Första Korintierbrevet 12

¹Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder, mina bröder, huru med dem förhåller sig.

²I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna.

³Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande.

⁴Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme.

⁵Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme.

⁶Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla.

⁷Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta.

⁸Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord,

⁹åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande,

¹⁰åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när någon talar tungomål.

¹¹Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.

¹²Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra en enda kropp, likaså är det med Kristus.

¹³Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss.

¹⁴Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många.

¹⁵Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen.

¹⁶Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen.

¹⁷Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel och hållen vore öra, var funnes då lukten?

¹⁸Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt som han har velat.

¹⁹Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva kroppen?

²⁰Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock är en enda.

²¹Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.»

²²Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som mest nödvändiga.

²³Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma, dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet,

²⁴under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare delen få en så mycket större heder,

²⁵så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra.

²⁶Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.

²⁷Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån.

²⁸Och Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål.

²⁹Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar?

³⁰Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla tungomål? Icke kunna väl alla uttyda?

³¹Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största. Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan härlig väg.

Första Korintierbrevet 12

¹Om de andeliga gåfvor vill jag, käre bröder, icke fördölja eder.

²I veten, att I hafven varit Hedningar, och gått till de stumma afgudar, efter som I förförde voren.

³Derföre gör jag eder vetterligit, att ingen förbannar Jesum, som genom Guds Anda talar; och ingen kan kalla Jesum en Herra, utan genom den Helga Anda.

⁴Gåfvorna äro mångahanda; men Anden är en.

⁵Och ämbeten äro mångahanda; men Herren är en.

⁶Och krafterna äro mångahanda; men Gud är en, som allt verkar i allom.

⁷Uti hvarjom och enom bevisa sig Andans gåfvor till gagns.

⁸Dem ena varder gifvet af Andanom tala om visdom; dem andra tala om förstånd, af samma Andanom;

⁹Enom androm tron, af samma Andanom; enom androm helbregda gåfva, af samma Andanom;

¹⁰Enom androm underlig ting göra; enom androm prophetia; enom androm åtskilja andar; enom androm mångahanda tungomål; enom androm tungomåls uttydelse.

¹¹Men allt detta verkar den samme ene Anden, delandes hvarjom sitt, såsom honom täckes.

¹²Ty såsom en lekamen är, och hafver dock många lemmar; men alle lemmar af en lekamen, ändock de äro månge, äro de dock en lekamen; sammalunda ock Christus.

¹³Ty vi äre uti enom Anda alle döpte till en lek amen, ehvad vi äre Judar eller Greker, tjenare eller frie; och hafve alle druckit till en Anda.

¹⁴Ty lekamen är icke en lem, utan månge,

¹⁵När nu foten ville säga: Jag är icke hand, derföre är jag icke af lekamenom; skulle han fördenskull icke vara af lekamenom?

¹⁶Och om örat ville säga: Jag är icke öga, derföre är jag icke af lekamenom; skulle det fördenskull icke vara af lekamenom?

¹⁷Om hele lekamen vore öga, hvar blefve då hörslen? Vore han aller hörsel, hvar blefve lukten?

¹⁸Men nu hafver Gud satt lemmarna hvar för sig särdeles uti lekamen, såsom han ville.

¹⁹Om nu alle lemmar vore en lem, hvar blefve då lekamen?

²⁰Men nu äro lemmarna månge, och lekamen är en.

²¹Ögat kan icke säga till handen: Jag behöfver dig intet; eller hufvudet till fötterna: Jag behöfver eder intet;

²²Utan mycket mer de kroppsens lemmar, som synas svagast vara, äro oss mest af nöden.

²³Och de vi hålle blygeliga vara, dem lägge vi mästa äron uppå; och de oss snöpliga synas, dem pryde vi aldramest.

²⁴Ty de, som dägeliga äro, behöfva intet; men Gud hafver så tillhopamängt lekamenen, och de lemmar, som något fattades, dess mer prydelse tillagt;

²⁵På det i lekamenen skall ingen skiljaktighet vara; utan alle lemmar skola den ene för den andra ens omsorg hafva.

²⁶Och om en lem lider något, så lida alle lemmarna med; och om en lem varder härliga hållen, så fröjda sig alle lemmarna med.

²⁷Men I ären Christi lekamen och lemmar, hvar efter sin del.

²⁸Och Gud hafver satt i församlingene först Apostlar, dernäst Propheter, sedan lärare, sedan kraftverkare, sedan helbregdo gåfvor, hjelpare, regerare, mångahanda tungomål.

²⁹Äro de alle Apostlar? Äro de alle Propheter? Äro de alle lärare? Äro de alle kraftverkare?

³⁰Hafva de alle helbregdo gåfvor? Tala de alle mång tungomål? Kunna de alle uttyda?

³¹Men farer efter de yppersta gåfvorna; och j ag vill ännu visa eder en kosteligare väg.