Första Korintierbrevet 10

¹Ty jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet;

²alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses;

³alla åto de samma andliga mat,

⁴och alla drucko de samma andliga dryck -- de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.

⁵Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen.

⁶Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill.

⁷Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till all leka.»

⁸Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag.

⁹Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.

¹⁰Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av »Fördärvaren».

¹¹Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss.

¹²Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.

¹³Inga andra frestelser hava mött eder än sådana som vanligen möta människor. Och Gud är trofast; han skall icke tillstädja att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen härda ut i den.

¹⁴Alltså, mina älskade, undflyn avgudadyrkan.

¹⁵Jag säger detta till eder såsom till förståndiga människor; själva mån I döma om det som jag säger.

¹⁶Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke det en delaktighet av Kristi kropp?

¹⁷Eftersom det är ett enda bröd, så äro vi, fastän många, en enda kropp, ty alla få vi vår del av detta ena bröd.

¹⁸Sen på det lekamliga Israel: äro icke de som äta av offren delaktiga i altaret?

¹⁹Vad vill jag då säga härmed? Månne att avgudaofferskött är någonting, eller att en avgud är någonting?

²⁰Nej, det vill jag säga, att vad hedningarna offra, det offra de åt onda andar och icke åt Gud; och jag vill icke att I skolen hava någon gemenskap med de onda andarna.

²¹I kunnen icke dricka Herrens kalk och tillika onda andars kalk; I kunnen icke hava del i Herrens bord och tillika i onda andars bord.

²²Eller vilja vi reta Herren? Äro då vi starkare än han?

²³»Allt är lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är lovligt»; ja, men icke allt uppbygger.

²⁴Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.

²⁵Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom.

²⁶Ty »jorden är Herrens, och allt vad därpå är».

²⁷Om någon av dem som icke äro troende bjuder eder till sig och I viljen gå till honom, så mån I äta av allt som sättes fram åt eder; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom.

²⁸Men om någon då säger till eder: »Detta är offerkött», så skolen I avhålla eder från att äta, för den mans skull, som gav saken till känna, och för samvetets skull --

²⁹jag menar icke ditt eget samvete, utan den andres; ty varför skulle jag låta min frihet dömas av en annans samvete?

³⁰Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva smädad för det som jag tackar Gud för?

³¹Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I gören, så gören allt till Guds ära.

³²Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar eller för greker eller för Guds församling;

³³varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva frälsta.

Första Korintierbrevet 10

¹Käre bröder, jag vill icke dölja för eder, att våre fäder voro alle under skyn, alle gingo de genom hafvet;

²Och alle vordo de under Mose döpte, i skynom, och i hafvet.

³Och hafva alle enahanda andelig mat ätit;

⁴Och alle enahanda andelig dryck druckit; ty de drucko af den andeliga klippan, som dem medföljde; hvilken klippa var Christus.

⁵Men månge af dem voro icke Gudi behagelige; ty de vordo nederslagne i öknene.

⁶Men detta är oss skedt till exempel; att vi icke skole hafva begärelse till det ondt är, såsom de begärelse hade.

⁷Varer icke heller afgudadyrkare, såsom somliga af dem, som skrifvet är: Folket satte sig ned att äta och dricka, och stodo upp till att leka.

⁸Låter oss icke heller drifva horeri, såsom somlige af dem besmittade sig med horeri; och föllo på en dag tre och tjugu tusend.

⁹Låter oss ock icke fresta Christum, såsom somlige af dem frestade honom; och vordo dräpne af ormar.

¹⁰Knorrer ock icke, såsom somlige af dem knorrade; och vordo dräpne af förderfvarenom.

¹¹Allt sådant verderfors dem till ett exempel; men det är oss skrifvet till en förvarning, på hvilka verldenes ände kommen är.

¹²Derföre, den som låter sig tycka han står, han se till, att han icke faller.

¹³Eder hafver ingen frestelse ännu påkommit, utan den mennisklig är; men Gud är trofast, som icke låter eder frestas öfver edra förmågo; utan gör med frestelsen en utgång, så att I kunnen dragat.

¹⁴Derföre, mine käreste, flyr ifrån afgudadyrkan.

¹⁵Jag talar såsom med förståndigom; betrakter I hvad jag säger:

¹⁶Välsignelsens kalk, den vi välsigne, är icke han Christi blods delaktighet? Det brödet, som vi bryte, är icke det Christi lekamens delaktighet?

¹⁷Ty det är ett bröd; så äre vi månge en lekamen, efter vi alle af eno bröde delaktige äre.

¹⁸Ser på Israel efter köttet; de som äta offren, äro de icke delaktige af altaret?

¹⁹Hvad skall jag då säga: Är afguden något? Eller är det något, som afgudom offras? Nej.

²⁰Men det säger jag, att hvad Hedningarna offra, det offra de djeflom, och icke Gudi. Nu vill jag icke, att I skolen delaktige varda med djeflomen.

²¹I kunnen icke dricka Herrans kalk, och djeflarnas kalk. I kunnen icke delaktige vara af Herrans bord, och djeflarnas bord.

²²Eller vilje vi reta Herran? Månn vi vara starkare än han?

²³Jag hafver magt till allt, men det kommer icke allt till förbättring.

²⁴Ingen söke sitt, utan annars bästa.

²⁵Allt det falt är i köttboden, det äter, och fråger intet derefter för samvetets skull;

²⁶Ty jorden är Herrans, och allt det derpå är.

²⁷När nu en otrogen bjuder eder till gäst, och I viljen gå till honom, så äter allt det eder förelägges, och fråger intet derefter för samvetets skull.

²⁸Men om då någor säger till eder: Detta är offradt afgudom, sa äter icke, för lians skull som det underviste, och för samvetets skull; ty jorden är Herrans, och allt det derpå är.

²⁹Samvetet, säger jag; icke ditt, utan dens andras; ty hvarföre skulle jag låta döma mina frihet af ens annars samvet?

³⁰Ty om jag äter deraf med tacksägelse, hvi skulle jag då lastad varda för det jag tackar före?

³¹Hvad I nu äten eller dricken, eller hvad I gören, så gören allt Gudi till äro.

³²Varer sådane, att I ingen förargen, hvarken Juda, eller Grek, eller Guds församling;

³³Såsom ock jag i all ting är allom till vilja, icke sökandes min, utan mångs mans nytto, att de måga varda salige.