Andra Moseboken 32

¹Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget, församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.»

²Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.

³Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och de buro dem till Aron;

⁴och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: »Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»

⁵När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»

⁶Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.

⁷Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt är.

⁸De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»

⁹Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk är ett hårdnackat folk.

¹⁰Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett stort folk.»

¹¹Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och stark hand har fört ut ur Egyptens land?

¹²Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem från jorden'? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda du nu har i sinnet mot ditt folk.

¹³Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det till evärdlig arvedel.'»

¹⁴Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

¹⁵Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.

¹⁶Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.

¹⁷När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose: »Krigsrop höres i lägret.»

¹⁸Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»

¹⁹När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och slog sönder dem nedanför berget.

²⁰Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det åt Israels barn att dricka.

²¹Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du har kommit dem att begå en så stor synd?»

²²Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv att detta folk är ont.

²³De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.'

²⁴Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven till.»

²⁵Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,

²⁶ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som hör HERREN till komme hit till mig.» Då församlade sig till honom alla Levi barn.

²⁷Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände.

²⁸Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen föllo av folket vid pass tre tusen män.

²⁹Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst, för att välsignelse i dag må komma över eder.»

³⁰Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan bringa försoning för eder synd.»

³¹Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.

³²Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur boken som du skriver i.»

³³Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.

³⁴Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på dem hemsöka deras synd.»

³⁵Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Andra Moseboken 32

¹Då folket såg, att Mose fördröjde komma neder af bergena, församlade de sig emot Aaron, och sade till honom: Upp, och gör oß gudar, de som gå före oß; ty wi wete icke hwad deßom manne Mose wederfaret är, den oß fört hafwer utur Egypti land.

²Aaron sade till dem: Rifwer de gyldene örnaringar utur edra hustrurs öron, edra söners och edra döttrars, och bärer dem till mig.

³Då ref allt folket deras gyldene örnaringar utu deras öron, och båro dem till Aaron.

⁴Och han tog dem af deras händer, och utkastade det med en grafstickel, och gjorde en gjuten kalf. Och de sade: Deße äro dine gudar, Israel, som dig utur Egypti land fört hafwa.

⁵Då Aaron såg det, byggde han ett altare för honom, och lät utropa, och säga: I morgon är HERrans högtid.

⁶Och de stodo om morgonen bittida upp, och offrade bränneoffer, och båro fram tackoffer. Sedan satte sig folket till att äta och dricka, och stodo upp till att leka.

⁷Då sade HERren till Mose: Gack, stig ned; ty ditt folk, som du utur Egypti land fört hafwer, hafwer förderfwat det.

⁸De äro snarliga trädde ifrå de wägar, som jag dem budit hafwer. De hafwa gjort sig en gjuten kalf; och hafwa tillbedit honom, och offrat honom, och sagt: Deße äro dina gudar, Israel, som dig hafwa fört utur Egypti land.

⁹Och HERren sade till Mose: Jag ser, att det är ett hårdnackadt folk.

¹⁰Och nu låt mig, att min wrede förgrymmar sig öfwer dem, och uppfräter dem, så will jag göra dig till ett stort folk.

¹¹Men Mose bad allwarliga inför HERran sin Gud, och sade: Ack! HERre, hwi will din wrede förgrymma sig öfwer ditt folk, det du med stora magt och wäldiga hand utur Egypti land fört hafwer?

¹²Hwi skulle de Egyptier tala, och säga: Han hafwer fört dem ut till deras ofärd, på det han skulle dräpa dem i bergomen, och utskrapa dem af jordene? Wänd dig ifrå dine wredes grymhet, och war nådelig öfwer dins folks ondsko.

¹³Tänk uppå dina tjenare Abraham, Isaac och Israel, hwilkom du wid dig sjelf sworit hafwer, och sagt dem: Jag skall föröka edra säd, såsom stjernorna i himlenom; och allt det landet, der jag om talat hafwer, will jag gifwa edro säd, och de skola besitta det ewinnerliga.

¹⁴Så ångrade då HERren det onda, som han hotade att göra sino folke.

¹⁵Mose wände sig och steg ned af bergena, och hade twå wittnesbördsens taflor i sine hand; de woro skrefne på båda sidor.

¹⁶Och Gud hade sjelf gjort dem, och sjelf skrifwit skriftena deruti.

¹⁷Då nu Josua hörde folksens skri, att de jubilerade, sade han till Mose: Ett krigskriande är i lägret.

¹⁸Swarade han: Det är icke ett skriande såsom af dem der winna eller tappa; utan jag hörer ett skriande af qwädedansar.

¹⁹Som han nu kom intill lägret, och fick se kalfwen, och dansen, förgrymmade han sig i wrede, och kastade taflorna utu sine hand, och slog dem sönder nedanför bergena.

²⁰Och tog kalfwen, som de gjort hade, och brände honom upp i eld, och gjorde honom till pulver, och strödde det i wattnen, och gaf det Israels barnom till att dricka;

²¹Och sade till Aaron: Hwad hafwer folket gjort dig, att du hafwer kommit dem en så stor synd uppå?

²²Aaron sade: Min herre låte sina wrede icke förgrymma sig; du wetst att detta folket är ondt.

²³De sade till mig: Gör oß gudar, som oß föregå; ty wi wete icke huru denna mannenom Mose går, den oß fört hafwer utur Egypti land.

²⁴Jag sade till dem: Den som guld hafwer, han rifwe det af, och få mig; och jag kastade det i eld, deraf är denne kalfwen worden.

²⁵Då nu Mose såg, att folket war fritt (ty Aaron hade gjort dem fri, och dermed han dem förhöja wille, kom han dem på skam),

²⁶Trädde han in i porten åt lägrena, och sade: Kommer hit till mig hwar och en, som HERranom tillhörer. Då församlade sig till honom alle Levi barn.

²⁷Och han sade till dem: Detta säger HERren Israels Gud: Binde hwar och en sitt swärd på sina länder; och går igenom lägret fram och åter, ifrå den ena porten till den andra, och dräpe hwar och en sin broder, frända och nästa.

²⁸Levi barn gjorde såsom Mose dem sade. och föll i den dagen af folkena wid tretusend män.

²⁹Då sade Mose: Fyller i dag edra händer HERranom, hwar och en på sin son och broder, att i dag må öfwer eder wälsignelse gifwen warda.

³⁰Om morgonen derefter sade Mose till folket: I hafwen gjort en stor synd. Nu, jag will uppstiga till HERran, om jag tilläfwentyrs kan försona edra synder.

³¹Som nu Mose åter kom till HERran, sade han: Ack! detta folket hafwer gjort en stor synd; och hafwa gjort sig gyldene gudar.

³²Nu förlåt dem deras synd; hwar icke, så skrapa mig ock utu dine bok, som du skrifwit hafwer.

³³HERren sade till Mose: Huru? Den will jag utskrapa utu mine bok, som syndar emot mig.

³⁴Så gack nu, och för folket dit, som jag hafwer sagt dig; si, min Ängel skall gå före dig. Men på min sökningsdag skall jag söka deras synder öfwer dem.

³⁵Alltså plågade HERren folket, derföre att de hade gjort kalfwen, hwilken Aaron gjorde.