Markus 10

¹Och då han stod upp dädan, kom han uti Judee landsändar, vid sidon af Jordan. Och folket församlades äter till honom; och åter lärde han dem, såsom hans seder var.

²Då gingo de Phariseer till, och frågade honom: Är det ock mannenom lofligit skilja sina hustru ifrå sig? frestande honom.

³Då svarade han, och sade till dem: Hvad hafver Mose budit eder?

⁴Sade de: Mose tillstadde skrifva ett skiljobref, och öfvergifva henne.

⁵

⁶Men af första skapelsen hafver Gud gjort dem man och qvinno; Men af första skapelsen hafver Gud gjort dem man och qvinno;

⁷Fördenskull skall man öfvergifva sin fader och moder, och blifva vid sina hustru;

⁸Och de tu varda ett kött; så äro de nu icke tu, utan ett kött.

⁹Hvad Gud hafver tillhopafogat, det skall menniskan icke åtskilja.

¹⁰Och i huset frågade hans Lärjungar honom på nytt om samma ärende.

¹¹Och han sade till dem: Hvilken som skiljer sina hustru ifrå sig, och tager ena andra, han bedrifver hor emot henne.

¹²Och om qvinnan öfvergifver sin man, och tager en annan, hon bedrifver hor.

¹³Och de hade barn till honom, att han skulle taga på dem; men Lärjungarna näpste dem, som dem fram hade.

¹⁴Men när Jesus det såg, vardt han misslynt, och sade till dem: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.

¹⁵Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke undfår Guds rike såsom ett barn, han kommer der aldrig in.

¹⁶Och han tog dem upp i famnen, och lade händerna på dem, och välsignade dem,

¹⁷Och då han dädan utgången var på vägen, lopp en till, och föll på knä för honom, och frågade honom: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag måtte få evinnerligit lif?

¹⁸Men Jesus sade till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god utan en, det är Gud.

¹⁹Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor: Du skall icke dräpa: Du skall icke stjäla: Du skall icke tala falskt vittnesbörd: Du skall ingen bedraga: Ära din fader och moder.

²⁰Då svarade han, och sade till honom: Mästar, det hafver jag allt hållit utaf min ungdom.

²¹Jesus såg på honom, och älskade honom, och sade till honom: Ett fattas dig; gack bort, sälj allt det du hafver, och gif de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, följ mig, och tag korset uppå dig.

²²Och han vardt bedröfvad af talet, och gick bort sörjandes; ty han hade många ägodelar.

²³Och Jesus såg sig om, och sade till sina Lärjungar: Huru svårliga kunna de rike komma in uti Guds rike !

²⁴Men hans Lärjungar vordo förskräckte af hans ord. Då svarade åter Jesus, och sade till dem: Huru svårt är det, kära barn, dem som sätta sina tröst på sina rikedomar, ingå uti Guds rike.

²⁵Lättare är en camel gå igenom ett nålsöga, än en rik gå in uti Guds rike.

²⁶Men de förundrade sig öfvermåtton, och sade vid sig sjelfva: Ho kan då varda salig?

²⁷Men Jesus såg på dem, och sade: För menniskom är det omöjeligit; men icke för Gud; ty när Gudi äro all ting möjelig.

²⁸Och Petrus begynte säga till honom: Si, vi hafve öfvergifvit all ting, och följt dig.

²⁹Svarade Jesus, och sade: Sannerliga säger jag eder: Ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller bröder, eller systrar, eller fader, eller moder, eller hustru, eller barn, eller åkrar, för min och Evangelii skull;

³⁰Den icke får hundradefaldt igen, nu i denna tiden, hus, och bröder, och systrar, och mödrar, och barn, och åkrar, med förföljelsen; och i tillkommande verld evinnerligit lif.

³¹Men månge, de som de främste äro, varda de ytterste, och de ytterste de främste.

³²Och de voro på vägen, gångande upp till Jerusalem; och Jesus gick för dem, och de voro förskräckte, och gingo efter honom, fruktande sig. Sa tog Jesus åter till sig de tolf, och begynte säga dem, hvad honom öfvergå skulle:

³³Si, vi gåm upp till Jerusalem; och menniskones Son skall öfverantvardas de öfversta Presterna, och de Skriftlärda; och de skola fördöman till döds, och öfverantvardan Hedningomen;

³⁴Och de skola begabban, och hudflängam, bespottan, och dödan; och tredje dagen skall han uppstå igen.

³⁵Då gingo till honom Jacobus och Johannes, Zebedei söner, och sade: Mästar, vi vilje att du gör oss hvad som helst vi bedje.

³⁶Sade han till dem: Hvad viljen I jag skall göra eder?

³⁷Sade de till honom: Gif oss, att vi Bitte, den ene på dine högra hand, och den andre på dine venstra, uti din härlighet.

³⁸Men Jesus sade till dem: I veten icke hvad I bedjen; kunnen I dricka den kalken, som jag dricker; och döpas med den döpelsen, der jag med döpes?

³⁹Då sade de till honom: Ja, kunne vi så. Sade Jesus till dem: Den kalken jag dricker, skolen I ock dricka; och med den döpelse, der jag med döpes, skolen I döpas;

⁴⁰Men sitta på mine högra och venstra hand, står icke mig till att gifva; utan dem händer det, som det beredt är.

⁴¹När de tio hörde detta, begynte de Vara illa tillfrids med Jacobo och Johanne.

⁴²Men Jesus kallade dem till sig, och Sade till dem: I veten, att verldslige Törstar äro rådande, och de mägtige ibland dem hafva välde;

⁴³Men det skall icke så vara ibland eder; utan den, som ibland eder vill ypperst vara, han skall vara edar tjenare.

⁴⁴Och den, som ibland eder vill vara den främste, han skall vara allas dräng;

⁴⁵Ty ock menniskones Son är icke kommen, på det han skulle låta tjena sig; utan på det han ville tjena, och gifva sitt lif till aterlösning för många.

⁴⁶Och de kommo till Jericho. Och då lian gick ut af Jericho, och hans Lärjungar, och en mägtig stor hop folk, då satt der vid vägen en blinder, Bartimeus, Timei son, tiggandes.

⁴⁷Och när han hörde, att det var Jesus af Nazareth, begynte han ropa, och säga: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.

⁴⁸Och månge näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.

⁴⁹Så stadnade Jesus, och lät kalla honom. Och de kallade den blinda, och sade till honom: Var vid ett godt mod; statt upp, han kallar dig.

⁵⁰Han kastade ifrå sig sin mantel, stod upp, och kom till Jesum.

⁵¹Då svarade Jesus, och sade till honom: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Den blinde sade till honom: Rabboni, att jag måtte få min syn.

⁵²Jesus sade till honom: Gäck, din tro hafver gjort dig helbregda. Och straxt fick han sin syn, och följde Jesum i vägen.

Markus 10

¹Och han stod upp och begav sig därifrån, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens område. Och mycket folk församlades åter omkring honom, och åter undervisade han dem, såsom hans sed var.

²Då ville några fariséer snärja honom, och de trädde fram och frågade honom om det vore lovligt för en man att skilja sig från sin hustru.

³Men han svarade och sade till dem: »Vad har Moses bjudit eder?»

⁴De sade: »Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev åt sin hustru och så skilja sig från henne.»

⁵Då sade Jesus till dem: »För edra hjärtans hårdhets skull skrev han åt eder detta bud.

⁶Men redan vid världens begynnelse 'gjorde Gud dem till man och kvinna'.

⁷'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder.

⁸Och de tu skola varda ett kött.' Så äro de icke mer två, utan ett kött.

⁹Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»

¹⁰När de sedan hade kommit hem, frågade hans lärjungar honom åter om detsamma.

¹¹Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne.

¹²Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan man, då begår hon äktenskapsbrott.

¹³Och man bar fram barn till honom, för att han skulle röra vid dem; men lärjungarna visade bort dem.

¹⁴När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.

¹⁵Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

¹⁶Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.

¹⁷När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg, skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade honom: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»

¹⁸Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.

¹⁹Buden känner du: 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Du skall icke undanhålla någon vad honom tillkommer', Hedra din fader och din moder.'»

²⁰Då svarade han honom: »Mästare, allt detta har jag hållit från min ungdom.»

²¹Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till honom: »Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»

²²Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad bort, ty han hade många ägodelar.

²³Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: »Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!»

²⁴Men lärjungarna häpnade vid hans ord. Då tog Jesus åter till orda och sade till dem: »Ja, mina barn, huru svårt är det icke att komma in i Guds rike!

²⁵Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.»

²⁶Då blevo de ännu mer häpna och sade till varandra: »Vem kan då bliva frälst?»

²⁷Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt.»

²⁸Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava övergivit allt och följt dig.»

²⁹Jesus svarade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods,

³⁰ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.

³¹Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista bliva de första.»

³²Och de voro på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus gick före dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro uppfyllda av fruktan. Då tog han åter till sig de tolv och begynte tala till dem om vad som skulle övergå honom:

³³»Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna,

³⁴och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå igen.»

³⁵Då trädde Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, fram till honom och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja att du läte oss få vad vi nu tänka begära av dig.»

³⁶Han frågade dem: »Vad viljen I då att jag skall låta eder få?»

³⁷De svarade honom: »Låt den ene av oss i din härlighet få sitta på din högra sida, och den andre på din vänstra.»

³⁸Men Jesus sade till dem: »I veten icke vad I begären. Kunnen I dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag genomgår?»

³⁹De svarade honom: »Det kunna vi.» Då sade Jesus till dem: »Ja, den kalk jag dricker skolen I få dricka, och det dop jag genomgår skolen I genomgå,

⁴⁰men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka så är bestämt.»

⁴¹När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på Jakob och Johannes.

⁴²Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: »I veten att de som räknas för folkens furstar uppträda mot dem såsom herrar, och att deras mäktige låta dem känna sin myndighet.

⁴³Men så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare,

⁴⁴och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng.

⁴⁵Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»

⁴⁶Och de kommo till Jeriko. Men när han åter gick ut ifrån Jeriko, följd av sina lärjungar och en ganska stor hop folk, satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimeus, Timeus' son.

⁴⁷När denne hörde att det var Jesus från Nasaret, begynte han ropa och säga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.»

⁴⁸Och många tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.»

⁴⁹Då stannade Jesus och sade: »Kallen honom hit.» Och de kallade på den blinde och sade till honom: »Var vid gott mod, stå upp; han kallar dig till sig.»

⁵⁰Då kastade han av sig sin mantel och stod upp med hast och kom fram till Jesus.

⁵¹Och Jesus talade till honom och sade: »Vad vill du att jag skall göra dig?» Den blinde svarade honom: »Rabbuni, låt mig få min syn.»

⁵²Jesus sade till honom: »Gå; din tro har hjälpt dig.» Och strax fick han sin syn och följde honom på vägen.