Första Korintierbrevet 11

¹Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.

²Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.

³Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud.

⁴Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud.

⁵Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat.

⁶Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig.

⁷En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet.

⁸Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.

⁹Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull.

¹⁰Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas skull.

¹¹Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan.

¹²Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud. --

¹³Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?

¹⁴Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår,

¹⁵men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja.

¹⁶Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.

¹⁷Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.

¹⁸Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är.

¹⁹Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

²⁰När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas;

²¹ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket.

²²Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

²³Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd

²⁴och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»

²⁵Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.»

²⁶Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.

²⁷Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.

²⁸Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken.

²⁹Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig.

³⁰Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade.

³¹Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.

³²Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.

³³Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra.

³⁴Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.

Första Korintierbrevet 11

¹Varer mine efterföljare, såsom ock jag Christi.

²Käre bröder, jag prisar eder, att I tanken på mig i all stycke, och hållen det sätt, som jag eder föresatt hafver.

³Så vill jag, att I veta skolen, att Christus är hvars och ens mans hufvud; men mannen är qvinnones hufvud; men Gud är Christi hufvud.

⁴Hvar och en man, som beder, eller propheterar, och hafver något på hufvudet, han skämmer sitt hufvud.

⁵Men en a vinna, som beder eller propheterar med ohöljdt hufvud, hon skämmer sitt hufvud; ty det vore icke annars, än som hon vore rakad.

⁶Vill hon icke hölja sig, så skare ock håret med af; nu, efter det står illa att henne är håret afskoret, eller afrakadt, så hölje sig.

⁷Men mannen skall icke hölja sitt hufvud; ty han är Guds beläte och ära; men qvinnan är mansens ära.

⁸Ty mannen är icke af qvinnone; utan qvinnan af mannenom.

⁹Och mannen är icke skapad för qvinnones skull; utan qvinnan för mansens skull.

¹⁰Derföre skall qvinnan hafva ena magt på hufvudet, för Änglarnas skull.

¹¹Dock är hvarken mannen utan qvinnone, eller qvinnan utan mannen, i Herranom.

¹²Ty såsom qvinnan är af mannenom, så är ock mannen genom qvinnona; men alltsammans af Gudi.

¹³Dömer vid eder sjelfva, om det är dägeligit, att en qvinna beder Gud ohöljd?

¹⁴Eller lärer icke naturen eder det, att enom man är vanheder, om han hafver långt hår;

¹⁵Men qvinnone är ära, att hon hafver långt hår? Håret är henne gifvet till att skyla sig med.

¹⁶Är det ock någor ibland eder, den i detta ärendet enträten är, han vete, att vi hafve icke den seden; och icke Guds församlingar heller.

¹⁷Men detta måste jag befalla: Jag kan icke prisa, att I tillhopakommen, icke till förbättring, utan till förvärring.

¹⁸I förstone, när I kommen tillhopa i fÖrsamlingene, hörer jag att ibland eder är skiljaktighet; det jag ock väl endels tror.

¹⁹Ty ibland eder måste ju vara parti, på det de rättsinnige skola varda uppenbare ibland eder.

²⁰När I nu tillhopakommen, så håller man då icke Herrans Nattvard.

²¹Ty då man skall hålla nattvard, tager hvar och en sin egen nattvard framföre åt; och den ene hungrar, den andre är drucken.

²²Hafven I nu icke hus, der I uti äta eller dricka mågen? Eller förakten I Guds församling, och skäm men dem som intet hafva? Hvad skall jag säga eder? Skall jag prisa eder? Häruti prisar jag eder intet.

²³Ty jag hafver undfått af Herranom, det jag ock eder gifvit hafver: ty Herren Jesus, i den natten, då han förrådder vardt, tog han brödet;

²⁴Tackade, bröt det, och sade: Tager, äter; detta är min lekamen, som för eder brytes; detta görer till min åminnelse.

²⁵Sammalunda ock kalken, efter nattvarden, och sade: Denne kalk är det nya Testamentet i minom blod; detta görer, så ofta I dricken, till min åminnelse.

²⁶Ty så ofta I äten af detta bröd, och dricken af denna kalk, skolen I förkunna Herrans död, tilldess han kommer.

²⁷Hvilken nu ovärdeliga äter af detta bröd, eller dricker af Herrans kalk, han blifver saker på Herrans lekamen och blod.

²⁸Men pröfve menniskan sig sjelfva, och äte så af det brödet, och dricke af den kalken.

²⁹Ty den ovärdeliga äter och dricker, han äter och dricker sig sjelfvom domen, icke åtskiljandes Herrans lekamen.

³⁰Derföre äro ock månge svage och kranke ibland eder, och en stor del sofva.

³¹Ty om vi sjelfve dömde oss, så vorde vi icke dömde.

³²Men då vi dömde varde, så varde vi näpste af Herranom; på det vi icke med verldene skole fördömde varda.

³³Derföre, mine käre bröder, när I tillhopakommen till att äta, så bide den ene den andra.

³⁴Men hungrar någor, han äte hemma; på det I icke tillhopakommen till fördömelse. Det andra vill jag skicka, när jag kommer.