Andra Moseboken 9

¹Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och tala till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

²Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,

³se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur och får.

⁴Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra Israels barn skall dö.»

⁵Och HERREN bestämde en tid och sade: »I morgon skall HERREN göra så i landet.»

⁶Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;

⁷när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som ett enda djur av Israels boskap dött. Men Faraos hjärta var tillslutet, och han släppte icke folket

⁸Därefter sade HERREN till Mose och Aron: »Tagen edra händer fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp mot himmelen, inför Faraos ögon,

⁹så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och boskap i hela Egyptens land.»

¹⁰Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader, som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.

¹¹Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra egyptier.

¹²Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.

¹³Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

¹⁴Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma att ingen är såsom jag på hela jorden.

¹⁵Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;

¹⁶men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela jorden.

¹⁷Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke släpper dem,

¹⁸se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.

¹⁹Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars har ute på marken. Ty alla människor och all boskap som då finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola träffas av haglet och bliva dödade.»

²⁰Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;

²¹men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och sin boskap bliva kvar ute på marken.

²²Och HERREN sade till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och boskap och över alla markens örter i Egyptens land.»

²³Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN hagel komma över Egyptens land.

²⁴Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela Egyptens land från den tid det blev befolkat.

²⁵Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla markens örter och slog sönder alla markens träd.

²⁶Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det icke.

²⁷Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade till dem: »Jag har syndat denna gång. Det är HERREN som är rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.

²⁸Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva kvar längre.»

²⁹Mose svarade honom: »När jag kommer ut ur staden, skall jag uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är HERRENS.

³⁰Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för HERREN Gud.»

³¹Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och linet stod i knopp;

³²men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.

³³Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet strömmade icke mer ned på jorden.

³⁴Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta, han själv såväl som hans tjänare.

³⁵Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.

Andra Moseboken 9

¹HERren sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

²Hwar du icke will, utan förhåller dem länger;

³Si, så skall HERrans hand warda utöfwer din boskap på markene; öfwer hästar, öfwer åsnar, öfwer camelar, öfwer oxar, öfwer får, med en ganska stor pestilentie.

⁴Och HERren skall göra ett besynnerligit emellan de Israeliters boskap, och de Egyptiers; så att intet skall dö utaf allt det, som Israels barn hafwa.

⁵Och HERren lade en tid före, och sade: I morgon skall HERren göra detta på jordene.

⁶Och HERren gjorde så om morgonen, och allehanda boskap blef död för de Egyptier; men af Israels barnas boskap blef icke ett dödt.

⁷Och Pharao sände derefter, och si, der war icke ett blifwet dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och släppte icke folket.

⁸Då sade HERren till Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke det upp åt himmelen för Pharao;

⁹Att stoft skall komma öfwer hela Egypti land, och bölder och ond sår warda på menniskor, och på boskap i hela Egypti lande.

¹⁰Och de togo sotet utaf skorstenen, och stodo för Pharao, och Mose stänktet upp åt himmelen. Då worde bölder och ond sår på menniskom, och på boskapen.

¹¹Så att trollkarlarna icke kunde stå för Mose, för de bölders skull; ty på trollkarlarna woro ock så wäl bölder, som på alla Egyptier.

¹²Men HERren förstockade Pharaos hjerta, så att han intet hörde dem, såsom HERren Mose sagt hade.

¹³Då sade HERren till Mose: Statt bittida upp om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig;

¹⁴Annars will jag i denna resone sända alla mina plågor öfwer dig, öfwer dina tjenare, och öfwer ditt folk; att du skall förnimma, att i all land är ingen min like.

¹⁵Förty nu will jag uträcka mina hand, och slå dig och ditt folk med pestilentie, att du skall förgås af jordene.

¹⁶Och fördenskull hafwer jag uppwäckt dig, att min kraft skall synas på dig, och mitt Namn kunnigt warda i all land.

¹⁷Du förhåller ännu mitt folk, och will icke släppat.

¹⁸Si, jag will i morgon på denna tiden låta komma ett mägtigt stort hagel, hwilkets like icke warit hafwer i Egypten, ifrå den tid det funderadt wardt, intill nu.

¹⁹Så sänd nu bort, och förwara din boskap, och allt det du på markene hafwer; ty alla menniskor och boskap, som på markene funnen warder, och icke inhemtad är i husen, och haglet faller på dem, de blifwa döde.

²⁰Den som nu ibland Pharaos tjenare fruktade HERrans ord, han låt sina tjenare och boskap fly in i husen;

²¹Men hwilkas hjerta intet aktade HERrans ord, de läto deras tjenare och boskap blifwa på markene.

²²Då sade HERren till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det haglar öfwer hela Egypti land; öfwer menniskor, öfwer boskap, och öfwer all gröda på markene, i Egypti lande.

²³Så räckte Mose sin staf upp emot himmelen, och HERren lät dundra och hagla, så att elden flög på jordene. Alltså lät HERren komma hagel öfwer Egypti land;

²⁴Att hagel och eld foro ibland hwartannat så grufweliga, att dess like icke warit hade i hela Egypti lande, ifrå den tid att det med folke besatt warde.

²⁵Och haglet slog i hela Egypti lande allt det på markene war, både menniskor och boskap, och slog allan grödan på markene, och sönderslog all trä på markene;

²⁶Utan allena i det landet Gosen, der Israels barn woro, der haglade intet.

²⁷Då sände Pharao bort, och lät kalla Mose och Aaron, och sade till dem: Jag hafwer i denna resone syndat: HERren är rättfärdig, men jag och mitt folk är ogudaktige.

²⁸Därföre beder HERran, att Guds dunder och hagel återwänder, så will jag släppa eder, och icke länger förhålla eder.

²⁹Mose sade till honom: När jag kommer utu stadenom, will jag uträcka mina händer till HERran, så skall dundret återwända, och intet hagel mera wara; på det du skall förnimma, att jorden är HERrans.

³⁰Dock wet jag wäl, att du och dine tjänare icke ännu frukten för HERran Gud.

³¹Så wardt då slaget linet och bjugget; ty bjugget war i ax gånget, och linet hade knoppat sig.

³²Men hwetet och rågen wardt icke slaget; förty det war sensäd.

³³Så gick då Mose ifrå Pharao ut af stadenom, och räckte sina händer ut till HERran; och dundret och haglet wände igen, och regnet dröp intet mer på jordena.

³⁴Då nu Pharao såg, att regnet, och dundret, och haglet, wände igen, syndade han ändå ytterligare, och förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare.

³⁵Alltså wardt Pharaos hjerta förstockadt, att han icke släppte Israels barn, såsom HERren sagt hade genom Mose.