Andra Moseboken 4

¹Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för dig'?»

²Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»

³Han svarade: »En stav.» Han sade: »Kasta den på marken.» När han då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose flydde för honom.

⁴Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i stjärten.» Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han förvandlades åter till en stav i hans hand.

⁵Och HERREN sade: »Så skola de. tro att HERREN, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.

⁶Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i barmen.» Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.

⁷Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stack sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.

⁸Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.

⁹Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas till blod på torra landet.»

¹⁰Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man; jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu, sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt målföre och en trög tunga.

¹¹HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke jag, HERREN?

¹²Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall tala.»

¹³Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du vill.»

¹⁴Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se dig, skall han glädjas i sitt hjärta.

¹⁵Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder vad I skolen göra.

¹⁶Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.

¹⁷Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall göra dina tecken.»

¹⁸Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten, för att se om de ännu leva.» Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»

¹⁹Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten, ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»

²⁰Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i sin hand.

²¹Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans hjärta, så att han icke släpper folket.

²²Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son,

²³och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därför skall jag nu dräpa din förstfödde son.

²⁴Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot honom och ville döda honom.

²⁵Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en blodsbrudgum.»

²⁶Så lät han honom vara. Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum till omskärelse.»

²⁷Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.» Då gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste honom.

²⁸Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att göra.

²⁹Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels barns äldste.

³⁰Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han gjorde tecknen inför folkets ögon.

³¹Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig ned och tillbådo.

Andra Moseboken 4

¹Mose swarade, och sade: Si, de tro mig intet, ej heller höra mina röst, utan skola säga: HERren hafwer intet synts dig.

²HERren sade till honom: Hwad är det som du hafwer i dine hand?

³Han sade: En staf. Han sade: Kasta honom ifrå dig på markena. Och han kastade honom ifrå sig, och han wardt wänd uti en orm: Och Mose flydde för honom.

⁴Men HERren sade till honom: Räck dina hand ut, och tag honom om stjerten. Då räckte han sina hand ut, och höll honom, och han wändes uti en staf i hans hand.

⁵Därföre skola de tro, att HERren hafwer synts dig, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud, och Jacobs Gud.

⁶Och HERren sade ytterligare till honom: Stick dina hand in i din barm. Och han stack henne i sin barm, och då han drog henne ut, si, då war hon spitelsk som en snö.

⁷Och han sade: Stick henne åter in i din barm. Och han stack henne åter in i barmen, och drog henne ut igen, si, så wardt hon åter som det andra hans kött.

⁸Om de icke wilja tro dig, eller lyda hwad du säger af det ena tecknet, så warda de dock troende, när du säger dem af det andra tecknet.

⁹Om de icke tro dessa tu tecknen, icke heller höra dina röst, så tag wattnet utur älfwene, och gjut det ut på torra landet, så skall det samma wattnet, som du utur älfwene tagit hafwer, warda blod på torra landet.

¹⁰Då sade Mose till HERran: Ack HERre! Jag är en sådan man som icke talande är, allt från i går och förrgår, och ifrå den tid du med din tjenare talat hafwer, ty jag hafwer ett tungt mål och ena swåra tungo.

¹¹HERren sade till honom: Ho hafwer skapat menniskone munnen? Eller ho hafwe gjort dumban, eller den döfwa, eller den seende, eller den blinda? Hafwer icke jag HERren gjort dem?

¹²Så gack nu åstad, jag will wara i dinom mun, och lära dig, hwad du säga skall.

¹³Mose sade: Min HERre, sänd hwem du sända will.

¹⁴Då wardt HERren mycket wred öfwer Mose, och sade: Wet jag icke, att din broder Aaron af Levi slägte är talande? Och si, han skall utgå emot dig, och då han får se dig, skall han glädja sig af hjertat.

¹⁵Du skall tala till honom, och sätta orden i munnen på honom; och jag skall wara i dinom, och i hans munna, och lära eder, hwad I göra skolen.

¹⁶Och han skall tala för dig till folket; Han skall wara din mun, och du skall wara hans gud.

¹⁷Och denna staf tag i dina hand, dermed du tecken göra skall.

¹⁸Så gick då Mose dädan, och kom igen till sin swär Jethro, och sade till honom: Käre, låt mig gå, att jag åter må komma till mina bröder, som äro uti Egypten, och se, om de ännu lefwa. Jethro sade till honom: Gack i frid.

¹⁹Och sade HERren till honom i Midian: Gack, och far åter in uti Egypten; förty de äro alle döde, som gingo efter ditt lif.

²⁰Och så tog Mose sina hustru, och sina söner, och satte dem på en åsna, och for åter in uti Egypti land; och tog Guds staf i sina hand.

²¹Och HERren sade till Mose: Se till, när du åter kommer in uti Egypten, att du gör all de under för Pharao, som jag under dina hand gifwit hafwer. Men jag skall förstocka hans hjerta, att han icke skall släppa folket.

²²Och du skall säga till honom: Så säger HERren: Israel är min förstfödde son.

²³Jag bjuder dig, att du låter min son fara, att han må tjena mig: Förwägrar du mig det, så skall jag dräpa din förstfödda son.

²⁴Och wid han war på resone uti ett herberge, mötte honom HERren, och wille dräpa honom.

²⁵Då tog Zipora en sten, och skar sinom son förhudena af, och tog på hans fötter, och sade: Du äst mig en blodbrudgumme.

²⁶Och så wände han igen af honom. Men hon sade blodbrudgumme, för omskärelsens skull.

²⁷Och HERren sade till Aaron: Gack ut emot Mose i öknena. Och han gick åstad, och mötte honom på Guds berge, och kysste honom.

²⁸Och Mose sade Aaron all HERrans ord, den honom sändt hade, och alla de tecken, som han honom befallt hade.

²⁹Och de gingo åstad, och församlade alla de äldsta af Israels barnom.

³⁰Och Aaron talade all de ord, som HERren med Mose talat hade, och gjorde tecknen för folkena.

³¹Och folket trodde. Och då de hörde, att HERren hade sökt Israels barn, och sett uppå deras jämmer, föllo de neder, och tillbåde.