Andra Moseboken 34

¹Och HERREN sade till Mose: »Hugg ut åt dig två stentavlor, likadana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna samma ord som stodo på de förra tavlorna, vilka du slog sönder.

²Och var redo till i morgon, du skall då på morgonen stiga upp på Sinai berg och ställa dig på toppen av berget, mig till mötes,

³men ingen må stiga upp med dig, och på hela berget för ingen annan visa sig; ej heller må får och fäkreatur gå i bet framemot detta berg.»

⁴Och han högg ut två stentavlor likadana som de förra voro. Och bittida följande morgon begav sig Mose upp på Sinai berg, såsom HERREN hade bjudit honom, och tog de två stentavlorna med sig.

⁵Då steg HERREN ned i molnskyn. Och han ställde sig där nära intill honom och åkallade HERRENS namn.

⁶Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade: »HERREN! HERREN! -- en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet,

⁷som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.»

⁸Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och tillbad

⁹och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, Herre, så må Herren gå med oss. Ty väl är det ett hårdnackat folk, men du vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och taga oss till din arvedel.»

¹⁰Han svarade: »Välan, jag vill sluta ett förbund. Inför hela ditt folk skall jag göra under, sådana som icke hava blivit gjorda i något land eller bland något folk. Och hela det folk som du tillhör skall se att HERRENS gärningar äro underbara, de som jag skall göra med dig.

¹¹Håll de bud som jag i dag giver dig. Se, jag skall förjaga för dig amoréerna, kananéerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna.

¹²Tag dig till vara för att sluta förbund med inbyggarna i det land dit du kommer, och låt dem icke bliva till en snara bland eder.

¹³Fastmer skolen I bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och hugga ned deras Aseror.

¹⁴Ja, du skall icke tillbedja någon annan gud, ty HERREN heter Nitälskare; en nitälskande Gud är han.

¹⁵Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare. Ty i trolös avfällighet löpa de efter sina gudar och offra åt sina gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av deras offer;

¹⁶du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när då deras döttrar i avfällighet löpa efter sina gudar, skola de förleda dina söner till att likaledes löpa efter deras gudar.

¹⁷Gjutna gudar skall du icke göra åt dig.

¹⁸Det osyrade brödets högtid skall, du hålla: i sju dagar skall du äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden i månaden Abib; ty i månaden Abib drog du ut ur Egypten.

¹⁹Allt det som öppnar moderlivet skall höra mig till, också allt hankön bland din boskap, som öppnar moderlivet, såväl av fäkreaturen som av småboskapen.

²⁰Men vad som bland åsnor öppnar moderlivet skall du lösa med ett får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på det. Var förstfödd bland dina söner skall du läsa. Och ingen skall med tomma händer träda fram inför mitt ansikte.

²¹Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du hålla vilodag; både under plöjningstiden och under skördetiden skall du hålla vilodag.

²²Och veckohögtiden skall du hålla, för förstlingen av veteskörden, så ock bärgningshögtiden, när året har gått till ända.

²³Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför HERRENS, din herres, Israels Guds, ansikte.

²⁴Ty jag skall fördriva folk för dig och utvidga ditt område; och ingen skall stå efter ditt land, när du drager upp, tre gånger om året, för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte.

²⁵Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är syrat. Och påskhögtidens slaktoffer skall icke lämnas kvar över natten till morgonen.

²⁶Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till HERRENS, din Guds, hus. Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.»

²⁷Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp åt dig dessa ord; ty i enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och med Israel.»

²⁸Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan att dricka. Och han skrev på tavlorna förbundets ord, de tio orden.

²⁹När sedan Mose steg ned från Sinai berg, och på vägen ned från berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade talat med honom.

³⁰Och när Aron och alla Israels barn sågo huru Moses ansiktes hy strålade, fruktade de för att komma honom nära.

³¹Men Mose ropade till dem; då vände Aron och menighetens alla hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem.

³²Därefter kommo alla Israels barn fram till honom, och han gav dem alla de bud som HERREN hade förkunnat för honom på Sinai berg.

³³Och när Mose hade slutat sitt tal till dem, hängde han ett täckelse för sitt ansikte.

³⁴Men så ofta Mose skulle träda inför HERRENS ansikte för att tala med honom, lade han av täckelset, till dess han åter gick ut. Och sedan han hade kommit ut, förkunnade han för Israels barn det som hade blivit honom bjudet.

³⁵Då sågo Israels barn var gång huru Moses ansiktes by strålade, och Mose hängde då åter täckelset över sitt ansikte, till dess han ånyo skulle gå in för att tala med honom.

Andra Moseboken 34

¹Och HERren sade till Mose: Uthugg dig twå stentaflor, sådana som de första woro, att jag skrifwer de ord deruti, som i första taflomen woro, som du sönderslog.

²Och war redo i morgon, att du bittida stiger upp på Sinai berg, och träder der upp till mig öfwerst på berget.

³Och låt ingen stiga ditupp, med dig, att ingen warder sedder kringom hela berget: Och låt ingen får eller fä beta in mot detta berget.

⁴Och Mose uthögg sig twå stentaflor, sådana som de första woro, och stod bittida upp om morgonen, och steg upp på Sinai berg, såsom HERren honom budit hade, och tog de twå stentaflor i sina hand.

⁵Då kom HERren neder uti ett moln. Och han trädde ditfram till honom, och åkallade HERrans Namn.

⁶Och då HERren gick framom för hans ansigte, ropade han: HERre, HERre Gud, barmhertig och nådelig, och långmodig, och af stor nåde, och trofast.

⁷Du som bewarar nåde till tusende leder, och förlåter mißgerningar, öfwerträdelse och synder; och för hwilkom ingen är oskyldig, du som söker fädernas mißgerningar på barn och barnabarn, allt intill tredje och fjerde led.

⁸Och Mose böjde sig hasteliga neder på jordena, och bad till honom,

⁹Och sade: Hafwer jag, HERre, funnit nåd för din ögon, så gånge HERren med oß; förty det är ett hårdnackadt folk; att du warder wårom mißgerningom och syndom nådelig, och låter oß wara ditt arfgods.

¹⁰Och han sade: Si, jag will göra ett förbund för allo dino folke, och will göra undertecken, hwilkas like icke skapade äro i all land, och ibland all folk: Och allt folk, der du ibland äst, skall se HERrans werk; ty förskräckeligit skall det wara, som jag göra skall med dig.

¹¹Håll det som jag bjuder dig i dag: Si, jag will utdrifwa för dig de Amoreer, Cananeer, Hetheer, Phereseer, Heveer och Jebuseer.

¹²Tag dig wara, att du icke gör något förbund med landsens inbyggare, der du inkommer; att de icke warda dig till förargelse ibland dig;

¹³Utan deras altare skall du omstörta, och slå sönder deras beläter, och deras lundar hugga ned;

¹⁴Ty du skall icke tillbedja en annan gud; ty HERren heter en nitälskare, derföre att han är en nitälskande Gud;

¹⁵På det att om du gör något förbund med landsens inbyggare; och när de i horeri löpa efter sina gudar, och offra sina gudar, att de icke bjuda dig, och du äter af deras offer;

¹⁶Och tager dinom sönom deras döttrar till hustrur; hwilka i horeri löpa efter deras gudar, och komma dina söner ock till att löpa i horeri efter sina gudar.

¹⁷Du skall inga gjutna gudar göra dig.

¹⁸Osyradt bröds högtid skall du hålla: I sju dagar skall du äta osyradt bröd, såsom jag dig budit hafwer, I Abibs månads tid; ty uti Abibs månad äst du utdragen utur Egypten.

¹⁹Allt det som först öppnar moderlifwet, är mitt; det mankön är, i dinom boskap, det sitt moderlif öppnar, ware sig oxe eller får.

²⁰Men åsnans förstföding skall du lösa med ett får; om du icke löser det, så bryt thy halsen sönder. Allt förstfödt af din barn skall du lösa; och att ingen kommer fram för mig med tomma händer.

²¹Sex dagar skall du arbeta; på sjunde dagen skall du hålla upp, både med plöjande och skärande.

²²Weckohögtid skall du hålla med förstlingen af hweteskördene; och insamlingshögtid, när året ute är.

²³Tre resor om året skall allt dit mankön komma fram för den allsmägtiga HERran och Israels Gud.

²⁴När jag utdrifwer hedningarna för dig, och förwidgar dina landsändar, skall ingen åstunda efter ditt land, den stund du uppgår, tre resor om året till att hafwa dig fram för HERran din Gud.

²⁵Du skall icke offra bloden af mitt offer på syradt bröd; och Påskahögtidenes offer skall icke blifwa öfwer nattena intill morgonen.

²⁶Förstlingen af den första frukten af dinom åker skall du föra in uti HERrans dins Guds hus. Du skall icke koka kidet, den stund det ännu på sins moders mjölk är.

²⁷Och HERren sade till Mose: Skrif deßa orden; ty efter deßa orden hafwer jag gjort ett förbund med dig, och med Israel.

²⁸Och han war der när HERranom fyratio dagar och fyratio nätter, och åt intet bröd, och drack intet watten: Och han skref på taflorna detta förbund, de tio ord.

²⁹Då nu Mose gick ned af berget Sinai, hade han de twå wittnesbördsens taflor i sine hand, och wißte icke, att huden af hans ansigte sken, deraf att han hade talat med honom.

³⁰Och då Aaron och all Israels barn sågo, att hans ansigtes hud sken, fruktade de nalkas honom.

³¹Då kallade Mose dem; och till honom wände sig både Aaron, och alle de öfwerste för menighetene: Och han talade med dem.

³²Sedan nalkades all Israels barn intill honom: Och han böd dem allt det HERren hade talat med honom på Sinai berg.

³³Och då han talade med dem, lade han ett täckelse på sitt ansigte.

³⁴Och när han ingick för HERran till att tala med honom, lade han täckelset af, tilldeß han gick åter ut igen: Och när han kom ut, och talade med Israels barn det honom budet war;

³⁵Så sågo då Israels barn på hans ansigte, huru hans ansigtes hud sken: Så drog han åter täckelset öfwer ansigtet, tilldeß han gick åter in igen till att tala med honom.