är det allena kommet till eder?

³⁷Der nu någor låter sig tycka att han är en Prophet, eller andelig, han besinne hvad jag skrifver eder; ty det äro Herrans bud.

³⁸Men är någor oförståndig, han vare oförständig.

³⁹Derföre, käre bröder, lägger eder vinn om att I propheteren, och förmener icke att tala med tungomål.

⁴⁰Låter all ting ärliga och skickeliga tillgå.