Andra Moseboken 10

¹Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle göra dessa mina tecken mitt ibland dem,

²och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna, och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att jag är HERREN.»

³Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.

⁴Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon låta gräshoppor komma över ditt land.

⁵Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som växa på marken.

⁶Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo till på jorden ända till denna dag.» Och han vände sig om och gick ut ifrån Farao.

⁷Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver fördärvat?»

⁸Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?»

⁹Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid skola vi hålla.»

¹⁰Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I haven ont i sinnet!

¹¹Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var ju detta som I begärden.» Och man drev dem ut ifrån Farao.

¹²Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land, så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»

¹³Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med sig.

¹⁴Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller hädanefter komma.

¹⁵De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Egyptens land.

¹⁶Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.

¹⁷Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN, eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»

¹⁸Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.

¹⁹Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens hela område.

²⁰Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte Israels barn.

²¹Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan taga på det.»

²²Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar.

²³Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de bodde.

²⁴Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»

²⁵Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.

²⁶Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»

²⁷Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville släppa dem.

²⁸Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»

²⁹Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma inför ditt ansikte.»

Andra Moseboken 10

¹Och HERren sade till Mose: Gack in till Pharao; ty jag hafwer förhärdat hans och hans tjenares hjerta, på det jag skall göra dessa min tecken ibland dem;

²Och att du skall förkunna i din barnas öron, och din barnabarnas, hwad jag bedrifwit hafwer i Egypten; och huru jag hafwer bewisat min tecken ibland dem, att I skolen weta, att jag är HERren.

³Så gingo Mose och Aaron in till Pharao, och sade till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Huru länge will du icke ödmjuka dig för mig, att du släpper mitt folk till att tjena mig?

⁴Will du icke släppa mitt folk, si, så will jag i morgon låta komma gräshoppor i alla dina landsändar;

⁵Så att de skola öfwertäcka landet, så att man icke skall se landet, och de skola uppäta hwad eder qwart blifwet och undsatt är för haglena, och skola uppäta all eder grödande trä på markene;

⁶Och skola uppfylla all din hus, och alla dina tjenares hus, och alla Egyptiers hus, hwilkas like dine fäder, och fäders fäder icke sett hafwa, ifrå den tid de på jordena kommo, intill denna dag. Och han wände sig, och gick ut ifrå Pharao.

⁷Då sade Pharaos tjenare till honom: Huru länge skole wi lida dessa plågor? Låt folket gå, att de måga tjena HERranom sinom Gud: Wetst du icke ännu, att Egypten är förderfwad?

⁸Så wordo Mose och Aaron igen kallade till Pharao, och han sade till dem: Går åstad, och tjener HERranom edrom Gud. Hwilke äro nu de som gå skola?

⁹Mose sade: Wi wilje gå med unga och gamla, med söner och döttrar, med får och fä; ty wi hafwe en HERrans högtid.

¹⁰Han sade till dem: Rätt så, HERren ware med eder. Skulle jag släppa eder och edor barn dertill? Ser der, om I icke hafwen något ondt för händer?

¹¹Icke så, utan I män går åstad, och tjener HErranom; ty det samma hafwen I ock begärat. Och de drefwo dem ut ifrå Pharao.

¹²Då sade HERren till Mose: Räck ut dina hand öfwer Egypti land om de gräshoppor, att de komma öfwer Egypti land, och äta allan grödan upp i landena, med allt det som qwart blifwet är efter haglet.

¹³Mose räckte sin staf öfwer Egypti land, och HERren dref ett östanwäder i landet i den hela dagenom, och i den hela nattene. Och om morgonen förde det östanwädret gräshopporna fram.

¹⁴Och de kommo öfwer hela Egypti land, och gåfwo sig ned allestäds i Egypten, så ganska många, att tillförene deras like intet warit hade, ej heller härefter warder.

¹⁵Förty de öfwertäckte landet, och gjorde det swart. Och de åto upp allan grödan i landena, och all frukt på trän, som qwar war blifwen efter haglet, och läto intet grönt blifwa qwart på trän, och uppå grödan på markene i hela Egypti lande.

¹⁶Då kallade Pharao hasteliga Mose och Aaron, och sade: Jag hafwer syndat emot HERran edar Gud, och emot eder.

¹⁷Förlåter mig mina synder ännu i denna resone, och beder HERran edar Gud, att han dock borttager denna döden ifrå mig.

¹⁸Och han gick ut ifrå Pharao, och bad HERran.

¹⁹Då wände HERren ett ganska starkt westanwäder, och upptog gräshopporna, och förde dem i röda hafwet; så att der icke blef en qwar någorstäds i hela Egypti land.

²⁰Men HERren förstockade Pharaos hjerta, att han icke släppte Israels barn.

²¹HERren sade till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det warder så mörkt i Egypti land, att man må taga uppå det.

²²Och Mose räckte sina hand upp åt himmelen; då wardt ett tjockt mörker i hela Egypti lande i tre dagar;

²³Så att ingen såg den andra, ej heller uppstod af det rummet, der han war, i de tre dagar. Men när alla Israels barn war ljust, der de bodde.

²⁴Då kallade Pharao Mose, och sade: Går åstad och tjener HERranom, allenast låter edor får och fä blifwa här; låter ock edor barn gå med eder.

²⁵Mose sade: Du måste ock låta oß hafwa offer och bränneoffer, det wi HERranom wårom Gud göra skolom.

²⁶Wår boskap skall gå med oß, och icke en klöf tillbakablifwa; förty af wåro skole wi taga HERranom wårom Gudi till tjenst; ty wi wete icke, hwarmed wi skole tjena HERranom tilldeß wi komme dit.

²⁷Men HERren förstockade Pharaos hjerta, att han icke wille släppa dem.

²⁸Och Pharao sade till honom: Gack ifrå mig, och tag dig wara, att du icke mer kommer för min ögon; ty hwilken dag du för min ögon kommer, skall du dö.

²⁹Mose swarade: Såsom du sagt hafwer; jag will ej mer komma för din ögon.