Andra Moseboken 2

¹Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis dotter.

²Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.

³Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.

⁴Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru det skulle gå med honom.

⁵Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen, sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.

⁶Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade: »Detta är ett av de hebreiska barnen.»

⁷Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet åt dig?»

⁸Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och kallade dit barnets moder.

⁹Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och kvinnan tog barnet och ammade upp det.

¹⁰När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom namnet Mose[1], »ty», sade hon, »ur vattnet har jag dragit upp[2] honom».

¹¹På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor, gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans bröder.

¹²då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.

¹³Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt: »Skall du slå din landsman?»

¹⁴Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss? Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»

¹⁵Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land; där satte han sig vid en brunn.

¹⁶Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin faders får.

¹⁷Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp och hjälpte dem och vattnade deras får.

¹⁸När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför kommen I så snart hem i dag?»

¹⁹De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»

²⁰Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med oss».

²¹Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt Mose sin dotter Sippora till hustru.

²²Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade han, »jag är en främling[3] i ett land som icke är mitt».

²³Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten. Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras rop över träldomen steg upp till Gud.

²⁴Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.

²⁵Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem. [1] Hebr Mosché. [2] Hebr. maschá. [3] Hebr. ger.

Andra Moseboken 2

¹Och en man gick bort af Levi hus, och tog ena Levi dotter.

²Och qwinnan aflade, och födde en son. Och då hon såg att det war ett dägeligit barn, fördolde hon det i tre månader.

³Och då hon icke länger kunde fördölja det, tog hon ena kisto af rör, och beströk henne med ler och beck, och lade barnet deruti, och hof henne ut i wassen wid strandena af älfwene.

⁴Och hans syster stod långt ifrå, på det hon skulle se huru honom skulle warda gångandes.

⁵Och Pharaos dotter kom ned, och skulle twå sig i älfwene, och hennes jungfrur gingo utmed bräddene af älfwene; och då fick se kistonna i wassenom, sände hon sina pigo dit, och lät hämta henne;

⁶Och då hon upplyckte henne, fick hon se barnet, och si, barnet gret: Då ömkade hon sig deröfwer, och sade: Detta är ett af de Ebreiska barnen.

⁷Då sade hans syster till Pharaos dotter; Will du, att jag går och kallar till dig ena Ebreiska qwinno, som dia gifwer, att hon ammar dig barnet upp?

⁸Pharaos dotter sade till henne: Gack. Pigan gick, och kallade barnsens moder.

⁹Då sade Pharaos dotter till henne: Tag detta barnet, och amma mig det upp, jag will löna dig. Qwinnan tog barnet, och ammade det.

¹⁰Och då barnet war stort wordet, antwardade hon det Pharaos dotter, och hon anammade honom för sin son, och kallade honom Mose, ty hon sade: Utu wattnet hafwer jag tagit honom.

¹¹På den tiden, när Mose war stor worden, gick han ut till sina bröder, och såg deras tunga; och wardt warse, att en Egyptisk man slog hans broder, en af de Ebreiska.

¹²Och han wände sig hit och dit, och då han såg, att der ingen menniska war, slog han den Egyptiska, och begrof honom uti sandenom.

¹³I den andra dagen gick han ock ut, och såg två Ebreiska män träta sinsemellan, och sade till den, som orätt gjorde: Hwi slår du din nästa?

¹⁴Han swarade: Ho hafwer gjort dig till höfwitsman eller domare öfwer oss? Will du ock slå mig ihjäl, såsom du hafwer slagit den Egyptiska mannen? Då fruktade Mose, och sade: Huru är detta uppkommet?

¹⁵Och det kom för Pharao, och han sökte efter att dräpa Mose. Men Mose flydde för Pharao, och blef i Midians lande, och bodde wid en brunn.

¹⁶Men Presten i Midian hade sju döttrar, de kommo till att winda watten, och de uppfyllde hoar till att wattna sins faders får.

¹⁷Då kommo någre herdar, och drefwo dem ifrå; men Mose gaf sig upp, och halp dem, och wattnadederas får.

¹⁸Och då de kommo till sin fader Reguel, sade han: Hwi kommen I i dag senare än I plägen?

¹⁹De sade: En Egyptisk man halp oss för herdarna, och wand med oss watten, och wattnade fåren.

²⁰Han sade till sina döttrar: Hwar är han? Hwi läten I så blifwa mannen, och icke båden honom komma och äta med oss?

²¹Och Mose belefwade att blifwa när den mannenom: Och han gaf Mose sina dotter Zipora.

²²Hon födde honom en son, och han kallade honom Gerson, ty han sade: Jag är en utländning worden i främmande lande. Och hon födde ännu en son, den kallade han Elieser, och sade: Mins faders Gud är min hjelpare, och hafwer frälst mig utu Pharaos händer.

²³Någon tid derefter blef konungen i Egypten död. Och Israels barn suckade öfwer deras arbete, ochropade, och deras rop kom till Gud öfwer deras släpan.

²⁴Och Gud hörde deras klagan, och tänkte på sitt förbund med Abraham, Isaac och Jacob.

²⁵Och han såg dertill, och lät sig wårda om dem.