Andra Moseboken 5

¹Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla högtid åt mig i öknen.»

²Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill ej heller släppa Israel.»

³Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»

⁴Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra dagsverken.

⁵Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras dagsverken!»

⁶Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen över folket och sade:

⁷»I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.

⁸Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'

⁹Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»

¹⁰Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder halm.

¹¹Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men i edert arbete skall intet avdrag göras.»

¹²Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att bruka det såsom halm.

¹³Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»

¹⁴Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem: »Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»

¹⁵Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?

¹⁶Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbära hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»

¹⁷Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I: 'Låt oss gå och offra åt HERREN.'

¹⁸Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»

¹⁹Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.

²⁰Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som stodo där för att möta dem;

²¹och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder, eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.

²²Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?

²³Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda räddat ditt folk.

Andra Moseboken 5

¹Derefter gingo Mose och Aaron in, och sade till Pharao: Så säger HERren, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla mig högtid uti öknene.

²Pharao swarade: Ho är HERren, hwilkens röst jag höra skall, och släppa Israel? Jag wet intet af HERranom, och will ej heller släppa Israel.

³De sade: De Ebreers Gud hafwer kallat oss: Så låt nu gå oss tre dagsresor in uti öknena, och offra HERranom wårom Gud, att oss icke öfwergå skall pestilentie eller swärd.

⁴Då sade Konungen i Egypten till dem: Hwi gören I så, du Mose och Aaron, att detta folket öfwergifwer sitt arbete? Går bort till edart arbete.

⁵Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredo för mycket i landena; och I wiljen ännu låta dem hålla upp af arbetena.

⁶Derefter böd Pharao på samma dag fogdomen öfwer folket, och deras ämbetsmän, och sade:

⁷I skolen icke härefter hemta strå tillhopa, och få folkena till att bränna teglet, såsom tillförene: Låter dem sjelfwa gå bort och hemta sig strå.

⁸Och samma talet på teglet skolen I likwäl lägga dem uppå, såsom tillförne, och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de, och säga: Wi wilje gå och offra wårom Gud.

⁹Man må wäl förtunga dem med arbete, att de något hafwa till skaffa, och icke akta lögnaktigt tal.

¹⁰Då gingo fogdarna öfwer folket och deras ämbetsmän ut, och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder.

¹¹Går själfwe bort och hemter eder strå, hwar I det finna kunnen; men af edart arbete skall intet afslås.

¹²Då förströdde sig folket kringom hela Egypti land, till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade.

¹³Och fordarna drefwo dem, och sade: Fyller upp edart dagsarbete, lika såsom I haden strå.

¹⁴Och de ämbetsmän af Israels barn, hwilka Pharaos fogdar öfwer dem satt hade, wordo slagne, och wardt sagdt till dem: Hwi hafwen I icke hwarken i dag eller i går fullkomnat edart förelagda dagsarbete, såsom tillförene?

¹⁵Då gingo de ämbetsmän af Israels barn in, och ropade till Pharao: Hwi far du så med dina tjenare?

¹⁶Dinom tjenarom gifwes intet strå, och skola dock göra det tegel, som oss förelagdt är: Och si, dine tjenare warda slagne, och syndas uppå ditt folk.

¹⁷Pharao sade: I ären fåfänge, fåfänge ären I; därföre sägen I: Wi wiljom gå och offra HERranom.

¹⁸Så går nu bort, och görer edor dagsarbete: Strå skall eder intet gifwas; men talet på teglet måsten I leverera från eder.

¹⁹Då såge ämbetsmännerna af Israels barn, att det wardt intet bättre, efter sagdt wardt: I skolen intet förminska af dagsarbetena på teglet.

²⁰Och då Mose och Aaron gingo ifrå Pharao, stodo de i wägenom före dem;

²¹Och sade till dem: HERren se uppå eder, och döme det, att I hafwen gjort wår lukt illa luktandes för Pharao och hans tjenarom, och fått dem swärdet i händerna till att dräpa oss.

²²Mose kom igen till HERran, och sade: HERre, hwi gör du så illa emot detta folket? Hwi hafwer du sändt mig?

²³Ty ifrå den tiden jag ingick till att tala med Pharao i ditt Namn, hafwer han ännu hårdare plågat folket; och du hafwer icke frälst ditt folk.