Andra Moseboken 8

¹Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

²Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela ditt land med paddor.

³Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i dina bakugnar och baktråg.

⁴Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola paddorna stiga upp.»

⁵Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så paddor stiga upp över Egyptens land.»

⁶Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor stego upp och övertäckte Egyptens land.

⁷Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och läto paddor stiga upp över Egyptens land.

⁸Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»

⁹Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus, så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.

¹⁰Han svarade: »Till i morgon.» Då sade han: »Må det ske såsom du har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår Gud.

¹¹Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i Nilfloden.»

¹²Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao. Och Mose ropade till HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över Farao.

¹³Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.

¹⁴Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och landet uppfylldes av stank.

¹⁵Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

¹⁶Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela Egyptens land.»

¹⁷Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.

¹⁸Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom på människor och boskap.

¹⁹Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.» Men Faraos hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

²⁰Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram inför Farao -- han går nämligen då ut till vattnet -- och säg till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla guds tjänst åt mig.

²¹Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus, så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja, själva marken på vilken de stå.

²²Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen, där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.

²³Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.»

²⁴Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat av flugsvärmarna.

²⁵Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och offren åt eder Gud här i landet.»

²⁶Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en styggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.

²⁷Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, såsom han befaller oss.»

²⁸Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt bort. Bedjen för mig.

²⁹Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao icke mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.

³⁰Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.

³¹Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så att icke en enda fluga blev kvar.

³²Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke folket.

Andra Moseboken 8

¹HERren sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

²Hwar du icke will, si, så will jag plåga alla dina landsändar med paddor;

³Så att älwen skall uppwälla paddor: De skola uppstiga och komma in i din hus, in i din kammar, in i din lägre, in i din säng, och in i dina tjenares hus, ibland ditt folk, in uti dina bakugnar, och uti din deg.

⁴Och paddor skola stiga uppå dig, och uppå ditt folk, och uppå alla dina tjenare.

⁵Och HERren sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut dina hand med din staf öfwer älfwer, och strömmar, och sjöar, och låt paddor komma öfwer Egypti land.

⁶Och Aaron räckte ut sina hand öfwer wattnen i Egypten; och paddor kommo derut, så att Egypti land wardt öfwertäckt.

⁷Då gjorde ock trollkarlarna sammalunda med deras beswärjningar; och läto komma paddor öfwer Egypti land.

⁸Då kallade Pharao Mose och Aaron, och sade: Beder HERran för mig att han tager paddorna ifrå mig, och ifrå mitt folk; så will jag släppa folket, att de måga offra HERranom.

⁹Mose sade: Haf du den ärona, och lägg mig före, när jag skall bedja för dig, för dina tjenare, och för ditt folk; att paddorna skola fördrefne warda ifrå dig, och ifrå ditt hus, och allenast blifwa i älfwene.

¹⁰Han sade: I morgon. Han sade: Såsom du sagt hafwer, på det du skall förnimma, att ingen är såsom HERren wår Gud.

¹¹Så skola paddorna warda tagna ifrå dig, ifrå ditt hus, ifrå dina tjenare, ifrå ditt folk, och allena blifwa i älfwene.

¹²Så gingo Mose och Aaron ifrå Pharao. Och Mose ropade till HERran för paddornas skull, såsom han Pharao tillsagt hade.

¹³Och HERren gjorde, som Mose sagt hade. Och paddorna blefwe döda i husen, i gårdarna, och på markene.

¹⁴Och de kastade dem tillsamman, här en hop, och der en hop, och marken luktade derutaf.

¹⁵Då Pharao såg, att han hade sått rolighet, wardt hans hjerta förhärdardt, och hörde dem intet, såsom HERren sagt hade.

¹⁶Och HERren sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut din staf, och slå i stoftet på jordene, att löss warda i hela Egypti lande.

¹⁷De gjorde ock så. Och Aaron räckte ut sina hand med sin staf, och slog i stoftet uppå jordene, och der wordo löss på menniskom, och på boskapen. Allt stoft på markene wardt löss i hela Egypti lande.

¹⁸Trollkarlarna gjorde ock sammalunda med deras beswärjningar, att de skulle göra löss, men de kunde icke. Och lössena woro på menniskom, och på boskapen.

¹⁹Då sade trollkarlarna till Pharao: Detta är Guds finger. Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och han hörde dem intet, såsom HERren sagt hade.

²⁰Och HERren sade till Mose: Statt upp bittida om morgonen, och gack för Pharao: Si, han warder utgångandes till wattnet, och säg till honom: Detta säger HERren: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

²¹Hwar icke, si, så will jag låta komma allahanda ohyro öfwer dig, dina tjenare, ditt folk, och ditt hus, så att all de Egyptiers hus, och marken, och hwad deruppå är, skola warda full af ohyre.

²²Och will jag på den dagen göra ett besynnerligit med den landsändan Gosen, der mitt folk uti är, att der skall ingen ohyra komma, på det du skall förnimma, att jag är HERren öfwer hela jordena;

²³Och will en förlösning sätta emellan mitt folk och ditt. I morgon skall det tecknet ske.

²⁴Och HERren gjorde så. Och der kom mycken ohyra uti Pharaos hus, i hans tjenares hus, och öfwer hela Egypti land, och landet wardt förderfwadt af den ohyrene.

²⁵Då kallade Pharao Mose och Aaron, och sade: Går åstad, och offrer edrom Gud här i landena.

²⁶Mose sade: Det betämmer sig icke, att wi så göre; förty wi offre HERranom wårom Gud de Egyptiers styggelse: Si, när vi nu de Egyptiers styggelse offrade för deras ögon, månde de icke skola stena oss?

²⁷Tre dagsresor wilje wi gå in uti öknena, och offra HERranom wårom Gud, såsom han oss sagt hafwer.

²⁸Pharao sade: Jag will släppa eder, att I mån offra HERranom edrom Gud i öknene, allenast att I icke fjerran faren; och bedjen för mig.

²⁹Mose sade: Si, när jag härut ifrå dig kommer, så will jag bedja HERran, att denna ohyran må blifwa borttagen ifrå Pharao, och hans tjenare, och hans folk, i morgon: Allenast förhala mig icke länger, att du icke släpper folket till att offra HERranom.

³⁰Och Mose gick ut ifrå Pharao, och bad HERran.

³¹Och HERren gjorde, såsom Mose sagt hade, och tog de ohyrona bort ifrå Pharao, ifrå hans tjenare, och ifrå hans folke, så att icke en blef qwar.

³²Men Pharao förhärdade sitt hjerta ännu i denna resone, och wille icke släppa folket.