Andra Moseboken 33

¹Och HERREN sade till Mose: »Upp, drag åstad härifrån med folket som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det jag sade: 'Åt din säd skall jag giva det.'

²Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna, amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,

³för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och honung. Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.»

⁴När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen tog sina smycken på sig.

⁵Och HERREN sade till Mose: »Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackat folk. Om jag allenast ett ögonblick droge med dig, skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken, så vill jag se till, vad jag skall göra med dig.»

⁶Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.

⁷Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke utanför lägret; och han kallade det »uppenbarelsetältet». Och var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret.

⁸Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.

⁹Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.

¹⁰Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält.

¹¹Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den ena människan talar med den andra. Sedan vände Mose tillbaka till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade icke tältet.

¹²Och Mose sade till HERREN: »Väl säger du till mig: 'För detta folk ditupp'; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända med mig Du har dock sagt: 'Jag känner dig vid namn, och du har funnit nåd för mina ögon.'

¹³Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk.»

¹⁴Han sade: »Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?»

¹⁵Han svarade honom: »Om du icke själv vill gå med, så låt oss alls icke draga upp härifrån.

¹⁶Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk på jorden?»

¹⁷HERREN svarade Mose: »Vad du nu har begärt skall jag ock göra; ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid namn.»

¹⁸Då sade han: »Låt mig alltså se din härlighet.»

¹⁹Han svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du står, och jag skall utropa namnet 'HERREN' inför dig; jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.

²⁰Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva.»

²¹Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan.

²²När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till dess jag har gått förbi.

²³Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.»

Andra Moseboken 33

¹HERren sade till Mose: Gack, drag hädan, du och folket,som du utur Egypti land fört hafwer, in uti det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob sworit hafwer, och sagt: Dine säd will jag gifwa det;

²Och will sända min Ängel före dig, och utdrifwa de Cananeer, Amoreer, Hetheer, Phereseer, Heveer, och Jebuseer.

³Inuti det land, der mjölk och hannog uti flyter; ty jag will icke draga upp med dig; förty du äst ett hårdnackadt folk; jag måtte tilläfwentyrs i wägenom uppfräta dig.

⁴Då folket detta onda talet hörde, wordo de ångse; och ingen drog sin prydning på sig.

⁵Och HERren sade till Mose: Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackadt folk: Jag warder en gång kommandes med hast öfwer dig, och förgör dig. Och nu lägg dina prydning af dig, att jag må weta hwad jag skall göra dig.

⁶Så lade Israels barn deras prydning af sig, inför Horebs berg.

⁷Så tog Mose tabernaklet, och slog det upp ute, långt ifrå lägret, och kallade det wittnesbördsens tabernakel. Och hwilken der något wille fråga HERran, han måste gå till wittnesbördsens tabernakel ut för lägret.

⁸Och när Mose gick ut till tabernaklet, så stod allt folket upp, och hwar och en trädde i sins tjälls dörr, och sågo efter honom, tilldeß han kom in uti tabernaklet.

⁹Och när Mose kom in uti tabernaklet, så kom molnstoden neder, och stod i tabernaklens dörr, och talade med Mose.

¹⁰Och allt folket såg molnstodena stå uti tabernaklens dörr; och stodo upp, och bugade sig hwar och en i sins tjälls dörr.

¹¹Och HERren talade med Mose, ansigte mot ansigte, såsom en man talar med sin wän. Och när han wände om igen till lägret, gick icke hans tjenare, den unge mannen Josua, Runs son, utu tabernaklet.

¹²Och Mose sade till HERran: Si, du säger till mig. För mig detta folket upp; och du låter mig icke weta, hwem du will sända med mig, och besynnerliga efter du sagt hafwer: Jag känner dig wid namn, och du hafwer funnit nåde för min ögon.

¹³Hafwer jag då funnit nåde för din ögon, så låt mig weta din wäg, der jag af förnimma må, att jag finner nåde för din ögon; och se dock dertil, att detta folket är ditt folk.

¹⁴Han sade: Mitt ansigte warder gåendes, dermed will jag leda dig.

¹⁵Han sade till honom: Om ditt ansigte icke går, så låt oß intet komma hädan af detta rum.

¹⁶Ty hwarpå skall det dock förnummet warda, att jag och ditt folk hafwa funnit nåde för din ögon, utan då du går med oß; på det att jag och ditt folk måga warda något besynnerligit för allt folk, som på jordene är?

¹⁷HERren sade till Mose: Såsom du nu sade, så will jag ock göra; ty du hafwer funnit nåde för min ögon, och jag känner dig wid namn.

¹⁸Men han sade: Låt mig då se dina härlighet.

¹⁹Och han sade: Jag will låta allt mitt goda gå framföre ditt ansigte, och will låta predika HERrans Namn för dig. Men hwem jag är gunstig, honom är jag gunstig, och öfwer hwem jag mig förbarmar, den förbarmar jag mig öfwer.

²⁰Och sade ytterligare: Du kan icke se mitt ansigte; förty ingen menniska, som mig ser, kan lefwa.

²¹Och HERren sade ytterligare: Si, här är ett rum när mig; der skall du stiga upp på klippona.

²²När då min härlighet går framom, will jag sätta dig in i stenklyftona: Och min hand skall hålla öfwer dig, tilldeß jag kommer framom.

²³Och när jag tager mina hand af dig, skall du få se mig på baken; men mitt ansigte kan man icke se.